Det har gått en vecka sen jag sålde bilen. Efter alla år kan det bli en stor omställning att från en dag till en annan att börja resa kollektivt. Nu har det inte blivit så för min del, vilket förvånar mig, men ändå inte. Det blev dock ett enkelt beslut för min del efter moget övervägande. Då kostnaderna översteg med råge med tanke på hur lite jag använde den. Det skulle vara vansinnigt att fortsätta äga den. Men nog borde jag väl känna saknad. Vad jag upptäckte dagen efter när jag gick ner till centrum för att handla var att bilen isolerade mig från närområdet. Det var så enkelt att ta bilen och köra till ICA Maxi eller Skärholmen att bara tanken fram till de sista månaderna. på att åka kollektivt inte var ett alternativ.

Nu behöver jag inte vara orolig för att hitta en utbränd eller vandaliserad bil och inte behöver jag skotta fram bilen, och spar sjukt mycket varje år på att åka kollektivt. Jag kan läsa en grekisk kurs och bo i en lägenhet en hel månad. Eller flera vistelser i svenska huset när andan faller på.

Μίλτος Πασχαλίδης – Ομίχλη

Μίλτος Πασχαλίδης – Μανταρίνι 

Åkte taxi till Neurologen på Fisksätravägen i måndags. Chauffören bodde i Alby och var svensk med turkisk bakgrund. Eftersom det var köbildning, hann vi med det mesta om Sverige, Turkiet och Grekland. Det lättade när vi kom in i tunnlarna mot Lidingö. Undersökningen var smärtfri, men stötarna var både komiska och gjorde lite ont. Åkte taxi hem och blev lite chockad över allt arbete de håller på med på vägen från Roslagstull och till tunneln ut mot Essingeleden. Men värdshuset står kvar, men några kunder lär det knappast ha, för vem vill ha byggarbetsplatser som utsikt vilket fönster man än ser ut igenom. Så jag tror det är stängt. Chauffören berättade att det byggs överallt och att det är rena kaoset på sina ställen. Förbifart Stockholm har de jobbat i åratal med, men det ser ut att ha gått ordentligt framåt.

Idag fick jag besked och bekräftat att jag har polyneuropati som jag har vetat om till 99 procent i fyra år, men inte lyckats övertyga någon förrän sista gången då en läkare lyssnade. Kanske för att jag röt till ordentligt och hon var inte stressad. Nu får jag möjlighet till en fysioterapeut och vissa hjälpmedel. Jag hade kunnat få stöd och hjälp långt tidigare. Istället har de fokuserat på hjärtat, blodtryck trots att proverna har varit inom gränsvärdena. Så förbannat irriterande med ålderismen inom många områden. Om jag hade varit tjugo år yngre hade de säkerligen lyssnat. Sen finns det väl läkare som inte kan tillstå att patienten faktiskt kan vara välinformerad, samt även ha hum om saker och ting på grund av en viss allmän och vetenskaplig kunskap. Men symptomen var solklar. Nåväl! Det ser hoppfullt ut! Trägen vinner!

Kategorier:Vardagen