I huset ovanför marknaden var det full aktivitet några dagar senare. Efter besöket på allmänningen bjöd Myrra in ett antal nära vänner och bekanta, för att hälsa nykom­lingarna välkomna. Myrra bakade och lagade mat. Hela huset doftade av bakverk, kött och fisk. När allt var klart bad hon sonen gå upp till huset och över­räcka in­bjudan. Hon behövde vila.

”Du ordnar festen först med mat och vin. Sen bjuder du in alla andra utom huvudper­sonerna. De kanske inte vill eller hur.”

”…varför skulle de inte vilja.”

”.. eller inte kan komma. Det har du inte tänkt på.”

”Jag tyckte det var bäst att bjuda dem sist. För om de mot för­modan inte kan komma, för varför skulle de inte vilja, blir det ändå en liten fest. Det var länge sen som det fanns en god anledning att bjuda hem några.”

”Några. Du har bjudit in halva stan.”

”Vad du överdriver.”

”Det är ju inte några högt stående aristokrater”, sa han torrt. ”Du har inte råd.”

”Ibland kan det vara värt”, sa hon. ”De kan ha kopplingar till hovet. Alla aristokrater står väl högst upp eller menar du att det finns grader.”

”Självklart.”

”Det får stå för dig.”

”Men vad ska de göra i den här lilla byn. Skulle de inte bo på hovet då”

”Vad säger du. Den här lilla byn. Det är ju kungens hamnstad.”

”Det är just det som är problemet.”

”Vad då för problem.”

”Nu förstår jag ingenting. Du avskyr ju kungen.”

Nja, men det är mest hans krig jag inte tycker så bra om.”

Sonen gjorde inga försök att utveckla hur han tänkte. Inte heller att hon övergav tidigare värderingar så att de passade för tillfället. Hans syn på aristokratin, stod i total motsats till hennes stora beundran av folk högst upp i samhällshierarkin. Vänner till kungen skulle få henne att stiga i graderna. Trots att hon gav denne skul­den för faderns död var statusen viktigast. Ilos hade inte sådana ambitioner. Var även en man med principer som han inte övergav i första taget.

Han suckade tungt innan han lommade i väg ut på gatan och gick uppför den slingrande vägen som var långbrant upp till huset. Allt för att undvika flera veckor framöver av tjat om att hon fick gå upp själv. Han stannade till då och då när krafterna och luf­ten riskerade att ta slut. Han var inte i någon vidare kondi­tion efter flera månaders hårt arbete i smedjan.

”Vem kom på idén att bygga ett hus häruppe.” Han suckade.

När han till slut med stor ansträngning gick upp den sista biten fick han syn på huset. Det såg öde ut. Den enda levande varelse var en åsna som betade på ängen. Han gick runt huset. Stannade till. En kvinna satt på uteplatsen, iklädd en lång ljusblå Khiton, hennes rödbruna långa hår var utslaget. Hennes vrister var synliga. Hans hjärta bultade intensivt.

2

Jag satt ensam på uteplatsen förutom Xenok­rates som satt och arbetade i den stora salen. Jag upptäckte inte besökaren förrän han hostade till lite diskret. Han andades tungt och svettades ymnigt. Hårtestarna var våta och hängde över pannan och ner över det ena ögat.

Han nickade lite generat.

”Min mor har en bjudning till er ära i morgon, ja på kvällen. Hon vill gärna att ni båda kommer.”

Hans inbjudan lät överdriven. Jag blev full i skratt, men sam­lade mig.

”Tack och det ska nog gå bra”, sa jag. ”Xenokrates.”

”Vad är det min vän”, ropade han inifrån huset. Kom ut med några bokrullar i handen. Vände sig sen mot besöket, lade hand­flatan på bröstet och böjde huvudet diskret framåt.

 ”Xenokrates”

”Så oartig jag har varit. Jag kallas Ilos”.

Han drog ett djupt andetag. En rännil av svett rann sakta ner från hårfästet och nådde hans buskiga ögonbryn. Marken under honom tycktes gunga av den förödmjukelse han såg ut att känna.

”Som jag sa, … är ni båda två välkomna hem till oss på en fest i morgonkväll.”

”Tackar, det gör vi gärna.”

”Då hälsar jag mor att ni kommer”, sa han och gjorde en ansats att lämna oss.

”Stanna för all del och drick upp lemonaden”, sa jag.

”Tackar ödmjukast, men jag måste gå. De väntar på mig.”

Han backade ut från terrassen, vände och försvann snabbt gen­om huset, ut på gatan. Förbannade sin osäkerhet inför vackra kvin­nor. En tanke som han inte kunde släppa var att han hade hört man­nens namn förut. Från vem och i vilket sammanhang. Modern visste nog med tanke på att hon ingick i Informationsförmedlarnas klubb.

Han kunde inte skaka av sig de välkända pirrningar i kroppen som han bara hade känt för sin maka. Men han stoppade tanken direkt, av insikten att en förening med denna vackra kvinna som kallades för Isadora var totalt omöjlig. Till och med namnet var sagolikt vackert. Han sansade sig. Ökade takten ner till bostaden.

3

Inför festen vinnlade jag mig om att inte sticka ut alltför mycket. Valde även Xenokrates´ kläder med om­sorg. Han lät mig hållas, trots att han mycket väl skulle klara av att klä sig enligt mina mått mätt.

i ska se så vanliga ut som det bara är möjligt.”

”Inga problem för min del.”

”Tur att inte Aristoteles är här för då skulle våra relationer högre upp i samhällsstegen avslöjas direkt. Han kan inte se vanlig ut om han så går klädd i en säck.”

”Det har du faktiskt helt rätt i.”

Han skrattade. ”Kom nu, så går vi på bjud­ningen. Den blir nog rolig.”

”Framför allt lärorik.”

När vi kom fram var alla där. Vi blev presenterade, ut­frågade och mest av allt observerade. Vi observerade alla andra. Vi ville göra oss en bild av mina framtida kontakter.

Frågan för dagen var om vårt ärende i staden. Jag som ännu inte hade bestämt mig för hur huset skulle användas och tiden skulle tillbringas där svarade få­ordigt. En större del av gästerna som ville veta mer för­sökte pressa fram infor­mation om oss.

Vi förstod att bakom Myrras bjudning låg viljan att hälsa oss välkomna. Den fanns inte hos alla. Den trivsamma stämningen när festen började och alla var samlade, förändrades gradvis till att bli hätsk från vissa av gästerna. Myrra försökte göra allt för att hätsk­heten skulle upphöra och bad till slut sin son om hjälp.

Ilos bad på sitt milda sätt vissa gäster att lämna festen. Om de inte lugnade ner sig. Myrra blev ledsen då de vägrade. När andra gäster fick nys om saken förvärra­des situationen. De svarade ilsket att det inte var dom som skulle lämna utan nykom­lingarna.

”Dessa två har inget här att göra”, menade allt fler. Hätskheten tycktes sväva som ett moln över alla församlade och fick de väl­sinnade gästerna att snabbt lämna rummet. De visste vad som var på gång och att det skulle bli värre än irritationen som tycktes sprida sig som en löpeld.

Myrra flydde gråtande ut köket och började röja upp för att inte tappa kontrollen. Tårarna rann utmed kinderna, medan hon försök­te få ordning på alla buteljer, skålar och mat.

Samtidigt försökte Ilos lugna den alltmer uppretade gruppen.

”Festen är för dem”, sa Ilos, men fick inget gehör trots att han höjde rösten.

Han fick ovett av Kakian, templets väktare.

”Hur kunde du tillåta din mor att ordna festen för de där två. Om jag hade vetat om…”

”…det är min mors hus. Hon bestämmer vilka som är välkomna och vilka som inte är det. Det har hon gjort…”

”….Du är ingen man som fortfarande bor hemma hos din mor”, sa Kakian och fnös.

Ilos teg. Han lärde sig i unga år, att det i alla lägen var bäst att tiga och inte ge näring åt elden. Men, den här gången verkade hans tystnad göra just det. 

En av de välvilliga männen som kallades Sisyfos, gick fram till Kakian, tog tag i honom, gav honom ett knytnävsslag i ansiktet. ”Har du ingen skam i kroppen”, skrek han.

Kakian stöp baklänges ner på golvet. Tog sig om näsan, som blödde rejält och svullnade synbart upp som om något i näsan blåste upp den.

”Men vad gör du”, utbrast en av Kakians vänner som höjde en knuten näve mot Sisyfos.

”Kakian är en av de mest okänsliga i staden. Han trycker ner Ilos för att han bor hos sin mor, efter hans makas tragiska död.”

Kakian kom på fötter och höjde armen mot Ilos, som lyckades ducka och Sisyfos hoppa åt sidan, innan slaget nådde fram och träffade en som stod bakom honom, som direkt slog tillbaka. Kakian ramlade återigen baklänges men nu i en hög med kuddar, som dämpade slaget.

Slagsmålet fortsatte.

Vi flydde ut till Myrra som försökte dölja sina tårar. Tackade för hennes vänlig­het.

”Det är bäst att vi lämnar festen.”

”Vad händer”, frågade Myrra och började gråta högljutt. Vad händer. Här försöker jag göra gott för er och så blir vissa så arga.” Hon snöt sig ljudligt. ”Festen är ju för att ni ska känna er välkomna och så blir det tvär­tom. Jag är såå ledsen.”

”Vi vet och vi är tacksamma för att vi fick komma.”

”Men varför”, hulkade hon. ”Varför. Förstår dom inte vad de gör.”

”Vet inte”, sa Xenokrates. ”Men jag har mina aningar.”

”Det är bäst vi går.” Jag puttade till Xenokrates. ”Tack ännu en gång.”

”Jag ber så mycket om ursäkt”, sa hon snörvlande.

”Det är inte ditt fel. Vi känner oss välkomna. Vi går nu. Allt kommer blir bra.”

Myrra nickade, torkade bort tårarna och snöt sig med en av trasorna hon precis hade torkat bänken med.

En av Myrras vänner kom ut i köket och sa att det var bäst att vi lämnade festen, samtidigt som grälet mellan Kakian och Sisyfos fortsatte med allt fler deltagare. En del visste inte hur det började och vad det handlade om. De rycktes med i den kaotiska stäm­ningen. Några kom in i köket.

Vi backade och flydde genom Larissas trädgård medan hon stod på terrassen och skakade på huvudet.

Vi kom oskadda ut på gatan en bit längre upp som låg öde, förutom några nyfikna grannar och förbipasserande som hade hört oväsen­det och kom för att se vad som hände.

Vi började gå därifrån, men Ilos kom i kapp oss.

”Xenokrates”, ropade han. ”Vänta. Vänta…”

Vi stannade till i det svaga skenet av gatans oljelampa.

Ilos flämtade och hämtade andan innan han kunde prata.

”Vänner till mig tror … *host* även jag att du är filosofen Xenokrates från Aten som satte sig upp mot kungen för ett par år sen.”

Xenokrates valde att vara ärlig.

”Vi ser inte på saker och ting på samma sätt”, svarade han.

”Du menar att du inte ser på saker och ting som kungen”, sa Ilos och log.

”Korrekt.”

”Det finns de som är för och de som är emot kungen. Det är en pågående kon­flikt mellan dem som vill få slut på krigen och erövringarna, och de som är för att de ska fortsätta. De som vill tjäna pengar.”

”Var står du själv.”

”Vi är på väg att bli en regelrätt lydstat till Makedonia, vilket tar ifrån oss all självbestämmande.”

”Det är inte bra.”

Ilos skakade häftigt på huvudet.

”Nej, men det ser ut som om det blir så.”

”Vi får hoppas på det bästa.”

Ilos gjorde inte någon ansats att gå tillbaka.

”Några kopplar även dig till upproret på Thasos.”

”Jag var där då, men var inte delaktig i upproret”, svarade Xeno­krates för att skydda mig. ”Vad gäller Philip handlar det om att jag inte lät mig mutas. Jag sände tillbaka en del av summan som över­steg det som vi från början kom överens om.”

”Visste väl att det var något sådant det handlade om”, sa han och log brett. ”Jag ska göra allt för att framföra det. Det är inte rätt att ni båda blir slagpåsar för en konflikt som ni inte har varit upphovet till.”

Med dessa ord skiljdes vi åt.

Han tillbaka till festen. Vi upp till huset. Avslutade kvällen med en lättare måltid på uteplatsen med utsikt över havet, då det lilla vi hann att få i oss av festmaten inte räckte att sova på.

”Jag blir visst alltid upphov till osämja, oavsett om jag har en del i det eller inte”, sa jag.

”Ingenting av det här är ditt fel.”

”Nej, men visst är det konstigt.”

”Verkligen. I morgon sänder jag bud till Aristoteles om att jag stannar några veckor till här”, sa han och spände ögonen i mig. ”Du får säga vad du vill, men nu lämnar jag dig inte förrän jag vet hur det kommer bli. Risken är stor att de ger sig på dig när jag har rest härifrån.”

Jag protesterade inte. Han andades ut.

”Ingen risk att Myrra och jag blir vänner även om jag skulle vilja.”.

”Jo då, hon dyrkar dig för att inte tala om hennes son. Honom får du nog se mer av, speciellt om han får veta att vi inte är ett par. Jag såg nog hur han sökte din blick.”

”Du pratar strunt.”

”Nej.”

”Då får jag väl klargöra att vi är ett par. Jag hoppas du har fel.”

”Märkte du verkligen inget.”

”Jag har inte märkt något alls.”

Kategorier:B-Från manus till bok, B-Texter. noveller mm.