Bonus

Bonus inom läraryrket är det egna lärande, eftersom det ger avtryck i undervisningen. När man skall förklara ett begrepp för någon annan, lär man sig mycket om hur man själv ser på det och vilka kunskaper man själv har. För om man inte bottnar i en egen förståelse eller i ett eget ställningstagande, är det inte enkelt att förklara för andra vad något kan betyda. Men samtidigt behöver man förstå att det är tolkningar, inte universella sanningar. En förklaring kan emellertid följa en logik. Bonus är också när man genom att försöka förklara något, faktiskt blir medvetandegjord om att man faktisk kan och förstår. Jag tror många av våra kunskaper är latenta och framträder då vi börjar söka efter en förståelse.

Att vara lärare innebär att först lära sig något, för att sen lära sig hur man stimulerar andras lärande. Här gäller det att under lärarutbildningen lära sig skifta från att läsa in en boks innehåll som student till att läsa samma bok som lärare. En bok läses inte på samma sätt, eftersom syftet med läsningen är olika. För att kunna stimulera andras lärande måste man kunna ämnet eller ha en del verktyg som gäller övergripande oavsett vilket ämne det handlar om. Även om boken är ny behöver man inte läsa in den! En del av läsning görs i syfte att kontrollera om något står som man inte känner till. Vi lärare måste alltså läsa all ny kurslitteratur, även om det är i ämnen vi är kunniga och utbildade inom. Ibland måste vi läsa om böcker!

Lärare har och erövrar många verktyg, vilket innebär att en boks innehåll inte lärs in i syfte att komma ihåg vad som stod i den. Innehållet används i syfte att förmedla sin egen förståelse av hur delar i innehållet hänger ihop. Det är därför som föreläsningar och seminarier inte alltid innehåller genomgångar av bokens innehåll, utan en presentation av förståelsen av det. Men det behöver också bottna i forskningens resultat. Om inte, blir presentationen endast en subjektiv tolkning som inte alls behöver vara rimlig.

Men bonus är också möjligheten att som lärare söka sig fram till svar i ett kommunikativt samspel med studenterna. Då blir man inte den som kan allt, utan också en lärande person som lär sig något nytt.

800:100= ? (världens bästa skitskola)

Ett exempel som TV-programmet vill illustrera om våra sjunkande matematikkunskaper var just frågan om vad 800:100 är? Min fråga är om det här visar dåliga matematik-kunskaper ELLER om det visar att något som ställs upp på ett speciellt sätt inte sätts i relation till praktisk handling.

I programmet skrevs 800 delat med 100 att 800 och 100 stod mellan ett streck – jag hittar inte detta sätt på datorn. Däremot så här 800÷100. Man kan också skriva 800 dividerat med 100 eller 800 genom 100 eller 800:100.

Det finns alltså en, två, tre, fyra, fem och sex olika sätt att med tecken eller bokstäver presentera talet. För att vara riktigt säker på att någon har kunskap om att detta är division, bör de lära sig alla sex sätten. Teorier om inlärning menar att examinationen måste följa hur eleverna har undervisats. Om det blir för stor skillnad, blir det svårare för dem att klara av att svara på frågor. Vi vet också att många elever har datorer och kanske de har samma problem som jag – att hitta presentationen med 800 över strecket och 100 under strecket. Och då inte känner igen själva uppställningen.

Men säger detta att på grund av att 20% av skolans elever i femte klass inte kan svara på detta, att de inte heller kan – om de har 800 kronor och 8 personer och att alla skall få 100 kronor inte kan ge alla rätt summa pengar? Eller säga att om ett visst  antal skall få 100 kronor var, hur många får då pengar?

Nej, kanske inte. Men, måste man kunna den abstrakta kunskapen för att kunna det i praktiken? Om man bara mäter den abstrakta, så kanske man missar den praktiska kunskapen och eleverna uppfattas som mer okunniga än vad de verkligen är. Mina föräldrar kunde inte hjälpa mig i skolan med matematiken, därför att de använde när de gick i skolan en helt annan uppställning än vad vi gjorde. Och jag kunde inte lära mig deras utan att det skulle bli förvirrande.

Kanske är det valfriheten som är skulden till de sjunkande resultaten. Lärare får välja vilken presentation de vill? Medan man i de nationella proven bara har ett enda sätt.

Så, vad är det egentligen att kunna matematik? Och behöver man inte mäta något på olika sätt, för att verkligen bli klar över detta. T.ex. alla sex olika sätten att presentera det på, samt lästalsuppgifter. Det är väl då man verkligen vet om någon har kunskapen om vad 800 dividerat med 100 blir.

Tänker högt om banal mobbning!

Nu har jag snart läst ut antologin Utstött och en artikel Banal mobbning – en vardagsföreteelse i förskola och skola, av Solveig Hägglund, som jag verkligen fastnade för är – banal mobbning. Varför då? Jo, för den verkar när uteslutningen sker s a s i linje med den sociala kulturen och de regler som gäller i en viss kultur. Det här kan man förklara med Foucault och Bourdieu. Men det är inget som jag har sett tillhöra mobbning. Kanske för att även jag, som ändå kan se och varit berörd av dessa utestängningsmekanismer, ser dem som en del i det sociala samspelet och kulturtillhörigheten mm. Och även om jag kan reagera över det, och faktiskt strävar efter att inte följa det, faktiskt till viss del inte är medveten om att man kan se det som mobbning.

Banal mobbning är något som sker överallt, inte bara på förskola, skola, gymnasium utan också i vuxenvärlden på arbetsplatser och inom universitets- och högskoleutbildningar. Här finns enligt författaren till artikeln, också en omedvetenhet hos de flesta av oss om att det är mobbning, när man inte uppfattar att någon finns i närheten, försvinner utan att någon ser det – dvs. osynliggörandet av en annan person.

Samtidigt som det är intressant och att det är viktigt att uppmärksamma sina egna utestängningar man gör mot andra och dem man själv råkar ut för, kanske det kan gå inflation i företeelsen mobbning om man ser varje sådant tillfälle som mobbning. För i så fall kanske vi kan konstatera att vi alla blir utsatta för mobbning utan att vi vet att det är detta vi blir. Som jag förstår artikelförfattaren handlar det mer om att vara vaksam över att dessa utestängningsmekanismer kan bli systematiska och kanske att en del individer drabbas mer än andra. När jag i min undervisningssal är noga med att ingen hamnar utanför bänkringen eller bakom alla andra, kanske jag på så sätt motverkar denna banala mobbning, utan att jag är medveten om det. Däremot är jag medveten om hur det kan kännas att inte få rum. Det som kan ses som mobbning är alltså när man inte ens tänker tanken att någon i ens närhet kan vara med eller kan bidra till något för det gemensamma.

Banal mobbning är alltså det som sker i vardagen och som har blivit en självklar del att mycket få utom dem som råkar ut för det under en längre tid börjar reagera på. Jag har tidigare förklarat det utifrån den strukturella ordningen, dvs utifrån ett sociologiskt perspektiv. Därför har jag inte förklarat då jag själv känt mig utestängd, som om jag har blivit mobbad. Och jag tror det finns faror i att se allt som händer en i sådana sammanhang där man inte passar in, att det är mobbning. Men nog behöver vi alla tänka till och försöka släppa in andra i gemenskaper som strukturellt inte uppmuntrar individerna att göra det.

I det här inlägget tänker jag högt. För det här tål verkligen att tänka lite mer grundligt på! Och se och försöka förstå i vilka situationer mobbning kan uppstå i syfte att motverka det.

Det jag har kvar att läsa är om lärare som mobbar och lärare som provoceras av sina elever, samt boken som jag nämnde i förra inlägget.