När jag var under tjugo år fick jag två råd. ”Gå aldrig till en psykolog, för det förstör livet för dig” och ”Bråka aldrig med en polis.” Dessa råd har jag följt. Däremot har jag gått till kuratorer. Det som har varit mest värdefullt för mig är KBT-terapin som jag, när jag lärde mig mer om den, insåg att jag faktiskt redan praktiserade den i och med min förvärvade flygrädsla. Men nu kan jag aktivt arbeta efter den. Det som är så effektivt är att den innebär en befrielse. I mitt yrke skolades jag i att tänka på ett annat sätt. Vända upp och ner på saker. Hantera saker och ting annorlunda. Men då handlade det om teorier, trosföreställningar mm. och interaktioner med andra. KBT handlar om hur man kan hantera svårigheter i sitt liv. Det är så lätt att fastna i en känsloloop, som man aldrig kommer ur. Känslor korrelerar med tänkandet. Men åt båda hållen. En känsla uppstår när man inser vidden av till exempel en närståendes bortgång och vad det innebär. Om man tänker på allt som kan hända när man flyger, skapas också känslan. Och ju större känslan blir, desto hemskare är tankarna på vad som kan hända.

Vad jag gjorde, vilket en och annan blogg handlar om, var att skjuta fram beslutet att gå på planet eller inte, tills det var dags. Istället för att tänka på att om jag bokar resan och sitter i gaten, måste jag gå på planet. Vet inte hur många flighter jag avbokade i förväg. Innan jag bestämde mig för att vänta och ta beslutet när det är dags för boarding. Det är som jag ser det, en illustration av hur KBT fungerar. Jag måste inte gå på planet, om jag känner ett starkt motstånd till att göra det. När jag väl sitter på planet, ja då har jag tagit beslutet. Jag har gjort ett eget val. Det är däri som befrielsen ligger.

När jag fick besked om ändring av tid mm. kände jag hur oron ökade. Och var i valet och kvalet om jag skulle avboka. Vilket jag inte gjorde, men oron ökade. Till slut slog det mig, att en ändring kunde lika gärna vara positiv. En befrielse! Det som absolut inte hjälper utan snarare stjälper är när någon säger: ”Det är en på 11 miljoner som dör i en flygolycka,” eller att ”det inte har hänt någon flygolycka på Arlanda på åratal. Nehepp, men tänk om jag är den 11 miljonte. Det som hjälper när jag är på det humöret är att tänka på att det är lika viktigt för pilot och övrigas säkerhet som det är för passagerarna.

Jag var länge sur på mina föräldrar för att de inte tvingade mig att söka till Adolf Fredriks musikskola, som min lärare föreslog. De accepterade att jag tyckte det var för långt. MEN, när jag blev lite vuxnare tänkte jag – Vad säger att jag hade blivit lyckligare, att det hade gått bättre för mig i livet. Jag kan ju faktiskt ha förskonats från mycket elände.

Om jag bara hade …, Om jag bara … Varför plåga sig själv med att tänka att man missat något i sitt liv. När man kanske har vunnit något på det liv man fick eller skapade själv. Varför åkte jag hem när jag var femton år, efter att jag sovit på soffan och Christer på sitt rum, trots att han spelade piano för mig i köket efter frukosten bad mig att stanna. ”Nej, gå inte.” ”Jag måste.” Missade jag mitt livs kärlek, eller förskonades jag från motsatsen. Kanske, kanske inte. Vissa kanske tänker – hon ljuger för sig själv. Jag ser det på annat sätt. Det är ingen mening att ångra någonting i sitt liv, om det inte gäller att man gjort någon annan illa.

Kategorier: Vardagen