… om man inte är tvungen, vilket jag inte är. Temperaturen stiger för varje minut. Prognosen för idag är 36 grader som högst. Det blåser dock från min balkong, men det är en illusion att det på något sätt kyler ner. Fast det räcker att det rör på sig och inte står still. Om jag går ut blir det tidigt efter frukosten i morgon. Taxiresan gick bra och jag fick mitt favoritrum med träden utanför som vanligt och fyra macaron och en stor flaska vatten som välkomstgåva. En överraskning, då jag inte räknade med det denna gång. Det var inte så länge sen jag fick vin och vatten. Det är tryggt och toppen att återvända till samma hotell. Man vet vad som gäller och att man aldrig blir besviken.

Jag älskar träd och skogen mellan Mölnbo och Gnesta, som jag vistades på vårt landställe i Molstaberg när jag var barn. Träden i Aten är inte så illa dom heller. Inte heller där jag bor i Sverige eller i Saloniki.

Att jag tänker på min barndom beror på att en av mina karaktärer i manuset har gått under jorden av säkerhetsskäl och hamnade i Molstaberg. Det är det mest fantastiska när man skriver intuitivt att man inte har någon aning om vart man hamnar.

”Bilen försvann lika ljudlöst som den kommit. Det var fördelen med elbilarna. Christos tömde en termos med kaffe och åt en ost- och skinksmörgås som han hittade i kylen. Han satt ute på terrassen och det tjöt i huvudet. Tystnaden var nästintill total förutom suset i öronen ackompanjerat av de höga tallarnas dova sus. Hur skulle han klara av det. Det skymde och han gick in i sovalkoven, lade huvudet på kudden, och vaknade åtta timmar senare av solen som smög sig in i springan mellan två gardiner.”

Tuppen har antingen fått utegångsförbud eller också gömmer den sig i skuggorna uppe på taket (om det finns några).

Den tunga trafiken på Egnatia är intensiv. Det känns lite i magtrakten när man kör om fyra fem stora lastbilar i karavan för även om chauffören i bilen man sitter i är säker så kan man aldrig lita på att andra håller sig på sin kant. Det händer ju faktiskt olyckor. Och alla som transporterar varor med mera kanske inte är så pigga efter långa sträckor. Det gäller även i Sverige.

TACK! Jag missade att skriva i gästboken och vill därför tacka alla kamrater i korridoren för den här tiden och givande samtal i köket den första veckan och den sista veckan på terrassen då vi kunde sitta där ute på förmiddag och kväll, Elisabeth, och inte minst Evelina. Sänder även en kram till Stella som är på semester. Och katterna som lärde sig att jag inte var matmamma i år. De kom och hälsade ibland, men gick vidare.

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025, B-Från manus till bok