Efter en trevlig taxiresa med en ung grekisk man såg jag fram emot tågresan. Tåget kom tio minuter innan avgång. När jag kom fram till första vagnen, stod fem personer, tre vuxna och två barn före mig. Jag tänkte, de kommer sitta i samma kupé. Och visst var det så. Barnen, två systrar satt raka i ryggen som tända ljus och såg hur oskyldiga ut som helst, och jag hälsade på dem först. Mamman och jag bytte plats. De andra två var ett par (som kom från Brasilien fick jag veta sen). Det skulle nog bli bra, tänkte jag. Men ack vad jag bidrog mig. Det blev istället fem timmars resa med barn som klängde, skrattade, åt godis, hoppade på golvet, på sätet och en mamma som lät dem hållas, nästan underhöll det, utan någon tanke på att det satt tre personer till i samma hytt. Den första timmen försökte jag på något sätt skapa ”ett eget rum”, men till slut insåg jag att det var bättre att iaktta dem. För hur jag än gjorde för att stänga av gick det inte. De var helt enkelt för mycket. Det var som om vi andra inte betydde någonting. Jag fick en känsla av att mamman såg oss som utlänningar och att hon som grekinna hade äganderätten till kupén och till att låta barnen göra vad de ville. Men tiden gick och några gånger när de nästan klängde på mig, reste mig upp och gick ut. Så efter Lárissa var de i den tomma kupén från och till närmaste toaletten och loket som numera, efter katastrofen är stängd. Men de hördes på avstånd. Sen sprang de ut i gången, skrek och gapade. De var helt enkelt totalt vilda. Allt godis gjorde väl sitt till, kan jag tänka mig.

Barn är barn och att förvänta sig att de ska sitta som tysta möss är orimligt. Jag har rest med barn under tidigare resa, ungefär i samma åldrar, som var helt ok. Men det var mammans attityd som jag reagerade mest över. Hon låg lojt och lät dem hållas. Lite bättre blev det när det var någon timme kvar genom att hon visade att jag faktiskt existerade. Då hade paret från Brasilien gått av. Att låta barnen bete sig precis som de vill är en verklig brist på hänsyn till andra människor, som kanske har velat njuta av resan. Helt enkel ouppfostrade. Men när de skulle gå av, berömde jag ändå den lilla flickans rosett och önskade mamman Trevlig Helg. Men det var bara för min egen skull. Det kändes bra att avsluta resan lite positivt. Jag fick i allafall en halvtimme på mig att byta fokus,

Kategorier:A-språk-skrivaresa Aten/Kavala 2025