Månad: januari 2012

Nu har jag bara en kursstart kvar med allt vad det innebär med förberedande, planering, skrivande av schema, powerpoint och öppnande av nätkonferens och lägga till deltagare. Sitter med schema och powerpoint idag. Det är snart färdigt.

Under veckan som gått har jag haft seminarium för dem som läser om yrkesetik och startat upp en kurs i pedagogik och utbildning 1 för barnskötare som skall bli förskollärare. Och suttit med deltagarlistor, mail och annat. Lite försenad med bedömning av examensarbete är jag.

Igår satt jag med bedömning av examinationer från BUV, samt läsning av tidigare examinationer från studenter som inte blivit klara med sin utbildning. Upptäckte igår morse att jag räknat fel på en vecka. Jag trodde de skulle vara inlämnade den 7 februari, vilket gett mig en helg till, men i själva verket är det på torsdag den 2 februari kl. 10.00. Men då är jag upptagen med undervisning.

Nåja, ett steg i taget. Låg i natt och kände mig stressad, tills jag började säga till mig själv – Ett steg i taget! Och nu på morgonen upptäckte jag återigen vitsen med det – det gick oväntat fort att få ihop det. Men när man har så många kursstarter under två veckor och ordinarie undervisning och en trave med bedömningar som skall göras, ja då tror man att saker tar längre tid än vad man har tid till. Men om man bara hittar en ingång brukar det lösa sig sen.

Jag skall inte arbeta på helgerna, men det är en extrem situation nu. Fördelen med mitt jobb är ju att det kommer lugnare perioder. Men självklart är de intensiva perioderna jobbiga. Samtidigt är de roliga, då man klarar av uppgift för uppgift.

Fast ibland undrar jag om inte vissa rutiner avslöjar en ambition som inte går ihop med den tid vi egentligen har. Och då tänker jag främst på dokumentationen som på en del ställen är enhetlig och på andra inte. Om vi får halva den tiden vi hade för fem år sen och ökade krav, kanske viss dokumentation måste förenklas. Och jag vill ännu en gång hänvisa till Ulf Dahllöf och ramfaktorteorin, som visar vad som är möjligt i relation till ramfaktorerna.

Söndagarna går långsammare än andra dagar, vilket är utmärkt! Då hinner jag ju med mer än annars 😉

Har haft så mycket att göra den här veckan att jag inte orkat eller haft tid att skriva en enda rad.

Igår tvingades jag ta ledigt under största delen av dagen. Slappade fram TVn och såg klart första omgången av  Svenska Hjärtan. Fick 1:a och 2:a omgången för 50 kronor.  Orkade inte göra mer än det. Det var en stund framåt eftermiddagen som jag gick igenom mina powerpoint-representationer inför seminarium nästa vecka. Kommer fortsätta med det idag. Söndagar brukar vara bra dagar att i lugn och ro sitta och jobba. Har en del administrativa göromål också … flytta över min grupp till en egen nätkonferens.

Det är roligt att se om serier som skildrar samtiden. Då det är lätt att glömma bort hur det var bara för 25 år sen. En av grannarna ville låna 3 000 kronor och en person sa – Så mycket pengar har jag inte hemma. Det var ett helt annat prisläge då. Ibland när jag ser vad jag betalade i hyra för 25 år sen, blir jag häpen, för att inte tala om lönen. Den var liten i jämförelse och det får man inte glömma bort. Kanske har vi rent generellt fått mer pengar i plånboken. Det förändras mer än man tror. Det räcker med att titta på bilmodellerna 🙂

 

Det är mycket att göra … i onsdags var jag på estetiken för första gången och senare på eftermiddagen lärarlagsmöte, som klargjorde en hel del. Dagen därpå undervisning hela dagen. Har mycket stora grupper på grund av något tekniskt och kommunikativt misstag – nästan 40 studenter i varje grupp har det blivit nu. Och det är alldeles för många, speciellt i en kurs på avancerad nivå och som handlar om etik. Det gäller att lägga undervisningen på en nivå som ändå ger ett lärande hos studenterna.

Igår hade jag och en lärare från Musikhögskolan distansundervisning tillsammans. Vi delar på studentantalet. Och till vår glädje kom 70 studenter. Mer än vi hade räknat med, men ändå mindre än vi hade befarat med tanke på att vi även här inte hade räknat med så stora grupper från början och med lokalbristen inte kunde skaka fram större lokaler. Det är roligt att ha en kurs tillsammans med en person, då man knyts lite närmare varandra än om det är ett lärarlag på 5-6 lärare. Det är lättare att få en samstämmig syn 🙂 I kursen är det i nuläget drygt 90 studenter så det blir ett gediget arbete framöver om alla lämnar in sina examinationer samtidigt. Något man måste räkna med och som också är roligt att de gör.

Nu startar inte nästa kurs upp förrän på torsdag nästa vecka, så lite andrum har jag.

Överhuvudtaget verkar det som om vem man än träffar både inom och utanför SU, säger de samma sak – Så här mycket har det aldrig varit i början av en termin.

Igår hade jag kursstart och jag brukar alltid vara ute i god tid. En och halv timme till starten gick jag ner till bilen och just då den dagen gick det inte att stänga dörren på 25 minuter, vilket skapade en ganska stor stress. Det har hänt några gånger tidigare, men det brukar inte ta så lång tid förrän det till slut går. Det här innebar att jag kom i tid, men inte hann med att få allt i ordning inom mig.  Men, det gick bra allting .. Tur att man har rutin. Men främst var det tur att det inte var så långa köer och att det inte blev något stillastående. Det som hände med dörren var troligen att det var is kvar i låset vilket gjorde att kolven inte gick tillbaka.

Precis innan seminariet fick jag veta att det kunde komma fler dit än jag hade på deltagarlistan, vilket också hände. I en grupp tillkom 10 studenter och i den andra gruppen 7 studenter. Det har naturligtvis betydelse att det i en grupp är 39 studenter. Undervisningen får bli lite annorlunda än om det är 25-29 studenter i en grupp. Nu delar vi in dem i tre-grupper, vilket innebär att de får möjlighet att verkligen gräva djupt ner i de etiska teorierna mm.

Sen hade jag en lucka på några timmar, men då fungerade inte kopieringsmaskinerna ordentligt hörde jag ryktesvägen och det var lite köer på ett våningsplan. Men det ordnade sig till slut det också – i tid. Men då var jag ordentligt trött.

När jag kom hem vid 19-tiden åt jag snabbt, för att sen sitta och jobba till kl. 22.00. Det blev väl 12 timmars arbetsdag igår. Idag har jag fortsatt att jobba med att kolla mailen, ladda upp en del material på konferenserna, samt justera deltagarlistor, samt göra iordning gruppindelningen. Det tog tre timmar ungefär. Men jag är inte klar än ..

Tänkte se andra delen av House of Saddam igår kväll, men upptäckte kl. 7 i morse då klockan stått och larmat sen kl. 6, att jag somnade några minuter in i handlingen. Förhoppningsvis går den i repris på TV24.

 

Det tog hela eftermiddagen att skriva schema till seminarierna, eftersom föreläsningarna hålls på andra tider än förra terminen, samt att det tillkommit en hel del ny kurslitteratur. Däremot tog det inte så lång tid att komma på ett ämne för den individuella skrivuppgiften de skall få i morgon. Pratade med en kollega idag, så jag fick ett tips.

Och efter maten, lade jag in drygt 50 studenter på två nya konferenser och skrev ett välkomstbrev. Nu känner jag för att helt enkelt lägga ner för kvällen, men jag har några uppsatser kvar att läsa och sätta betyg på. Frågan är om jag är så klar i hjärnan just nu. Kanske bättre att vänta till i morgon. Skall tänka mer på mitt motto jag har numera – Gör inte idag vad du kan göra i morgon! Har ju en hel del timmar fria mellan olika seminarier, så det hinns nog med då också..

Det är en rolig kurs som startar och jag ser verkligen fram emot att hålla den… 🙂

Under en del av lördagen satt jag och förde en diskussion om kunskap och lärande (se tidigare inlägg). Men jag jobbade också en hel del. Sände ut tider för seminarier till studenterna, samt gjorde planeringarna för en av kurserna som jag laddade upp på konferensen, för att de skall få lite tid att planera sin tid.

Och på kvällen tog jag med mig en tjock bok i utbildningshistoria och en i skolpolitik till sängen, i förhoppning om att jag skulle läsa en del, men det var ju faktiskt lördag.

Idag skall jag förbereda undervisningen som börjar i morgon. Men det blir mest mental förberedelse, så jag kommer in i rätt ämne och stämning, så jag inte börjar tala om skolpolitik istället för etik. 🙂  Måste helt enkelt ta fram mappen för yrkesetik och etiska dilemman. Powerpoint-presentationerna finns redan. De behöver finputsas lite, men det har jag tid till. Däremot är inte schemat för seminarieundervisning helt klara än. Så det får jag sitta med idag. För övrigt får jag vänta med konferenserna, då inte deltagarlistorna är färdiga än.

Jag har under några dagar fört en diskussion med Jan Lenander om vilket fokus man skall ha – på kunskap eller på lärande. Jag hävdar att det är på lärandet.  Avslutet på diskussionen i vilken vi tidvis talade förbi varandra, resulterade i ett inlägg där Jan skriver följande:

Ifall vi har målet att fästa samman två brädor och fokuserar på verktyget hammare så finns det stor risk att vi diskuterar storlekar och handtag istället för att variera med lim och skruvdragare i de situationer det passar bäst.

Jag svarar

Det är ju viktigt att fokusera på verktyget hammaren. För om den är underutvecklad är det svårt att göra något av den. Eller om den är för stor och tung, så den som har svaga handleder inte orkar lyfta den, ännu mindre kunna använda den. Ja då har det ingen betydelse hur mycket man än fokuserar på resultatet. Man måste utveckla hammaren så den går att använda sig av. Och inte bara för vissa användare utan för alla, även för dem med svaga handleder. Så det är nog mycket värt att diskutera storlekar och handtag – men inte glömma bort lim och skruvdragare.

Men så började jag spinna vidare. Att använda liknelser kan många gånger vara oerhört effektivt. Men när man använder liknelser som dessa i relation till kunskap och lärande blir det lite fyrkantigt.

Jag kom på ett annat exempel. Målet är att jag skall hinna till Uppsala på en timme och lärandet är bilen. Jag har en gammal Opel Kadett som har gått 15 000 mil. Den är rostig, har dåliga bromsar och går högst 70 km/h i bästa fall. Jag upptäcker att det inte är möjligt att hinna till Uppsala på en timme. Kommer fram 15 minuter för sent. Där står någon och säger att jag inte får godkänt och säger till mig att åka tillbaka och göra ett nytt försök. – Du får helt enkelt göra om det. Hur många gånger jag än försöker, hinner jag inte. Den person som uppmanat mig att försöka om och om igen, byts ut mot en annan, som gör samma sak. Godkänner inte, samt pushar mig att satsa hårdare. Jag får till och med köra fram och tillbaka under helgerna.

Men, så träffar jag någon annan som säger – Byt bil eller låt den gamla Opel Kadetten genomgå en stor renovering. Byt delar, fixa bromsarna, byt motor. Okey, jag satsar allt och ur verkstaden kommer en utvecklad Opel Kadett, förnyad, renoverad mm. Nu kan jag köra 90 km/h utan problem. Jag svänger ut på E4:an och kör upp till Uppsala och det tar 59 minuter. Den person som är ersättare för den första, står där och säger – Men, titta där. Du klarade det. Du ser, bara du tar i och gör ditt bästa så lyckas du. – Men, säger jag då … Men personen ser nöjd ut och går därifrån. Målet är uppfyllt!

Fokus på byte av person (lärare) eller fokus på målet (Uppsala) förändrar ingenting i det här fallet, men däremot om bilen (lärandet) utvecklas och görs bättre, uppnås målet. Inom utbildningen är det dock inte lika glasklart rent generellt att målet uppnås. Men inom vissa ämnen tror jag det är klart att det är verktyget (lärandet) som behöver utvecklas och att det inte har någon betydelse om man byter lärare eller om man fokuserar på kunskapsmålet om lärandet är likadant som min Opel Kadett var innan verkstadsbesöket.

🙂

När man arbetar som universitetslärare inom lärarutbildningen måste man ju kunna en hel del om olika områden. För även om kurserna behandlar ett speciellt område går ju en hel del in i andra områden. Men, man behöver inte vara expert i allt. I våras läste jag etik, logik och metafysik på Södertörn för att få mer kunskaper inför kursen som startade i höstas om etik. Har lärt mig en del om Kant nu och andra filosofer, som varit tomma hål i mitt kunskapsbygge sen doktorandtiden. Logiken och metafysiken har jag nytta av att veta mer om när jag handleder och examinerar. Och inte minst kan jag mer om etik. Ett annat tomt hål är genusvetenskap. Och nu under våren skall jag gå på föreläsningsseminarium en gång i veckan i genusvetenskap för att bli lite bättre på det. I alla kurser som jag har ingår ju genus och även om jag inte är helt okunnig är det ett stort kunskapsområde rent vetenskapligt.

Kan det inte räcka med undervisning? Både ja och nej! Visst kan det räcka, men man behöver få in nytt hela tiden för att utveckla det man kan vidare. Dessutom kan man inte bara undervisa, då det till slut dränerar krafterna. Om man i sitt yrke har balans, går det bättre. En del som innehåller mål att uppnå och till för andra och en del som inte innehåller krav på måluppfyllelse mer än för ens egen utveckling. Om jag får D i betyg i en kurs gör det inte så mycket, även om det är roligt att få högre betyg. Jag kan ju ha lärt mig en del av det som inte förväntades, men som jag själv kan ha nytta och glädje av och som kan få uttryck i min undervisning.

Om jag inte orkar gå på ett föreläsningsseminarium i genusvetenskap, ja då drabbar det bara mig. Men jag kan aldrig låta orken bestämma om jag skall leda ett seminarium själv, då det drabbar inte bara mig själv utan så många fler.  Och man måste ha vissa frihetsgrader i sitt yrke. Sen är det naturligtvis oerhört värdefullt att man då och då är student själv om man är lärare på universitetet, då det är lätt att ramla in i lärarrollen hela tiden. Jag trodde ett tag att jag hade studenternas perspektiv mer än vad jag hade. Även om jag aldrig glömt bort min egen studenttid. Men det är annorlunda nu än för tjugo år sen. Jag var student en termin 08 och så en termin i våras och det tänker jag fortsätta med. Dessutom är det värdefullt att få erfarenhet av hur andra lärare undervisar. Och att vara en student bland många andra är mycket bättre än att auskultera som lärare hos kollegor.

Ambitionerna att skriva ner varje dag vad man gör, spricker när man väl börjar arbeta på allvar. Därför har det varit tomt här sen den 5 januari. Är man dessutom förkyld och har en mamma på sjukhus blir det svårare. Men hon är nu utskriven och mår mycket bättre.

Vad har jag då gjort sen sist?

Tog det rätt lugnt över helgen förutom att jag la in en hel del studenter på en konferens i en annan kurs än den som innehåller 90 studenter. Sov en del för att lugna ner förkylningen en aning.

I måndags planerade jag undervisning, vilket också innebar ett samtal med kollegan jag skall samarbeta med och på tisdag åkte jag till universitetet och var på frukostmöte, lärarlagsmöte i utbildningshistoria och hade handledning på eftermiddagen. I onsdags träffade jag en lärarkollega som jag delar arbetet med i distansutbildning i en kurs som fasats ut sen länge som campusförlagd. Vi satt i salen med den vita väggen och några fönster längst ner i salen.  Därefter hade studenter på BUV  – VFU-redovisning på eftermiddagen. Den dagen hade jag mer eller mindre tappat min vanliga röst – då förkylningen satt sig på stämbanden. Tur att jag inte skulle hålla föreläsning. På torsdag åkte jag tidigt iväg till nästa grupp på BUV som hade VFU-redovisning. När jag kom hem vid två tiden var jag rejält trött så jag sov framför TVn några timmar för att orka arbeta vidare med att kolla mail mm. I fredags fick jag ett samtal från en student på förmiddagen och läste därefter två uppsatser.  Har två uppsatser kvar att läsa och bedöma. Vilket jag kommer göra idag! Under fredagen ramlade det in massor av examinationer från BUV-studenterna som jag skall läsa under de kommande två-tre veckorna, samt en del C-uppsatsmanus som skall vara färdigexaminerade nästa vecka. På fredagskvällen satt jag och försökte reda ut vilka deltagare som inte har aktiverade eller saknar studentmail. Då får man söka efter en alternativ mailadress och skriva direkt.

Under helgen skall jag förbereda undervisningen i en tredje kurs som startar på måndag. På onsdag har jag lärarlagsmöte och på torsdag ytterligare undervisning i kursen som startade i måndags och på fredag ett kortare introduktionspass för distansundervisningen.

Allt startar på en gång och det är mer än någonsin. Tre kurser är på halvfart vilket ger lite andrum och möjlighet för planering och förberedelse. Men eftersom det är två grupper som jag har i en kurs som går på helfart och en del tentor att läsa och bedöma, blir det ändå en hel del. Jag har två kursansvar som inte betyder lärarlagsmöten, men väl kontakter med studenter och planering. Det är kul, men tar tid?

Vad gör man då?

Tar en dag och en kurs i taget, samt plockar fram 5 tentor som man skall bedöma varje dag. Ja, då fungerar det. Om man tänker på allt samtidigt ökar stressen. En dag i taget och allt noga antecknat i kalendern, ja då skall det fungera.

Jag har jobbat mycket under de senaste två dagarna, även om jag inte har känt för att skriva på bloggen. Akut sjukdom i går, inom familjen har dämpat lusten, lett till sömnbrist och besök på sjukhuset, men nu känns det något bättre.

Har lagt in 90 studenter på en konferens och lagt upp en hel del dokument på densamma. Jag har fått kopiera användarID från ett dokument till ett annat för att sen ta bort ett ord, för att kunna lägga in det på Mondo.

Svarat på mail, läst några artiklar, gett kommentarer på några utkast från studenter och talat i telefon med två lärarkollegor. Det kanske inte låter så mycket, men allt tar sin lilla tid. Idag jobbade jag från kl. 9.00 till kl. 12.30, åkte iväg till sjukhuset kl. 13.30, handlade och kom hem, kl. 16.00  för att fortsätta med jobbet. Egentligen skulle jag ha arbetat med mina artiklar under den här veckan, men den rivstartade med annat. Nu under kvällen har jag skrivit några blogginlägg på min andra blogg. Måste ju hålla koll på vad som händer?

Funderade en hel del på mina artiklar igår och kom fram till att behålla texterna som jag redan skrivit. Tänkte arbeta vidare med dem idag, men det blev annat arbete iom att jag gick in på min mail. Och insåg att en del inte går att vänta med. Idag har jag talat med kursadministratören, lagt upp en Mondo-sida och skrivit en del mail och meddelanden. Vi har just nu lokalbrist och en del av tiden har gått åt till att försöka få lokal, ändring av tider mm. Ju fler som kommer från campus Konradsberg till oss, desto svårare blir det med lokaler. Läste nu i Kåre Bremers blogg att de sista är på väg att lämna Konradsberg och då finns ingen möjlighet att boka lokaler där. Det gäller att vara ute i god tid, men ibland är det inte möjligt att vara det. Det blir en hel del pusslande.

Men trots att jag inte har hunnit med min forskning, har jag kommit en bra bit på väg – i tankarna! Och det är inte så illa!

Nu sitter jag framför datorn och tittar in i  ett öppet dokument som är 18 sidor långt och innehåller 8443 ord exkl. fotnötter och funderar på hur jag skall få ihop detta till en artikel, tillräckligt vetenskaplig för att kunna publiceras (även om den aldrig blir det). Men innan det blir aktuellt, skall artikeln läsas och bedömas av andra forskare.

Problemet är att jag censurerar mig själv nu. Jag ställer frågan till mig själv om jag skall ha kvar manuset eller helt enkelt skriva ett nytt. En annan fråga är om det är möjligt att göra det. När jag läser innehållet, finns allt som jag vill ha med. Vad är då problemet?

Texten eller min egen självkritik?

Ett sätt att få veta det, är att fixa till texten och lägga den på bordet inför andras kritiska granskning. Hur komma vidare, med den självkritik jag har, om ingen annan läser det. Även om det är tufft?

Skriva en artikel är svårt! Än svårare är det att komma tillrätta med ens egen självkritik. Samtidigt som denna visar på att jag börjat se texten utifrån. När jag känner eufori över det jag själv gör, ringer numera alltid en varningsklocka. Då är den inte granskad av dess första läsare, dvs. jag som författare till den. Nu granskar jag den, försöker upptäcka bristerna såväl som förtjänsterna.

Jag måste själv bli nöjd, för då kan jag ta emot andras granskning utan att känna ett behov av att försvara mig själv. För det handlar inte om mig, utan om en text.