som vissa tror … men den svenska mentalitetens grepp om mig. Den som formar oss i gemenskap med andra. Den säger egentligen inte så mycket om oss själva som individer. Däremot påverkar den oss som just individer. Gör oss falska, fast vi egentligen upplever oss själva som ärliga. Och, det är när vår personliga mentalitet möter den svenska, som vi får problem. Speciellt när vi har blivit inbillade till att ta fram och odla vår individualitet. Men, hur har vi klarat av det utan att få kritik om vi inte är som alla andra och att det är ett måste för att bli accepterad. Det mest individualistiska numera är att vara kollektivist i den verkliga meningen. För hur individualistiska är vi, när den som anses sticka ut blir utesluten på olika sätt. Vi följer normer som får till fållan utan att ens reflektera över att individualitet är något personligt, som egentligen bara är en schimär, en önskan att få vara sig själv och bli accepterad. Men som för mig inte är realiserbar.

Jag tycker om att träffa människor som inte är som jag, De som har andra referensramar ger perspektiv. Därför trivs jag där det råder mångfald. Och, det är därför som den enda plats i Sverige där jag kan känna en viss trivsel är i huset där jag bor och närheten till mina grannar. Postboxarna i källaren har fått mig att lära känna fler än tidigare. Jag påstår inte att Grekland inte har sina dåliga sidor. Eller att varje grek man möter är trevlig. För det finns en hel del att kritisera vad gäller både i det stora och i det lilla. Men som svensk i Sverige, är mina frihetsgrader mycket större i Grekland. Jag känner mig aldrig ensam där. I Sverige känner jag mig alltid ensam. Efter tio veckor i Aten och på Serdaroglou kände jag mig ensam i svenska huset, vilket var ett uppvaknande. Inte för att vistelsen var dålig, utan för att jag ofrivilligt gled in i att bli återhållsam, trycka ner min vilja och lust att ge uttryck för den jag är. Jag fann dock en del gäster som jag ”klickade” med. Men nästa vistelse, förhoppningsvis i vår, blir i Aten och fortsatta studier i grekiska. Som jag känner nu, kommer jag pausa svenska huset. Det är för svenskt. Och det är ju den svenska mentaliteten jag vill komma ifrån. Men inte Kavala. En sväng dit blir det med all sannolikhet.

Kategorier:Vardagen