som blev ett verkligt wake up call (ledsen för engelskan men hittar ingen bra översättning) Jag kanske inte borde ha rest till Grekland, men den fick mig att inse så otroligt mycket.

Stockholm i december

Flygningen var bra. Planet var fullbokat, förutom en som inte kom. Alla var lugna, barnen likaså. Fin start, lite turbulens över bergen och några gånger när vi flög över Polen. Nerflygning var otippat skakig och vinglig för att vara på Arlanda och hjärtat tog några extra slag innan vi nådde säker mark. Ingen maratongång genom hela terminalen, ner till bagaget och mina väskor kom direkt. Jag sprang fram och fick av dem. En kvinna kom fram och hjälpte mig att ställa upp dem på vagnen. Och kom ut, utan problem. Rökte, köpte drickyoghurt och kämpade vidare till SkyCity och hotellet. Rum på 11:e våningen. Bra så här långt.

Sov hela natten, men var trött när jag vaknade. Drack ur det sista av yoghurten. Kände mig rätt orkeslös när jag gick ner och rökte. Stressad över hur jag skulle orka gå ner och äta frukost. Rumservice var stängt, men jag fick juice och två ostmackor i receptionen, Var stressad över hemresan med taxi, bära upp allt bagage väl hemma. När jag packat nästan det sista, svajade det till riktigt ordentligt och rummet gungade. Ringde till receptionen om att få en läkare och en halvtimme senare kom två akut. De gick igenom allt. De frågade om jag ville till sjukhus eller hem. Hem, såklart och om någon kunde hjälpa mig där. Det fanns ingen som kunde det, samt följde med mig ner till receptionen. De ringde till taxi och såg till att taxichauffören hjälpte mig med bagaget. Vilket inte var några problem. Halvvägs började chaffisen fråga var jag hade varit och så hade vi ett långt samtal om förändringarna i Sverige som gäller värderingar och om hur det är att inte längre känna sig som svenskar med invandrarbakgrund. Chaffisen kom från Ankara i Turkiet för över trettio år sen. Körde taxi för att känna sig fri, då de äger bilen mm. men är kopplade till Taxi Stockholm. Själv skulle han resa till Ankara idag. Hans tonårsbarn är redan där.

Väl framme kämpade han upp med allt bagage, och jag låste upp dörren och kom in. Blev förvånad över hur städat det såg ut. Hade jag klarat allt. Satt en stund med öppen dörr och fönstren och ventilationsfönstren öppna Fan vad skönt det kändes. En timme tidigare trodde jag inte på den avslutningen. Men tack vare hjälp av ambulanspersonalen som inte stressade alls.

Obalansen var över när jag gick ur taxin, men det tog lång tid innan jag kom upp de 89 stegen. Efter all stress, och oro och spänning som byggts upp under de sista två veckorna tog helt enkelt mina krafter slut när den släppte, och av den kalla luften från ACn i hotellrummet och blåsten ute. På kvällen frös jag när jag satt utanför, trots 28 grader. Men det är en helt annan luft i Sverige, än i Grekland. När jag vägde mig hemma fick jag en chock. Jag har gått ner ytterligare fem kilo. Då blir man orkeslös till slut och en förklaring till varför jag inte orkade gå. Jag behöver gå upp 10 kilo. Vad jag fick krafterna ifrån att klara av att gå till Clarion, vet jag inte. Men det var väl de sista stegen.

Nu ska jag fokusera på att lägga upp en meny, och verkligen gå in för att få allt kroppen behöver. Mer grönsaker, frukt, juice mm. och ordentlig frukost, mellanmål, lunch, kaffe och middag. Och inget mellan måls ätande. Högst åtta cigaretter om dagen och sen gå ner till sju, sex och fem. Och börja röka på loftgången. Främst av allt – stressa ner. Att sluta röka helt lägger jag på framtiden. Jag har 27 paket som jag köpte i Grekland. De kan räcka några månader.

Och så ska jag fixa biblioteket, få bort flyttkartongerna och fortsätta rehabiliteringen, och skriva klart mitt manus.

Jag är så otroligt glad över att vara hemma i den mångkulturella förorten!

Kategorier:A-Språkresa Aten + Kavala, Av särskild vikt, B-Från manus till bok, Vardagen