Nu börjar jag få in en viss rutin. Arbete på förmiddagen, och mer balkongliv på eftermiddagen. Förmiddagssol och eftermiddagsskugga! Perfekt! När jag inte är ute och vandrar eller besöker svenska huset som jag planerar att göra i morgon. När det gäller arbetet i tjänsten är jag dock inte klar än. Har till på måndag på mig och så har jag semester och då bestämmer jag min egen tid på ett helt annat sätt. Ingen kan ställa några krav utom jag själv. Några deadline har jag, men på vägen dit är det ingen som bestämmer. Vilket de inte gör annars heller. Men är man på semester, telefon avstängd, frånvaromeddelande på mailen, ja då vet alla som ringer varför de inte får något svar eller kan få tag i mig. Då är det administrationen de vänder sig till.
Tyvärr startade inte min semester helt utan problem, då jag försökte få en dialog med en examinator, som hela tiden slog ifrån sig det jag ville få klarhet i. När vi handleder skall vi ha en dialog med examinatorn. I den gäller att kunna förmedla hur vi båda två ser på en uppsats, som jag ser det. Om den inte blir godkänd, får handledaren hjälpa studenterna att förstå vad de behöver göra. Men om det skall bli möjligt behöver dom och jag som handledare, få exempel på vilka bristerna är, inte en kortfattad beskrivning. Den tidigare forskningen är bristfällig och behöver utvecklas. En sådan öppnar upp för många tolkningsmöjligheter, efter hur varje person tolkar vad som är brister. Jag fick dock inget svar på detta, så jag får försöka lösa det ändå.
Tyvärr har det blivit så instrumentalistiskt att varje avsteg från mallar och bedömningsgrunder riskerar att förstöra uppsatser, som kanske behöver lite mer för att den skall hålla ihop. Ibland behövs det inte mer än några meningar, om de måste följa mallen. Risken är om man följer den som examinator är att man inte ser det kvalitativa. Ett exempel är att om studenterna använder en specifik lärteori, skall den kompletteras med teorier om lärande. Varför? Jo för att det står i bedömningskriterierna, som jag förstår det. Men som examinator, måste man ju också göra en egen bedömning utifrån den professionalism som man förväntas ha förvärvat. Detta innebär att kunna se utöver mallen och bedömningsgrunder som inte passar på exempelvis hermeneutiska eller fenomenografiska uppsatser. En teoretisk uppsats kan inte gå igenom, om den inte kompletteras med en observation eller intervju därför att det står i bedömningsgrunderna att det skall finnas med. Alltså finns det inte längre någon möjlighet att skriva en teoretisk uppsats.
Det här har spridit sig inom universitetsvärlden, vilket innebär att uppsatser och avhandlingar endast verkar ses vara examinationer och inte något mer utöver det. Mallifieringen har kommit för att stanna, som det verkar. Det finns i realiteten inget utrymme för avsteg, även om det sägs att mallen är en rekommendation. Det är svårt att finna något unikt. Trist utveckling, samt mer än så – vart tar det mästerliga, nytänkandet, det kreativa, vägen? Hur kan detta pressas in i en mall, och lyckas överleva? Min egen avhandling skulle slaktas totalt idag, då jag gick mina egna vägar med stöd hos Per-Johan Ödman. Men då fanns inga mallar eller bedömningsgrunder som skulle följas till punkt och pricka på samma sätt som det finns idag. Jag följde exempelvis inte att starta i den tidigare forskningen, utan jag startade i min läsning och tolkning av Platons dialoger. Sen förde jag in den tidigare forskningen, när det var relevant. Vad som gällde var de vetenskapliga kriterierna? Några bedömningsgrunder behövdes egentligen inte. Det gäller även idag att de egentligen inte behövs.
Men nu skall jag inte tänka mer på detta, utan fokusera på att bli klar med jobbet, och mjukstarta med mitt manus om Xenokrates. Jag har sju veckor framför mig, minus några dygn.
