Det känns alltmer nära men på samma gång overkligt. Det är bara två veckor kvar tills jag sitter på ett hotellrum i Arlanda stad, med fem veckor framför mig i Kavala. Starkare resfeberkänning än för en vecka sen, som inte bara har med flygresan att göra, utan att jag alltid har resfeber om jag så bara skall köra ner till Linköping. Det bästa jag vet är att packa bilen och åka hemifrån, byta miljö och släppa allt som har med vardagen att göra. Gillar helt enkelt att leva i kappsäck.
Förstahandskontrakt och enahanda arbetsuppgifter skapar en känsla av fångenskap, även om tryggheten till viss del är nödvändig. Ägodelar hämmar eftersom jag även känner ansvar för det jag äger. Min ansvarskänsla konkurrerar med min frihetskänsla. Äger bara en bil, men den symboliserar den frihet jag åstundar. Jag måste helt enkelt röra på mig i livet. Om jag inte skulle ha det jobb jag har, skulle livet kännas som ett fängelse. Men när jag märker att friheten inskränks i yrket, ja då känner jag mig snärjd. När något som inspirerar och utvecklingsbart förstörs av yttre omständigheter, förändringar som jag inte får vara delaktig i, blir jag både arg och besviken. Eftersom det som jag verkligen brann för släcktes av en hink med kallt vatten. Då släpper jag det för att börja med något nytt. Men under hela mitt yrkesliv har jag verkligen lärt mig att man inte skall brinna för något. Fast det är svårt att låta bli. Jag får en uppgift som jag kan utveckla, tills den dagen då detta försvinner lika fort som den svenska solen från himlen.
Nåväl! Nu kom jag nog lite långt ifrån vad inlägget skall handla om. Min förestående resa till Kavala. Men på något sätt tangerar det jag skriver, om mina resor till Kavala. Är inte klar med staden! Och det bästa är att jag bestämmer själv vilket resmål jag väljer. Frihet helt enkelt.
