Var börjar jag?

Förutom att jag fick dividera en del med en taxichaufför om var jag skulle gå in i bussterminalen för att byta ut arket som var utskrivet till en riktig biljett. När vi väl kom överens med tanke på språkförbristing mellan oss, mötte ”stammisen” som alltid vill ha pengar, när jag stod med tungt bagage, i 33 graders värme och solen gassade över huvudet på mig och försökte komma in. Han förväntade sig att jag skulle släppa allt för en euro, vilket han inte gick med på. Så jag fick säga ursäkta, flera gånger. Jag kunde knappast få upp en euro ur min handväska. Tack och lov kom jag in precis bredvid serveringen som är helt ok att sitta en stund utan att köpa någonting.

När jag fått tillbaka andan och druckit en halva flaska, gick jag med ”lätta” steg (nåja) till disken. ”Ja men du har ju en biljett här.” ”Ja, men de accepterar den inte.” Hon godtog det tack och lov. Jag fick också en sittplats framför bussen, och resan gick bra. Två chaufförer var med och de lyssnade på 90-tals rockmusik hela vägen och pratade typ Chris Rea och The Road to Hell :-). Jag kunde inget annat än tänka var det den vägen som jag reste på. Så två timmar gick förvånansvärt bra. Och så var jag framme. Fick ur mitt bagage utan att slå huvudet i plåten, tog några bloss på cigaretten, rökte och gick sen mot taxikön. En taxi tog för långt bort, så jag väntade till han drog fram bilen med handen, och när han väl kom fram, kom en kvinna till honom. Och vad gör han, han skippar mig. Jag slog ut med armarna och ”vad i helvete”. Men då körde den andra fram, en ung man som inte hade något emot att köra mig till Phillipou. Dricks fick han också, så det missade han.

Ägarens kollega kom och vi åkte upp med hissen. När hon hade gått och jag spolade i diskhon, var det stopp. Jag försökte på alla sätt att få upp den där ”förbannade” proppen utan framgång. Jag ringde och försökte få fram på alla sätt jag hade försökt. Till slut, kom hon och vi kom överens om att proppen inte behövdes.

OK, men då var väl allt bra då! Hehehe! Nu startade ett ”helvete” med tanke på tröttheten efter att ha burit varor från Massouts upp för en kort med mycket brant backe. Trots att jag tog trapporna, så undrade jag om skulle klara livhanken. Upp på gatan, in i porten och fram till hissen. Då kom inte hissen när jag tryckte på den gröna knappen för uppfärd. Jag försökte få hissen att komma ner, med hjälp av den tidigare kollegan via SMS. Men hon trodde inte jag förstod att jag skulle trycka på våningsplanets siffra. Språkförbistring! Nu var det enkelt som tusan, för till slut fick jag hjälp av den närmaste grannen. ”Tryck på den röda knappen”, så kommer hissen ner. Men den hade jag inte vågat trycka på. Rött: Varning, tryck inte på den. Då hade jag väntat i 25 minuter. Hungrig, trött, ont i ryggen, så var jag till slut inne lägenheten.

Nu kunde jag pusta ut.

Eller?

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025