När det så var dags att ta en taxi till flygplatsen, hade det börja blåsa och mörka moln komma över oss. Det bådade inte gott, men jag var fortfarande smått optimistiskt, trots smattret på taxibilens tak. Fast när vi svängde av motorvägen och mot flygplatsen blev det riktigt mörkt. Regnet hade upphört. Alltid något. Jag fick hjälp med en bagagevagn, checkade snabbt in bagaget i businessklassen, fick veta att det var en försening, men att vi skulle få veta när det var dags att gå till gaten, och det var dags för en cigarett utanför.

Jag möttes av en dusch som kändes som sammet över mitt ansikte. Regnet öste ner, det blixtrade och dundrade. Jag tände cigaretten, stod länge med min bagagevagn och det var ett ögonblick jag aldrig glömmer. Att planet var försenat gjorde mig ingenting. Inte heller att min hosta hade förvärrats så det kändes som om jag hostade upp lungorna. Det var en känsla av total frid, av att befinna sig i nuet, ja, det var ett här-och-nu. En tid av väntande som var kravlöst och fri från alla bekymmer. Jag som aldrig har gillat ens en timme av försening när jag ska flyga reagerade helt annorlunda.

Planet beräknades lyfta 00:25, istället för 23:15, men det kunde förändras. Efter någon timme gick jag till den nya gaten. Tyskarna har byggt upp en ytterligare, troligen sen den nya start- och landningsbanan blivit klar. Gate 13. Ni ser nr 13 är återkommande. Oftast är det från gate 13, även på flygplatsen. Jag fann en plats där inte så många satt. Ville förhindra att göra andra obekväma, trots munskyddet. Efter ett tag började en liten kille på 2-3 år från London och köra med en bil i mellanrummet. Det utvecklades till att fler och fler blev involverade i bilrallyt. Och vi började prata med varandra. Tiden gick fort. Men när klockan blev kvart över tolv blev vi rastlösa och förväntade oss fortsatt försening. Men till slut öppnades boardingen. Ner till bussen som fullastad körde en kortare sväng ut till flygplanet. Jag skulle sitta på plats 1C, men såg att många platser var tomma. Så jag flyttade till 3C.

Det tog lång tid för alla att komma in, men när boardingen var slutfört, blev det rörelse i planet. De två som satt på plats 1A och 1B blev tillfrågade (uppmanade) att flytta, då ett litet barn var hyperallergisk mot hundar. De med hundarna blev uppmanade att hålla dessa i sina väskor.

Till slut lyfte vi klockan 01.00 och resan var helt problemfri. Två tillfällen var det lättare turbulens några minuter. Vi landade lika smärtfritt. Det är en speciell känsla att landa då planet svänger flera gånger så det ligger hälften på sidan, med ”låg” hastighet. Man ser marken visavi himlen. När det inte är någon turbulens är det njutbart och ett ögonblick man aldrig glömmer. Detta etsar sig fast i bildminnet.

En cigarett efter sex timmar, ner till bagageutlämningen som tog lite tid. Ut från ankommande, ut och en cigarett till och ett samtal med en av dem som var med i bilrallyt. Upp till Clarion. Då var klockan omkring halv fem svensk tid. Det tog ett tag innan jag somnade sittande. Svårt att varva ner. Sov två timmar. Gick ner och åt en frukost som inte är speciellt bra på Clarion. Frukten de har som borde vara god i yoghurten är alldeles för hård. Den fetare yoghurten är turkisk, vilket jag avstår från. Varför inte grekisk yoghurt, så det blev den urvattnade svenska yoghurten som inte är mer än tre procent i bästa fall. Men muffinets var god och kaffet likaså.

Tog det lugnt tills jag tog en taxi till Connect Hotel och parkeringen. Bilen var smutsigare än smutsig. Dubbdäcken fortfarande på. Bagageutrymmet i en röra. Solen stekte. Men bilen startade så fint, som musik. Körde därifrån och ut på E4:an mot Stockholm. Stannade till vid Shellmacken en halv mil från Arlanda stad. Köpte yoghurt, vatten och bröd. Körde hemåt. Men ju närmare jag kom fram, kändes det fel. Jag ska inte vara där. Fjorton timmar tidigare upplevde jag ett ögonblick jag aldrig glömmer. Nu hem och tankar på hur i helsike jag skulle få upp mitt bagage som inte fick plats i bagagutrymmet i min lilla I10. Jag lyckades trycka ner den största väskorna, men jag hade två mindre kvar, plus två ryggväskor.

Men Emanuel var hemma så jag fick hjälp av honom några timmar senare. Vi satt sen utanför på loftgången, drack kaffe. Han berättade om sin resa till USA och jag om min vistelse i Kavala.

Sen sov jag som ett barn

Kategorier:Aten, Saloniki/Kavala 2023