Nej tack till råd om hur jag ska leva, av någon. Om jag inte ber om det. Med det sagt, kommer ofta råden av omtanke. Är medveten om det. Men det blir för mycket. Men här vill jag ta upp vården och speciellt läkare och samhällets inställning till att åldern spelar stor roll i hur vi blir bemötta. Det verkar vara viktigare att leva så länge som möjligt än värdet med att leva. För varje årskontroll ökar stressen. Därför jag vet, att oavsett om alla mina värden är inom gränsvärdet, så ska jag förebygga det med medicinering. Med risk för lindriga såväl svåra biverkningar. När jag säger ifrån ses det som att jag nekar eller förnekar. Den här gången sa jag rakt ut att det är samma diskussion kring kolesterolet, och om statiner. Och att jag är innerligt trött på det. Trots att mina värden är normala (förutom D-vitaminbrist den här gången), vilket troligen beror på att kalcium inte tas upp i tarmen, behandlas jag för vad som skulle kunna hända i framtiden. Jag är på pappret fullt frisk, men betraktas som potentiellt sjuk. Det här började år 2018 av en nitisk läkare som under första besöket skrev ut recept på 12 tabletter per dag. Jag tog bara den medicinering som visade sig vara reell.

Trots att jag gång på gång förklarade att för mig var den förvärvade stressen av mitt yrke, det största problemet. Insåg hon och andra inte att stressen ökade, med risk för, för högre blodtryck mm. av fokuseringen på hjärta och kärl. Att jag rökte mer, eftersom budskapet var att mitt liv var i fara. Det här är lite av ålderism för att använda ett modernt ord. Om man når en viss ålder träder man in i en riskzon. Men är vi inte alla, oavsett ålder i riskzonen. Om vi varje dag tänkte på att vi kan snubbla i trappan, eller råka ut för andra olyckor, är det vad livet går ut på.

Till råga på allt skapas budskapet ”Skyll dig själv, nu har vi varnat dig.” Under en tid vågade jag knappt röra mig för risken att få en tia. För även om det inte fanns några tecken på att det var en tia – ”för det kan man få ändå, för den syns inte i röntgen, skrevs det som en diagnos. Man antog, troligen på grund av min ålder, att även om alla värden var normala, måste det ha varit en tia. Diagnosen ifrågasatte jag och fick ändrad. Eftersom nästa läkare riskerar att utgå från tidigare diagnoser. Medicineringar var blodförtunnande, statiner och annat som jag har glömt nu. När det i själva verket var vitaminbrist som jag hade. Läkarna tog ingen notis över min livssituation under pandemin. Överläkaren på Karolinska i Huddinge, sa att när diagnosen ändrades, togs medicineringen bort. Just precis. Därför viktigt med rätt diagnos. Jag hade stora problem i början med att få henne att inse att diagnosen var felaktig, då hon hade alla taggar utåt, men ändrade sig och skrev Yrsel, för det var det jag kom in för. Är dock trots den initiala fientligheten mellan oss, tacksam för att hon såg till att jag fick veta att det var vitaminbrist genom att erbjuda mig prover på plats. Och att hon tillstod att statiner är biverkningsbenägna. Efter några veckor försvann även svullnaden i mina fötter.

Regelbundna kontroller av hjärta mm. är betydelsefulla, men om det inte är fara på färde, ge inte intryck av att det är det. Trots att jag gång på gång berättar att i Grekland kan jag gå i flera kilometer utan att bli trött. I Sverige blir jag trött av att gå ner till centrum. Detta visar att mina problem är något annat i grunden än de fysiska. Det jag saknar här är alltså en balanserad kommunikation. Inga problem i nuläget. Du kan leva som vanligt. Om du känner en förändring hör av dig. Inte ge budskapet ”Om du inte tar den här medicinen så är du illa ute.” Har man som läkare blivit rädd för att missa något, eller finns känslan kvar hos läkare, att de vet bäst, trots att vi ska vara delaktiga som patienter. Läkaren jag har nu visar sig vara resonabel, vilket jag inte visste tidigare.

Mina positiva upplevelser är när jag besöker andra yrkesgrupper läkare inom vården. Därför att de avdramatiserar. ”Målar inte fan på väggen.” När jag gjorde ultraljudsundersökning för två år sen, avdramatiserades eventuella framtida förändringar. Någon medicinering i förebyggande syfte ordinerades inte.

Läkare måste visa på pappret, att medicinering är nödvändig, för att jag ska acceptera att det inte bara är ”för säkerhets skull”, som några läkare faktiskt har sagt till mig under livets gång. För vems säkerhet, läkarens eller patientens. Felet är som jag ser det, att helhetsperspektivet inte tillämpas i den grad som man talat så mycket om. Hur det förbises visar hur den med psykisk ohälsa slussas runt i systemet. Det är väl snarare så att den förvärras.

Kategorier:Vardagen