Solen gick upp över berget. Staden vaknade sakta till liv. I närheten av marknaden gick stadsbon Myrra ut ur sitt hus med frukosten till den lilla uteplatsen mot gatan efter att ha gjort i ordning efter kvällsmaten. De flesta vänner och bekanta gick aldrig till sängs förrän allt var ordnat. Vakna till att städa och sen äta frukost, lät i deras öron om inte en omvänd som en bakvänd ordning. Hon gjorde tvärtom. Väntade alltid till morgonen då hon var utvilad efter en god natts sömn.
Myrras bostad hade två uteplatser. En mindre mot gatan som egentligen inte kunde kallas för att vara en uteplats om man ska vara noga. Ett litet bord och en pall var det enda som fick plats. Men fungerade som en väl tilltagen utsiktsplats, för den som var intresserad av de som gick på två eller fyra ben. Den andra uteplatsen var större med delvis utsikt över havet, som räckte för den med modesta krav på livet. Nu tillhörde inte Myrra den anspråkslösa typen som många andra i staden, men brist på havsutsikt för henne var försumbar. Resten av uteplatsen gränsade till den närmaste grannen som kallades Larissa. Hon var en bastant kvinna till åren kommen.
De stod ofta på var sin sida på altanerna eller vid grinden och pratade om allt som hade hänt, skulle hända och som de ville hända. Myrras sen länge vuxne son kallade det för skvaller medan de hävdade att det var informationsutbyte.
”Ni kan kalla det vad ni vill, men hur som helst har det samma syfte”, sa Ilos som han kallades efter sin farfar. ”Att lägga sig i andras göranden och låtande.”
Myrra fnös bara och hävdade att det var hennes plikt och rättighet att hålla sig informerad.
”Det bidrar till att man blir en god medborgare. Tänk på det min son.”
Ilos ryckte på axlarna och gick till sitt arbete. Han muttrade. ”Jag är precis en lika god medborgare.”
Det var i början av september. Solen värmde men var inte tryckande. En sval vind från norr lyckades tränga sig ner genom skogens grenverk.
Det fanns inga hus mitt över gatan som slutade vid allmänningen. Det var skog som ännu inte hade avverkats och bergiga partier upp till platån. Hon gick sällan upp för att njuta av den hisnande utsikten. Platån var ogästvänlig, bergig och de enda växter som trivdes hade taggiga blad.
Åtminstone fram till för ett halvår sen.
Då hände saker. Husbygget. Det var både störande och händelserikt. Under de senaste månader hade det varit lugnt. Huset var färdigt. Hon hade varit uppe och kikat.
Hon häpnade över hur fint det var i trädgården. Olivträden var taniga, och kanske de skulle bli starkare med tiden. De hade kånkat upp massor av jord under flera månader. Myrra tänkte för sig själv ”Vi får hoppas att det blir en regnig vinter.”
Myrra njöt av tystnaden. Blundade. Men, så hörde hon knaster på grusvägen. Eftersom hon höll sig informerad om alla, visste hon hur hennes grannars fotsteg eller knaster hördes. Utan undantag. Det här var inte någon av dem.
En man och en kvinna hade precis kommit ner från platån ut på grusvägen.
Nykomlingar. Alla sinnen vaknade till liv. Det hörde inte till vardagen att främlingar hittade dit.
Larissa hade berättat dagen innan om att en lång och spenslig man och en kort smal kvinna hade anlänt sent på eftermiddagen från Khalkis. Beskrivningarna av paret som kom gående ner från platån stämde, som det i och för sig kunde göra på vem som helst. Men, Myrra var säker. Deras osäkra sätt att röra sig avslöjade att de inte riktigt visste vart de var på väg. Deras beklädnader avslöjade hög härkomst. Hon tog chansen att ge sig till känna. Hon reste sig upp.
”Om det är till marknaden ni är på väg är det runt nästa hörn. Rakt ner, sen till höger och till slut till rakt ner igen, ropade hon högt och tydligt, nästan skrikande.
De gick och pratade när de blev avbrutna av hennes skrikande röst. De stannade, vände sig omm tackade och gjorde en ansats att gå vidare.
”Varifrån kommer ni”, frågade hon snabbt, för hon kunde inte släppa i väg dem utan vidare.
”Vi kommer från Aten.”
”Ååå”, då har ni rest långt.”
Hon rättade till håret och gick gungande ner mot paret.
”Ja, det är en bit”, sa Xenokrates.
”Ni är här på besök, förmodar jag”, sa hon. ”Vem…”
”Nej….vi..”
”…men vad oartigt jag är. Jag kallas Myrra.”
”Isadora. Jag är inte på besök utan har flyttat in i huset på berget”, sa hon och pekade upp mot platån.
”Xenokrates”, sa han och bugade.
Namnen sa inte Myrra någonting. Men informationen Larissa hade gett henne stämde. Det var helt säkert att det var de som stod framför henne. Det pirrade inom henne.
I den lilla staden registrerades varje nykomling av självutnämnda medborgare som såg det som en plikt att föra information vidare.
Myrra var en av dem.
”Välkomna till Neapolis då”, sa hon när vi vände oss om och började gå vidare. ”Ni kommer trivas utmärkt här.”
”Tack, det tror vi med”, svarade de och vinkade.
”Staden är mycket trevlig och om det är någonting, så finns jag här”, ropade hon efter oss.
De försvann runt hörnet.
Nu var goda råd dyra. Myrra sprang snabbt med korta steg genom huset ut i trädgården på kortsidan och ropade.
”Jag har träffat dom. Larissa, jag har träffat dom.”
Larissa kom ut iklädd ett blommigt förkläde. Mungiporna var nerdragna och blicken var stirrig.
”Vilka då.”
”Dom som kom igår och, som du berättade om. Nu ska du få höra.”
”Jag håller på med …”
”Kvinnan heter Isadora. Har bosatt sig i det där huset som vi undrat så mycket över. Mannen kallas…”
”….Mannen också.”
”Det förmodar jag om du menar det jag tror.”
”Ja.”
”Vet inte. Det är inte så artigt att fråga om en sådan sak. Det är ju privat.”
Larissa log då det inte låg för Myrra att visa god ton utan snarare det motsatta när det gällde att få fram saker om andra.
”Mannen kallas Xenokrates. De kommer från Aten. Kan du tänka dig. Hit till vårt lilla hörn.”
Larissa viftade bort några myggor. En mygga landade på pannan. Myrra varnade inte. Hon väntade på att den skulle sticka till.
”Undrar varför de har kommit hit och inte stannat kvar i Aten”, sa Larissa och mosade myggan med handflatan. ”Kanske de är på flykt från rättvisan.”
”Neej, tror jag inte”, svarade Myrra besviket över myggans oväntade död och hennes egen ouppfyllda önskan. ”Men de kanske har hört mycket bra om vår stad.”
”Inte sannolikt, men vi får höras senare för nu måste jag fortsätta med maten”, sa Larissa. ”Den kommer brännas vid om jag står och pratar här ute för länge.”
”Lika grinig som vanligt. Annat är det när hon själv vill prata om något”, muttrade Myrra medan hon gick tillbaka in i huset.
De hade känt varandra sen barnsben. Var varandras motsatser i mångt och mycket. Tyckte inget vidare om varandra, men det fanns ett starkt band mellan dem. De var båda ensamma, bodde grannar och hade många gemensamma intressen. Och, någon att dela information med, vilket var det viktigaste. De var stadens informationscenter tillsammans med några andra kvinnor.
Myrra var inte säker på att Larissa skulle ge henne sitt stöd om något allvarligt hände. Skulle hon ge Larissa stöd. Än så länge hade hon inte behövt det. Vad klarade inte hon av.
Myrra levde ensam med sonen Ilos som arbetade som smed. Maken dödades under ett krigsslag ett antal år tidigare i ett av Philips återkommande fälttåg. Hon avskydde honom.
Sonen flyttade in hos henne då han förlorade sin maka några år efter faderns bortgång. Larissa hade tre vuxna barn som bodde i Aten som hon ofta skröt om. För Myrra var det omöjligt att mäta sig med en son som arbetade i en smedja. Hon gjorde sitt bästa, men Larissa lyckades övertrumfa henne oavsett vad det handlade om.
Myrra gick med nersjunkna axlar tillbaka till uteplatsen mot gatan. Väntade på att paret skulle komma tillbaka samma väg. Det fanns ingen annan, om de inte tog skogsvägen en bit längre bort. Det var en omväg. Inte troligt att de skulle göra det med det dom köpt på marknaden.
Tiden kröp fram. Hon fick ont i kroppen av att sitta stilla allt för länge. Hon härdade ut in i det längsta, för att inte missa paret när det skulle komma förbi igen. Till slutade tappade hon tålamodet. Det fick bära eller brista. Hon svepte en sjal över axlarna. Småsprang till allmänningen, för hon tog korta steg. Vann tid på det sättet.
Hon var en av många andra som odlade grönsaker, planterade fruktträd, för att sälja överskottet på marknaden. Det var inte lätt att klara livhanken under kungens krigföring. Hans far Amyntos den tredje hade inte varit någon trevlig typ, men krig förde han inte gärna. Några krigsslag då och då för syns skull. Philip ville lägga under sig hela Makedonia och Thrakien.
Hon skulle vara först den här dagen med att berätta för de övriga om nykomlingarna, om allt som hade med paret att göra, deras klädsel, sätt att röra sig på ett sätt som inte var vanligt hos gemene man, barbarer och tiggare.
Paret tillhörde aristokratin.
Det var hon tvärsäker på.
Vilka skulle det annars vara.
Hon brukade inte hinna vara först med nyheter, utan var oftast en bland de sista. De grämde henne.
Nu kom chansen. De flesta visste om nykomlingarna, men hon var den enda som hade pratat med dem. Det var en seger i sig och gav henne ett visst försprång.
Men det blev inte den triumf hon hade förväntat sig.
De flesta blev inte imponerade. För dem handlade det mest om att få mat för dagen. Inte om det råkade komma förbi några högdjur från Aten.
”Vi hörde något om det igår”, sa mannen som hade sin odlingsruta bredvid henne.
”De är väl som alla andra som kommer hit, vare sig det är från Aten eller Pella”, sa kvinnan som precis gick förbi med en korg full med ogräs.
”De bryr sig inte om oss”, tillade mannen.
”Jo då, de verkade mycket intresserade av att prata med mig”, bredde Myrra på ordentligt.
”Vad kallas dom.”
”Isadora och Xenokrates.”
”Inga jag känner till”, sa mannen.
Hon sa det inte, men tänkte desto mer på att han knappast skulle få möjligheten mer än att känna till att de fanns.
När hon gick hem igen var hon en aning besviken över reaktionerna, men hon hade varit först med att ha träffat och talat med dem.
Kategorier:B-Från manus till bok, B-Texter. noveller mm., Vardagen
©MMR - Monika M Ringborg 
Lämna en respons