Vad hände på Atens tågcentral?

Har i några bloggar antytt att något hände innan jag kom till Saloniki.

När jag åkte från Nauplio och skulle åka tåg till Saloniki, blev jag ”rånad” på min dator (fast försäkringsbolaget menar att det är stöld). Så här gick det till!

När jag hade checkat in bagaget gick jag till en bänk för att sätta mig. Jag ställde ner mina väskor och när jag sen skulle ställa ner datorn bredvid mig lossade jag på remmen, var det någon höger om mig som frågade mig om något. Jag vände mig automatiskt åt det hållet och remmen måste ha halkat ur. Han frågade en gång till och fick sen bråttom, vilket jag trodde handlade om att han skulle hinna köpa sin biljett. Jag satt mig tillrätta och då flög en duva upp och satte sig ovanför mig. Nej du, sa jag till duvan. Jag vill inte få något i huvudet från dig. Jag reste mig upp och såg att datorn var borta. Kunde först inte tro mina ögon – tittade till och med under bänken som om den lagt sig där själv. Jag gick in i väntsalen men jag såg inte skymten av någon bärande på min datorväska. Hur jag nu kunde tro det? Efteråt fick jag klart för mig vad som hänt. De hade redan sett ut mig, och väntade på det där ögonblicket där de kunde slå till. Distraktionsmetoden. En tar kontakt och den andra tar saker bakom ryggen på en. Går inte att skydda sig emot om man inte skall stänga ute allt som händer.

Jag pratade med informationen och det fanns inte mycket de kunde göra. De har ingen polis och till Omonia skulle jag ändå inte hinna. It is lost, sa jag. och han nickade och drog upp axlarna och sa Yes, it is lost.

Vad gör man? Jag ringde till banken (hade inget bankID i datorn). De sa att de inte har någon möjlighet att komma in. Ringde till jobbet för att höra hur det var med mailen. Samma där. Sen frågade hon om jag hade lösenord. Ja, och det är inte enkelt. Förresten sa jag, stänger den av snabbt. Det har irriterat mig länge och har tänkt ändra på det, men det blev aldrig av. Tur det. Datorn är värdelös. En tröst mitt upp i alltihop? Men har jag fått veta kan de använda en dator till och radera innehållet.

Jag tänkte efter en stund att det kunde ha varit värre. Jag hade allt övrigt kvar. Men allt som hörde till datorn. Borta! Tågresan var lugn, då jag åkte första klass och det var endast två unga personer som hade fullt upp med mobil och dator. Kunde slappna av. Dagen därpå fick jag ett tips om Public där jag köpte en ny grekisk dator utan å, ä och ö på tangentbordet. Men det fungerar. Ibland är det svårt att hitta specialtecknen eller , . : osv.

Jag blev inte arg och inte ledsen, utan mest förvånad. Någon tog min dator. Redan efter några timmar bestämde jag mig för att inte låta det som hänt hänga som ett moln över vistelsen, vilket det heller inte har gjort. Tänkt på det någon gång, Ja, men det har inte påverkat vistelsen på något sätt. Det värsta är inte pengarna eller  att jag måste producera nya PPT-presentationer mm.  De kan ju faktiskt bli bättre. Det värsta är att det skapar misstänksamhet. Det har jag faktiskt upptäckt under vistelsen. Jag har ett antal gånger kommit på mig själv att misstänka någon som är vänlig eller frågar om något, att de har dolda motiv.  Det är däremot inte någon rolig känsla.

Avskedsmingel och byte av ort

I gårkväll på ett initiativ av mig, men efter att Eva frågade om vi skulle ha en avskedsfest då vi på nedervåning åker hem idag (jag ) och de andra två i morgon, fixade jag snacks, vin och de övriga gästerna tog med sig vin och chips. Jag bjöd in alla gäster plus intendentparet som vikarierar för Elisabeth som gått på semester och alla kom. Vi stod och satt runt bordet och minglade. Det var mycket trevlig och stämningen var lättsam. Tänkte gå i säng tidigt, men somnade klockan 2 med datorn i sängen. Det har blivit rutin numera.

Det var svårt att lämna Kavala den här gången. Mycket svårt. ”Separationsångesten” var stor. Men jag kom iväg med bussen kl. 1 och kom till KTEL Makedonia två timmar senare. De var sega, speciellt för att sätet inte var speciellt bekvämt. Det var segt när jag satt i bussen, men efteråt – det tog inte så lång tid.

Jag tog det lugnt på KTEL och tog sen en taxi till Anatolia. Chauffören var avig när jag talade om att säkerhetsbältet saknade. – Den katalaveno sa han flera gånger. Till slut sa jag på grekiska att jag försöker tala grekiska men det är inte så lätt att veta vad säkerhetsbälte heter. Då sa han ingenting och när vi kom fram var han urtrevlig. Kanske han som alla tror, trodde jag är tysk. Vissa säger tyska ord till mig till och med. Sååå irriterande! Men jag hade min axelväska där det står SWEDEN på. Har inget emot tyskar, men det säger en hel del att de flesta som tror jag är tysk, vänder när de får veta att jag är svenska, inte verkar gillar tyskarnas närvaro. Men vanliga tyskar har ju inget med det att göra. Men tyskar som har möjlighet köper upp och leasar mer och mer. Men som sagt, det är inte bara irriterande utan också jobbigt att allt som ofta vara tvungen att säga Nej, jag är svenska! Nej, nu skall jag inte älta det där mer.

Omorphi sa att hon blev arg, då hon fick veta att det skulle ta 15 månader till jag kommer tillbaka och stannar i drygt ett halvår. Hon trodde som många andra att det var i oktober i år. Gärna det. Men, men… Jag skall åka till Drama i maj, så då kanske jag kan stanna en vecka i Kavala utöver konferensdagarna (om tjänstefördelningen tillåter).

Och nu sitter jag på Anatolia och vistelsen här är en övergång från Kavala till Sverige. Trivs allt bättre i Saloniki, men jag föredrar tågstationen framför KTEL – folk är överallt, tränger sig förbi mig i kön, när jag alla väskor bredvid mig, trots att de kan gå runt en av hyllorna i en butik där. Rörigt minst sagt. Det får nog bli tåg i fortsättningen, inte bara för att det är så obekvämt att sitta på bussen. Idag tog jag den för att inte samma sak skulle hända som det gjorde i Aten. Det kändes säkrare att gå på bussen i Kavala och sen gå av den i Saloniki och en liten bit till taxibilarna.

I morgon skall jag försöka komma till Vita tornet, vilket inte blev av då jag den 29 december fick tillbringa 12 timmar på Ippokratia sjukhuset, då jag föll utanför Vita tornet. Men jag får akta mig så inget händer i morgon. 🙂

Någon bild av minglet igår blev det inte. Tro det eller ej, men jag glömde bort att fotografera. Men ni får nöja er med min profilbild!