Jag har under många år undervisat om Pierre Bourdieus teori inom det allmänna utbildningsområdet. Det är en av de roligaste föreläsningarna som jag har. Därför att studenterna blir oerhört engagerade. Viktigt att betona är att den är lätt att köpa, därför identifikationen är stor. Men man kan inte behandla teorin som om den kan förklara allt.
Jag träffar på dem som är entusiastiska och andra som inte är det. Det finns kritik mot teorin. Men jag har aldrig tidigare stött på någon som uppmanat att man skall slänga ut Bourdieu från lärarutbildningen.
Själv är jag ingen Bourdieu-fantast, men inser värdet av att han finns med som en del i de moment som tar upp historien, utbildningspolitiken och utbildningssociologin. När någon uppmanar att man skall slänga ut denna teori, är det också indirekt ett underkännande av min och andras undervisning under alla dessa år. Jag skulle alltså under alla dessa år ha undervisat om trams.
Jag kan se ett stort värde av att studenterna får en inblick i hans teori då det är en teori som synliggör klassamhället. Den förklarar varför vissa når skolframgång och andra inte beroende av i vilken grupp de föds in i. Därmed inte sagt att inte andra teorier också kan förklara det. Men hans teori handlar om grupper (dvs. sociologi). För att kunna möta eleverna i grupper som ju undervisning handlar om har en inblick stor betydelse.
Teorin är komplicerad och begreppen måste exemplifieras. Inte alla skrifter, allra minst av Bourdieu själv är speciellt enkla att förstå och tränga in i.
Det känns ändå som om det börjar gå för långt i allt tyckande om lärarutbildningen, när man t.o.m. börjar att bestämma att visst innehåll i den är trams och helt utan värde. När det handlar om att utbildningssociologin är en av de viktigaste icke-didaktiska områdena inom utbildningen. Både historiker och de som undersöker mångkulturalism använder sig av hans teori och får fram resultat som är värdefulla för alla lärare.
Men, utbildningssociologin är inte allt, bara ett av de områden som är viktiga för en lärare att få kunskap om.
När lärare blir sitt ämne är risken stor att allt utanför det, upplevs som onödigt och kanske också blir ett hot mot lärarens egen identitet. Därför strävar jag hela tiden efter att aldrig bli mitt ämne. Jag har skolats i hermeneutisk (historie)filosofi, men är det inte. Jag har forskat pedagogikhistoriskt men jag är det inte. Jag har forskat på Platons tänkande, men det är inte mitt tänkande.
Det är befriande!
Min identitet är kopplad till vem jag är som människa!
