I mitt jobb är det mycket efterarbete – min undervisning slutade för tre veckor sen. Och sen dess har jag bedömt examinationer, rapporterat in, skrivit på arkivlistor, bedömt kompletteringar, haft mailkontakter, skrivit meddelanden på nätkonferenser och träffat nya studenter som skall skriva uppsats.
Nu har jag en dags efterarbete kvar, men snart är det omexaminationstider och även om det inte är så många, krävs att man håller koll.
Det här är ingenting som syns, för en utomstående betraktare. Men som är en realitet för mig som jobbar som lärarutbildare.
Man kan ibland få kommentarer som – men du bloggar ju! Hur har du tid med det?! Jag, liksom alla andra som yrkesarbetar har rätt att ta raster, pausa och ha en fritid. Det som gör mitt arbete priviligierat är att jag kan bestämma när jag bedömer examinationer. Men att jag sitter och läser examinationer från kl. 15.00 – 23.00 är det ingen som ser eller ens kan tänka tanken. Eller att jag, som nu denna helg arbetade 16 timmar med att bedöma examinationer, därför att de måste vara inrapporterade på måndagen. Och att jag på grund av jag hade 65 examinationer på 15 arbetsdagar som skulle bedömas, inte hunnit med.
I mitt jobb krävs disciplin; självdisciplin som efter många år blir som en del av arbetet. Och när det gäller allt intellektuellt arbete, måste man dela upp läsningen och bedömningen av skriven text – det är därför jag (vilket jag inte lyckades med denna gång) delar upp högen av examinationer över flera dagar, t.ex. sex examinationer om dagen. Och till slut när man läst examinationer i två kurser som i stort sätt har samma innehåll, men presenterat på olika sätt är det nästan som att läsa ett kapitel i en bok 80 gånger. På tre månader har jag läst och bedömt 211 x 6 examinationer som producerats efter de kurser jag har haft, plus 150 enskilda inlämningsuppgifter som jag gett mer eller mindre individuell respons på. Samtidigt som jag haft undervisning i fyra grupper i tre olika kurser. Och läsning av VFU-rapporter mm.
När jag inte syns till, inte svarar på min mail är detta vad jag gör.
Förutom detta är jag examinator och kursansvarig i tre kurser, vilket innebär att jag läser omexaminationer, kompletteringar mm.
Jag läste häromdan om polisens arbete. Eftersom jag för en tid höll ihop med en polis vet jag en del. T.ex. att ett stopp av en långtradare kan ta nästan hela dagen. Det är mycket som måste kollas upp – juridiskt mm. Poliser berättar att det är mycket arbete som bara dom själva kan göra. De kan inte lämna över det till någon annan, som inte varit med på platsen. Det är en förklaring till varför de inte syns så mycket som vi medborgare tycker att de skall göra.
Detsamma gäller en hel del i mitt arbete. Man måste följa upp det man själv har startat eller fått i uppdrag att göra. Om jag inte gör det, blir det heller inte gjort. För alla är lika upptagna med sitt eget. Det går inte att använda sig av löpande bands-principen. Det skulle istället komplicera och försena i hög grad. Om andra skulle läsa mina examinationer (vilket vi ha praktiserat under två år för en hel del år sen), får jag inte någon koll över hur min undervisning har gett uttryck för i dem. I så fall måste jag läsa om alla själv, vilket jag inte tid att göra. Resultaten är min egen utvärdering! Och den utomstående som examinerar vet ju inte hur min undervisning har lagts upp, vilket innebär att denne måste höra med mig.
Min känsla och upplevelse är att jag jobbar hela tiden – om det inte är för att läsa och bedöma, så är det för att jag tänker om vad jag har gjort, gör och skall göra. Och hela tiden hålla koll. Nu när vi även kan nås alla dagar i veckan, kan det lätt bli att en eller två dagars frånvaro från mailen kan skapa en känsla av att inte sköta jobbet. Paus och raster är viktiga. Jag måste hålla mitt eget motto aktuellt hela tiden – Gör inte i dag det du kan göra i morgon!
Men samtidigt som det är en hel del att göra och att känslan är den att jag jobbar hela tiden är det också just detta som gör jobbet roligt och givande. Att kunna vara med under hela processen och ha ett eget ansvar för att studenterna klarar av sina studier, blir godkända och verkligen lärt sig en hel del och att de får svar så fort som möjligt och betygen inrapporterade inom den tid vi måste ha dem klara, dvs. inom 15 arbetsdagar efter inlämningsdatum. Det är ju det som skapar trivseln.
