… inte då, men 18 grader i februari är inte så tokigt det heller. Dock blåser det lite kyligt, De flesta är överklädda,, men inte kyligt som i Sverige. Ingen isig vind, bara kyligt i skuggan men det behövs för solen värmer ordentligt.

Lovade att skriva lite om gårdagen, men den känns överspelad nu med tanke på nya intryck. Har sovit ordentligt trots att jag var vaken mellan kl. 2 och 4, men somnade om sen. Sängen är superskön och så pass bred att jag kan ha datorn på en stol rakt fram. Perfekt.

Igår var ju så gott som alla affärer stängda, som de alltid är på söndagarna, så då handlade jag i en öppen lite mindre affär. Massoutis som var stängd igår, finns några kvarter från där jag bor. En fantastiskt fin promenad. Apelsinträden står på rader på så gott som varje gata. De släpper sina till synes fina och färska apelsiner, men det kanske bara är för syns skull numera. Troligen impregnerade med avgaser. Men fint är det.

Tack och lov tar Massoutis kreditkort, så jag behövde inte använda mina småpengar idag, dem har jag kvar. De kan jag använda till att köpa vatten, cigg och taxi, om jag behöver. Långt ifrån alla, om ens någon taxichauffis godtar kort. Så var det ju igår, då jag hade precis till vad det kostade. Tänkte ju helt fel. Stod på flygplatsen och fick för mig att jag ju var i Aten. Så borta var jag.

Nåja, det blev lite av gårdagen. Men idag satt jag ute och värmde mig i soffan med solen i ryggen. Det är konstigt, lite o-acklamatiserat, men det tar ett tag innan jag landar på riktigt. Men allt känns bättre när man börjar hitta ordentligt i kvarteren. Området är som sagt fint. Men det är få som jag har träffat som kan engelska. En del, speciellt lite äldre herrar ser lite buttert på mig när vi möts. De kanske tror att jag är från Tyskland. 🙂

Men så, jag bor i takvåningen, det går en hiss till fjärde våningen och sen en trappa till takvåningen. Nåväl, hissen är som en mindre garderob. Oookey! Här kom jag till en ångesttopp, Instängd i en hiss om det blir jordbävning i Aten, eller om den stannar hux flux. Varför jag inte har haft samma känsla i Kavala beror på att det inte har varit (peppar, peppar) jordbävningar där. Så vad gjorde jag igår när jag kom från affären. Jag kämpade mig upp för trapporna. Men, man måste klicka på en knapp för att lyset ska tända, men det slocknar innan man kommer upp och ner till nästa avsats. Vad hände mellan två våningar var att lampan släcktes och det blev KOLmörkt – Jag överdriver inte. Det blev SVART – inte ens en strimma ljus. Det finns inga fönster i trapphuset. Dessutom är trappstegen svängda och det är svårt att gå ner för dem även när det är ljust. Det tog ett tag innan jag fick upp mobilen. Vågade knappt röra mig då jag hade satt mig ner direkt när det blev mörkt (rättelse: Svart) Lite av innehållet kassarna ramlade ur. Jag lyckades med hjälp av mobilen komma upp till nästa våning. Ska jag slå ihjäl mig första dagen eller hamna på sjukhus med brutit ben. Nej, det får ju inte hända. På grund av dumdristighet.

Hur skulle jag då hantera det här. Rädslan (troligen lika irrationell som när jag hade flygskräck för ett par decennier sen). Riskera att ramla eller snubbla på vägen ner och stå på näsan på vägen upp. Då jag gick hem från Massoutis tänkte jag på vad jag skulle bestämma mig för. Att låta rädslan för jordbävning, eller stopp i hissen ta över eller att gå uppför trapporna. Valet var inte svårt.

MEN, utan matkassar ska jag gå upp för trapporna. För jag behöver träna musklerna. Det kändes f-b skönt när jag bara behövde gå uppför en trappa upp till takvåningen. Men, främst för att jag övervann en rädsla. Lika fint kändes det när jag flög i går utan att känna mig ett dugg orolig. Inte ens när båda landningar var gropiga (Köpenhamn) och vingliga och gropiga (Aten).

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025