Om inte bilarna körde förbi, skulle jag tro att befolkningen har slagit ihop sitt pick och pack och flyttat. Det finns inte en människa ute och allt är stängt. På det nya hotellet är det lugnare än i hamnen. Men, eftersom allt är till synes stängt och jag missade frukosten idag på Galaxy och inte hade ätit sen kl 16 i går, och det enda jag hade var två äpplen som var så hårda att man kunde slå ihjäl någon med dem, gick jag ut för att se om det fanns något som var öppet. Och tack och lov var tobaksaffären öppen och den hade, tro det eller ej, trepack yoghurt 10%, samt chokladcookies. Så nu har jag ätit det med honung, samt druckit en kopp kaffe på balkongen högt upp i hotellet. Det blåser friskt i måshöjd och utsikten åt alla håll är fullständigt andäktig. Och det var nästan så lyckotårarna kom fram. Men eftersom jag inte har gråtit sen våren 2020, vill de fortfarande inte visa sig ens när det handlar om lycka. Varför gråter jag inte ut längre?

Mittemot hotellet ligger parkeringen där marknaden har sina stånd på lördagarna och till höger om den från hotellet, arkeologiska och inte långt därifrån ligger MeliArtos. Masoutis och bästa fruktaffären ligger ett stenkast från hotellet. Måste köpa hårspray, och annat som till exempel tvål, för de där små runda hotelltvålarna räcker inte inte långt. Dessutom far de gärna iväg och så är det lätt att halka på dom.

Det är 33 grader nu, men det blåser som sagt friska vindar häruppe. Jag sitter och småfryser på balkongen. Så man ju säga att det som hände vändes till något mycket bättre, så här långt i alla fall (osvuret är bäst). För hade jag orkat sitta i den där lägenheten i två veckor. I morgon, det första jag gör är att gå de 240 metrarna till MeliArtos. Och det är inga backar 🙂

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025