… och planerna om de resterande fem veckorna.

Var hemma sex dagar, men eftersom jag var trött hela veckan, blev jag sittandes hemma. Det blev för tråkigt till slut. Så jag återvände till mina studier. Hela den här veckan har jag varit på lektionerna plus haft en timmes undervisning online. Har använt apostelhästarna varje gång. Ibland har det varit lätt, ibland jobbigt. Inte bara för att jag är svag utan för att det några dagar har varit kvavt som f*n. Fast under den här tiden har jag varje gång varit förvånad över att ha kommit fram :-). Ve den som ger sig.

Ja, nu har jag bara två veckor kvar i Aten, sen bär det av till Saloniki med tåg och kommer bo på Anatolia fram till måndagen, då jag tar bussen till Kavala och bor på Phillipou i två veckor. Nära till allt och inga nerförsbackar, eller taxiresor upp till Svenska huset. Ska bo i en lägenhet på den här gatan. Räknar med att flyga hem den 5 juli, så det kanske blir en förlängning i Kavala eller i Saloniki. Har ännu inte bestämt mig vilket av alternativen det blir.

För övrig händer det inte så mycket eller kanske för mycket. Visst kan jag skriva om människorna jag möter, duvorna på plateia Varnava, tutkonserterna på gatan utanför, duvorna som av någon anledning samlas i flocken och flyger skytteltrafik flera gånger mellan husen, där på Varnava några dagar har suttit en sångare och sjungit under lunchen, men det har blivit en sådan vardag för mig att det blir lite som om jag skulle berätta om den i förorten. Det var annorlunda förra året, då det var länge sen jag hade varit i Aten, samt alla störningar på grund av renoveringarna. Samtidigt som nyfikenheten och fascinationen över allt det nya inte finns på samma sätt, känns det bättre än tidigare. Acceptansen hos grekerna är på många sätt fantastiskt. Ingen har hittills frågat varför jag sitter framför deras port eller har skällt ut mig för att jag gör det. Ok, några kollar in mig, men det är allt.

Hjärtsnörp fick jag när E kom hem och öppnade posten. Hyran hade inte blivit betald och hade gått till Inkasso. Eftersom jag har autogiro undrade jag vad som hade hänt tills jag till slut upptäckte att jag hade betalat kursen och glömt att föra över pengar. Så det var bara att gå in på Svea och betala den. Puh! Vad hade hänt om inte E hade kommit hem? Då hade vi kanske fått stå på gatan i julimånad båda två. Hyran är ju det viktigaste och jag brukar alltid kolla att den blivit betald, trots autogirot. Det blev fel en gång tidigare, och trots att den var betald fick jag meddelande från kommunen. Det märkliga är bara hur snabba de är – tre veckor efter att hyran inte kommit in, hade den gått vidare till Inkasso. Men allt var så stressigt både inför och under resan, så att jag missade det var inte så konstigt. Sist jag fick ett inkassobrev var i början av 90-talet.

För övrigt känner jag mig besviken över att en person som jag trodde var min vän, egentligen verkar ha sett mig som en kollega och inget annat. Men den historien väntar jag med att skriva om. När jag har fått mer distans och kan skriva mer objektivt om vänskap. Jag kan väl ändå säga att jag nu vet hur det känns att bli bortglömd, samt vara den enda som håller kontakten, men att den inte är ömsesidig, eller när planer går i stöpet gång på gång. När man upptäcker att ”det är bara jag som ringer.” eller alltid ringer när personen är upptagen, men aldrig ringer upp efter det. Trots att jag inte ringer speciellt ofta själv, men av just den anledningen.

Ur sikte, ur sinne.

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025