Jag föddes åtta år efter andra världskrigets slut. Uppvuxen i en av de södra stockholmsförorterna, var de flesta arbetare och vuxna under kriget. Traumat efter kriget var fortfarande i närminnet hos de flesta, inte minst för de skadade överlevare som flyttade in i förorten. Vissa blev utsatta, bland annat ett par som öppnade ett café i centrum, som blev mer eller mindre förföljda. Andra blev trakasserade på nätterna utanför sina bostäder. Jag följde med en gång utan att veta varför, och gjorde aldrig om det. Tyckte det var fel att behandla folk på det sättet. Många av mina frågor fick jag svar av mina föräldrar. Redan tidigare, som nioåring började jag läsa om den tiden. Har ett minne av att vi fick se en film i skolan, om kriget. Bodde mer eller mindre på biblioteket. Många svar fick jag hemma. Men det tog lång tid innan jag kunde förstå hur detta mördande kunde ske. Än idag känns det ofattbart. När jag blev lite äldre läste jag romaner om hur och varför Israel blev till. När jag var tretton år startade sjudagarskriget som Israel vann. Sen dess har konflikten/kriget mellan Israel och Palestina puttrat under ytan för att under vissa tider blossa upp. Israel tog över mer och mer land från de palestinska områdena.

För att göra en lång historia kort, har jag aldrig kunnat släppa judeförföljelsen, förintelsen mycket för att det var och är fortfarande svårt att förstå varför människor som tillhör olika religioner inte kan respektera varandra. Men när det gäller Israel/Palestina-konflikten är det mer komplicerat än så och därför kommer jag inte ens försöka att analysera det. Judarna har sitt trauma från andra världskriget, palestiniernas trauma på grund av tvångsförflyttningen 1948 för att ge judarna ett eget land. Och det är väl kanske grunden till varför det fortfarande skapar konflikter. Men som sagt, jag lämnar den delen. Det är en för stor fråga för min del.

https://www.youtube.com/watch?v=cVKcej20-uk&list=RDcVKcej20-uk&start_radio=1

Jag har landat i att vad som behövs är en förståelse för båda nationernas kamp mot varandra i nutid, för oss som står utanför. Istället för att välja sida, utgå från folket och dess lidande, och inte å ena sida Hamas och å den andra Israels regering som jag inte förknippar med om vem som lider mest, som har rätten att försvara sig mm. Tyvärr har det väl i Sverige blivit en vänster- och högersida. Vänstern står på Palestina och högern på Israel. Det är blivit en politisk sak, istället för ett fokus på förståelse, och empati för det lidande som de olika nationers civilbefolkning får leva med. Och om man kommer fram till slutsatsen att båda sidornas befolkning har sina trauman, lidande och skräck, är det svårt att ta ställning. Hamas och IPD är de som utsätter befolkningarna i de olika länderna. Det är dem man ska fördöma, inte välja vilket av civilbefolkningarna som ska få den största förståelsen/empatin. För om vi gör det, så väljer vi vilket lidande som är värst. Och vad gör vi oss då skyldiga till? En fråga som jag tror varje människa måste ta ställning till.

Det är horribelt att dra slutsatsen att de som röstar och står till vänster inte skulle känna empati för de judar som blir inlåsta i sina hem i Sverige och för alla döda och skadade i Australien, och att alla som står till höger gör det, och inte kan känna empati för det som händer i Gaza. Det är verkligen att sudda bort oss alla det mänskliga hos oss. Vi är långt större än en politisk tillhörighet, även om det också säger en del i hur vi väljer att fokusera på. Men, som sagt, vi är så mycket mer.

Kategorier:Politik