Det kanske inte var en så bra idé att förlägga handlingen till nutida Saloniki och Kavala, men nu handlar mitt nya manus (medan de tidigare manus vilar) om det. Har skrivit 70 boksidor. Det är annorlunda att skriva om nutidens Kavala. Har tagit för givet att det är större frihetsgrader att skriva om antiken, och det stämmer på ett sätt (ingen kan säga att något inte skulle kunna ha skett). Det är friare att skriva om nutiden, då jag inte behöver fundera över språkbruket. Svårare att få fram den där Kavalska upplevelsen. När jag sitter i en svensk förort och skriver.

Det är en spänningsroman om ett antal karaktärer som har hemligheter, som inte ens jag är säker på vilka dessa är. Vi har fifflaren som bor i ett fritidsområde i en kranskommun söder om Stockholm. Vi har den skadade personen som verkar ha tappat minnet , men det är fortfarande osäkert om så är fallet. Han kan vara en lurifax, i så fall en ytterst skicklig sådan. Än så länge har han lurat mig att allt han säger är sanning och inte lögn och förbannad dikt. Vi har den grekiska familjen och släkten Angelou. Änkan till familjens son som dog i en bilolycka på Thasos. Hon flyttar tillbaka till Sverige, men återvänder efter några år. I tron om att, ja, det är också något som jag inte känner till vad hon egentligen gör där. Det är riktigt svårt att komma underfund med vilka de är.

Sen har vi några greker som håller koll på alla (tror jag iaf). Och en kvinna från Sverige som har fått ett uppdrag. Vad de sysslar med, vet jag inte heller. Jag anar att alla har någon slags kontakt med varandra. Allt förändras under tiden jag skriver. Det jag har tänkt ut i förväg, håller inte alls. Så jag följer bara med.

Jag vet egentligen ingenting och älskar det.

Kategorier:B-Från manus till bok