Dags att lämna svenska huset och gå vidare. Ju mer jag vistats i övriga Kavala desto säkrare har jag blivit att efter sju vistelser under sex år finns inte magin kvar. Huset är fint, trädgården likaså. De som sköter om huset är fina och det är alltid lika roligt att träffa dem. Området är också trevligt. Idag blev det helt säkert att det är så det måste bli. Idag gick jag ner till stan, tog ut pengar, handlade och drack sen kaffe och åt ett muffins, samt rökte en cigarett på kafeet på Odos Dagkli. När jag satt där kände jag att den jag är kom tillbaka. Den som känner sig hemma och älskar Kavala. Jag kände mig inte fel, som jag speciellt känner i huset, utan helt rätt. Det kändes tryggt, lugnt och fint och känslan av – här skall jag vara. Den känslan försvann halvvägs upp till svenska huset och ersattes av hur något drogs åt i hela kroppen. Trots det hade jag trevligt sällskap med några av gästerna.
Det har varit fantastiska vistelser, förutom de två sista. Då något förändrades märkbart. De flesta jag har träffat även under dessa år har varit trevliga, men jag känner mig inte hemma helt enkelt och tyvärr helt fel. För övrigt har jag träffat massor av människor, och det har varit roligt och givande. Vissa kommer jag ihåg då de har gett bestående intryck. Jag har lärt mig massor, inte minst om hur man skriver skönlitteratur. Kan minnas alla diskussioner som vi har haft, men också samtal på tu man hand på den nedre terrassen. Andra har stannat en kort tid och en del har jag inte haft så mycket umgänge med. Med några få har inte personkemin stämt. Och så är livet.
Nästa vecka åker jag till Saloniki och stannar där i två dagar för att sen flyga till Sverige. Mina planer till nästa år gäller Kavala och inget annat. Jag vill leva ett grekiskt liv, inte både-och i en och samma stad – grekiskt ute på stan, och svenskt i huset.
Det är dags att gå vidare. Magin är borta ..
