Nu har jag varit i Aten i 14 dagar. Har dragit ner på rökningen, bara åtta paket har det blivit på två veckor Jag röker inte förrän jag kommer till skolan, förutom de två cigaretterna innan jag går hemifrån och en cigarett på rasten. Fortfarande är det rätt kämpigt, men pausarna blir färre och kortare. Men jag är fortfarande trött, trots eller kanske för att jag går så mycket, upp och ner. På två veckor har jag fram till idag gått 17,048 steg och 11,58 km. Kanske inte låter så mycket, men betänk då bestigningarna. Tur att jag inte röker så mycket. Men som sagt, det tar sig. Det som upptar mest min tid är studierna. Satt hela helgen med att göra uppgifter. Det är lite ensamt, men jag trivs i lägenheten och i området. Trafiken stör mig inte. Inte heller renoveringen i huset mittemot, men det är ju ljudisoleringens förtjänst. Grannarna hörs då och då. Tur det. Det som jag tycker mest om, är den tillåtande atmosfären. Ingen kör bort mig när jag sitter utanför portarna. Ingen undrar, möter ibland personer som pratar med mig. Men duvorna är ganska nyfikna. Idag lyckades jag i vilket fall att gå en sväng till affären när jag var på väg hem, som säljer Flokos, makrill i tomatsås. Men jag höll på att missa dem, för de hade ändrat färgen på förpackningen. 🙂

Det händer inte så mycket, men jag är här för att läsa grekiska. Gruppen är trevlig och bonus är att träffa så många från andra länder i världen som går på andra nivåer. Pratade med en kvinna, som växte upp i Grekland, flyttade till Oregon i USA, bor nu i Aten sen tre år tillbaka, arbetar med offer för traficking och har släktningar i Sverige, med efternamnet Andersson. Men hon har inte någon kontakt med dem. Spännande! Sen är en i min grupp från Rumänien, en från Tyskland som skriver otroligt vackert och en man som jag har glömt var han kommer ifrån, men han har ett engelskt namn.

Viktigt blir ibland sådant som inte har någon större betydelse hemma i Sverige. Jag hittade inte mitt suddgummi och jag letade igenom varje väska flera gånger. Till slut gav jag upp. Men det störde mig, men gå en km med mina fötter eller ta taxi till en bokhandel för ett suddgummi och riskera att det skulle var stängt. Nej, det utsatte jag mig inte för, men störde mig fortsatte det göra.

Igår hittade jag det. Det låg under två USB-minnen i liten förvaring 3×4 cm med dragkedja . Så när jag kom till skolan berättade jag det. Och nu behandlar jag det som guld värt. Det är väl så att man tar så mycket för givet, när det finns t.ex. suddgummin i vilken livsmedelsbutik som helst, att viktigheten går förlorad. Det gäller att uppskatta värdet även i de små tingen. Det som gjorde intryck på mina kurskamrater var att det är svart. Bara en sån sak.

Och det viktiga i livet är nog att inte ta något för givet, och absolut inte människorna omkring oss.

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025