Vad hände på Atens tågcentral?

Har i några bloggar antytt att något hände innan jag kom till Saloniki.

När jag åkte från Nauplio och skulle åka tåg till Saloniki, blev jag ”rånad” på min dator (fast försäkringsbolaget menar att det är stöld). Så här gick det till!

När jag hade checkat in bagaget gick jag till en bänk för att sätta mig. Jag ställde ner mina väskor och när jag sen skulle ställa ner datorn bredvid mig lossade jag på remmen, var det någon höger om mig som frågade mig om något. Jag vände mig automatiskt åt det hållet och remmen måste ha halkat ur. Han frågade en gång till och fick sen bråttom, vilket jag trodde handlade om att han skulle hinna köpa sin biljett. Jag satt mig tillrätta och då flög en duva upp och satte sig ovanför mig. Nej du, sa jag till duvan. Jag vill inte få något i huvudet från dig. Jag reste mig upp och såg att datorn var borta. Kunde först inte tro mina ögon – tittade till och med under bänken som om den lagt sig där själv. Jag gick in i väntsalen men jag såg inte skymten av någon bärande på min datorväska. Hur jag nu kunde tro det? Efteråt fick jag klart för mig vad som hänt. De hade redan sett ut mig, och väntade på det där ögonblicket där de kunde slå till. Distraktionsmetoden. En tar kontakt och den andra tar saker bakom ryggen på en. Går inte att skydda sig emot om man inte skall stänga ute allt som händer.

Jag pratade med informationen och det fanns inte mycket de kunde göra. De har ingen polis och till Omonia skulle jag ändå inte hinna. It is lost, sa jag. och han nickade och drog upp axlarna och sa Yes, it is lost.

Vad gör man? Jag ringde till banken (hade inget bankID i datorn). De sa att de inte har någon möjlighet att komma in. Ringde till jobbet för att höra hur det var med mailen. Samma där. Sen frågade hon om jag hade lösenord. Ja, och det är inte enkelt. Förresten sa jag, stänger den av snabbt. Det har irriterat mig länge och har tänkt ändra på det, men det blev aldrig av. Tur det. Datorn är värdelös. En tröst mitt upp i alltihop? Men har jag fått veta kan de använda en dator till och radera innehållet.

Jag tänkte efter en stund att det kunde ha varit värre. Jag hade allt övrigt kvar. Men allt som hörde till datorn. Borta! Tågresan var lugn, då jag åkte första klass och det var endast två unga personer som hade fullt upp med mobil och dator. Kunde slappna av. Dagen därpå fick jag ett tips om Public där jag köpte en ny grekisk dator utan å, ä och ö på tangentbordet. Men det fungerar. Ibland är det svårt att hitta specialtecknen eller , . : osv.

Jag blev inte arg och inte ledsen, utan mest förvånad. Någon tog min dator. Redan efter några timmar bestämde jag mig för att inte låta det som hänt hänga som ett moln över vistelsen, vilket det heller inte har gjort. Tänkt på det någon gång, Ja, men det har inte påverkat vistelsen på något sätt. Det värsta är inte pengarna eller  att jag måste producera nya PPT-presentationer mm.  De kan ju faktiskt bli bättre. Det värsta är att det skapar misstänksamhet. Det har jag faktiskt upptäckt under vistelsen. Jag har ett antal gånger kommit på mig själv att misstänka någon som är vänlig eller frågar om något, att de har dolda motiv.  Det är däremot inte någon rolig känsla.

Avskedsmingel och byte av ort

I gårkväll på ett initiativ av mig, men efter att Eva frågade om vi skulle ha en avskedsfest då vi på nedervåning åker hem idag (jag ) och de andra två i morgon, fixade jag snacks, vin och de övriga gästerna tog med sig vin och chips. Jag bjöd in alla gäster plus intendentparet som vikarierar för Elisabeth som gått på semester och alla kom. Vi stod och satt runt bordet och minglade. Det var mycket trevlig och stämningen var lättsam. Tänkte gå i säng tidigt, men somnade klockan 2 med datorn i sängen. Det har blivit rutin numera.

Det var svårt att lämna Kavala den här gången. Mycket svårt. ”Separationsångesten” var stor. Men jag kom iväg med bussen kl. 1 och kom till KTEL Makedonia två timmar senare. De var sega, speciellt för att sätet inte var speciellt bekvämt. Det var segt när jag satt i bussen, men efteråt – det tog inte så lång tid.

Jag tog det lugnt på KTEL och tog sen en taxi till Anatolia. Chauffören var avig när jag talade om att säkerhetsbältet saknade. – Den katalaveno sa han flera gånger. Till slut sa jag på grekiska att jag försöker tala grekiska men det är inte så lätt att veta vad säkerhetsbälte heter. Då sa han ingenting och när vi kom fram var han urtrevlig. Kanske han som alla tror, trodde jag är tysk. Vissa säger tyska ord till mig till och med. Sååå irriterande! Men jag hade min axelväska där det står SWEDEN på. Har inget emot tyskar, men det säger en hel del att de flesta som tror jag är tysk, vänder när de får veta att jag är svenska, inte verkar gillar tyskarnas närvaro. Men vanliga tyskar har ju inget med det att göra. Men tyskar som har möjlighet köper upp och leasar mer och mer. Men som sagt, det är inte bara irriterande utan också jobbigt att allt som ofta vara tvungen att säga Nej, jag är svenska! Nej, nu skall jag inte älta det där mer.

Omorphi sa att hon blev arg, då hon fick veta att det skulle ta 15 månader till jag kommer tillbaka och stannar i drygt ett halvår. Hon trodde som många andra att det var i oktober i år. Gärna det. Men, men… Jag skall åka till Drama i maj, så då kanske jag kan stanna en vecka i Kavala utöver konferensdagarna (om tjänstefördelningen tillåter).

Och nu sitter jag på Anatolia och vistelsen här är en övergång från Kavala till Sverige. Trivs allt bättre i Saloniki, men jag föredrar tågstationen framför KTEL – folk är överallt, tränger sig förbi mig i kön, när jag alla väskor bredvid mig, trots att de kan gå runt en av hyllorna i en butik där. Rörigt minst sagt. Det får nog bli tåg i fortsättningen, inte bara för att det är så obekvämt att sitta på bussen. Idag tog jag den för att inte samma sak skulle hända som det gjorde i Aten. Det kändes säkrare att gå på bussen i Kavala och sen gå av den i Saloniki och en liten bit till taxibilarna.

I morgon skall jag försöka komma till Vita tornet, vilket inte blev av då jag den 29 december fick tillbringa 12 timmar på Ippokratia sjukhuset, då jag föll utanför Vita tornet. Men jag får akta mig så inget händer i morgon. 🙂

Någon bild av minglet igår blev det inte. Tro det eller ej, men jag glömde bort att fotografera. Men ni får nöja er med min profilbild!

Möten…

Två sköna dagar i svenska huset. Det känns fritt och tillåtande. Idag gick jag ner i trädgården för att ta lite kort på växtligheten. Och helt plötsligt kom denna unga dam (för det tror jag det är). Klicka på bilderna för att läsa kattens tankar 🙂 .

Svenska husets trädgård 1

När man som rökare måste hitta egna ställen för att inte störa någon ser man saker och ting utifrån annat perspektiv. Det var några år sen jag fotograferade trädgården från markperspektiv. Nu har jag chansen att visa hur den har vuxit. Det växer så det knakar. I den här bloggen visar jag bilder i lunden där jag numera sitter när behovet är som störst 🙂 .

 

Söndag

Under några dygn har det varit en jobbig värme, då varje ansträngning bidragit till att det klibbat och kläderna nästan suttit fast på kroppen. Jag brukar inte svettas så mycket. Det var inte så varmt, men hög fuktighet. Och det kändes lite bättre. Men igår skulle jag ner till stan. Var i valet och kvalet om jag skulle gå ner eller inte. Tur att jag bestämde mig för taxi. Det var som en bastu därnere. Senare på kvällen blev det åska och ösregn. Åskan gick mest runt och det lät som om det var krig. Somnade tidigt och nu är jag uppe sen klockan sex.

När jag kom ut i köket igår var det en talgoxe som tagit fel och flugit in. Den slog i det andra fönstret och blev sittande på bänken intill spisen. Då jag försökte få den att flyga ut genom att öppna fönstret misslyckades den och hamnade på golvet och skrek. Tog en sked och fick upp den på bänken till fönstret den kom in i, och sen ut på fönsterblecket och där blev den sittande alldeles orörlig. Jag försökte få den att röra på sig. Det gick inte alls. Den satt där och tittade på mig med öppen näbb. Jag gav den vatten och lite bröd. Ingen reaktion. Tog några kort från den ena till den andra sidan för att se om det blev någon. Inte till en början men efter en stund. Gick därifrån ett tag och kom tillbaka, då jag tänkte att den kanske var bedövad eller chockad och behövde tid på sig att återhämta sig. För det var riktiga smällar den fick. Då, var den mer rörlig och näbben stängd. Jag viftade lite med en svamp och den flög upp i ett träd och kvittrade. Tackade den för hjälpen eller blev den lika lycklig som jag? Troligen det sista 🙂

Igår efter ett besök i närbutiken gick jag in i kyrkan. Den ser inte ut så mycket ut utifrån, men interiören är fantastisk. Hade tyvärr inte kameran med mig. Men det får bli en annan gång.

Vaknade tidigt nu på morgonen efter att ha sovit fler timmar än jag brukar göra. Gick ut på terrassen. Det blåste friskt efter ovädret. Det här var precis vad vi levande varelser behövde, djur, fåglar, insekter och människor. En ordentlig urladdning. Åskan var över oss en stund. Sen försvann den bort. Borden ställde vi intill väggen ifall det skulle bli storm.

Har nu sex dagar kvar i Grekland för den här gången. Det är lite dubbla känslor. Vill inte åka hem än, men i och med att jag vet att det är ett måste kan jag känna – Låt det bli gjort, så behöver jag inte tänka mer på det. Det är alltså lite svårt att koppla av som man kan om det är åtta veckor kvar 🙂 . Har en del att fixa hemma och det börjar jag se fram emot. Det är väl ett sätt att klara av övergången till det vardagliga svenska livet. För övrigt händer inte så mycket här. Vi är några stycken som vistas en del i huset. Vi träffas ibland i köket och då och då ute på terrassen. För min del är det en jakt på ställen jag röka på utan att störa någon. Två gäster från tidigare år Kerstin och Hans som är aktiva i Kavallahusets vänner är här. Alltid roligt att träffa dem. De bor på övervåningen, men kommer ofta ner. Trevligt.

 

 

Kulturkväll

Igår var det kulturkväll och fotoutställning av fotografen Eva-Teréz Gölin. Många utanför svenska huset var inbjudna, precis som till filmundervisning. Det är roligt och givande att få träffa Kavalabor. Det var många som kom och såg på bilderna och hörde Eva-Teréz berättade om sin utställning och tidigare arbete.

Senare på kvällen då jag var med och gjorde i ordning träffade jag intendenten Elisabeths väninna som är gymnasielärare. Då jag vill påbörja ett projekt om att jämföra två olika skolsystem hörde jag mig för med Elisabeth om möjligheten att besöka skolor. Då fick jag veta att det inte är så enkelt att bara gå till en skola med sin forskningsplan och få tillstånd av rektorn. Man behöver även få tillstånd av det grekiska utbildningsdepartementet. När jag berättade detta för min kollega Petros sa han att det nu pågår en modernisering av de statliga institutionerna. Det kan dock ta tid. Det hinner med all sannolikhet inte ändras till nästa år. Bra att få veta detta i tid, så jag kan ordna med tillstånden.

När en gäst som jag träffade för några år sen ville teckna på arkeologiska museet var det flera tillstånd som behövdes. Det borde ha varit en vink om svårigheterna. Men att det behövs tillstånd från det grekiska utbildningsdepartementet hade jag aldrig kunnat ana. Vi får se hur det blir med det projekt som jag planerar. I maj är det konferens i Drama igen, som jag vill delta på och även presentera någonting.

Min ambition är om allt går i lås nästa år att skapa kontakter här i Kavala. På konferensen träffade och pratade jag med fler deltagare som bor i Kavala, Drama och Xanti. Tror även att någon bor i Kommotini. Det viktigaste fram till nästa år är ett fokus på att kunna kommunicera på det grekiska språket. Det öppnar många dörrar.