Två timmars besök på ett fängelse eller 45 minuter på ett häkte räcker för att känna en lättnad och frihetskänsla att gå därifrån. Hur skulle det då kännas att ”sitta inne”. Det är ingenting som jag vill veta, men kan ändå ana, att det med tiden blir en acceptans. Även om längtan därifrån troligen finns i tankarna varje dag, med mer eller mindre styrka. Att sitta i fängelse är ingen dans på rosor.

Dokumentären 30 dagar i fängelse handlar om fotografen Christoffer Hjalmarsson som frivilligt tar utmaningen att sitta inne. Han ville ta reda på hur det verkligen är och samtidigt dela med sig till oss hur det egentligen är. Han vill skildra att det handlar om människor, även om handlingarna aldrig kan accepteras. Men, som jag ser det, definierar inte handlingarna människan. Dock finns det handlingar som är så grova att sak och person sammanflätas. Dem jag talar om här, är de som inte klarar av tillvaron.

Hjalmarsson säger att dessa 30 dagar var det jobbigaste han hade gjort. Trots att han var medveten om att när månaden gått, skulle han släppas ut i friheten igen.

Det är så enkelt att tycka till att de får skylla sig själva. Sätt in dom bara. Men vilka är det som sitter i fängelse. Hjalmarsson visar att det oftast är de som hamnar snett av olika anledningar. Det vanligaste verkar ändå vara att de inte kan hantera livet, det liv som de flesta lyckas med utan att det går så illa, att de blir hemlösa, inte får tillräckligt stöd av samhället. Eller att psykisk ohälsa innebär drogmissbruk mm. Det är så enkelt att döma ut, kalla dem för idioter, att de gott, som sagt, får skylla sig själva. MEN, om man förlorar allt, har en diagnos, inte får någon hjälp alls och får ett ”erbjudande.” Väljer vi att tacka nej och går under eller är självbevarelsedriften så stark att man antar det. Det handlar om individens överlevnad.

Men handlingar drabbar andra, direkt eller indirekt. Vi måste alla skyddas, men om inte samhället ger den som av skäl som jag har tagit upp här, någon chans på grund av regler, fördömande och rädsla, medverkar samhällets och politikens tillkortakommande till att det fortsätter. Jag ser det som att antalet som sitter fängslade avslöjar att det inte är något bra samhälle. Det gör inte tillräckligt för att alla ska få möjlighet att leva ett gott liv. Efter den förmåga de har.

Sverige har förändrats till att människor ska tvingas, istället för att lyftas upp, ge dem självförtroende. Förlorar man sitt arbete ska man få utbildning och möjlighet att byta sysselsättning, inte tvingas flytta eller få lägre arbetslöshetsersättning. Med konsekvensen att inte få hjälp, om de inte klarar av att flytta. Men vad är politikernas lösning, jo, hårdare tag. Lösningen, att sätta så många som möjligt i fängelse. Nu byggs det fler och fler fängelser. En kostnad som skulle göra mer nytta av förebyggande arbete, ett mänskligare samhälle. Så frågan är om inte politiken under de sista trettio-fyrtio åren har skapat det vi ser händer i Sverige idag. Om vi vänder ryggen till den som har det svårt, vad säger det om oss som medmänniskor, som samhälle, som stat, som Sverige. Om vi fokuserar på det folk inte kan, istället för på vad de kan, skapar vi utanförskap ytterst få skulle välja om alternativ fanns.

Kategorier:Av särskild vikt, Vardagen