Tröskeln blir högre och högre vad gäller förmågan att känna en förväntan inför undervisningen, men jag kan fortfarande kliva över den. Och när jag väl är halvvägs efter någon mils bilkörning återkommer den. Den där starka känslan av att vilja stanna kvar i sängen några timmar till förbyts till ett slags uppgivande inför uppgiften.
Träffade en student kl. 12 och sen var det slutseminarium i en av kurserna. Studenterna satt i två olika rum. För en gångs skull var rummen nära varandra, så jag behövde inte springa från våning 4 längst bort till våning 5 längst bort åt andra hållet. Det var några meter.
Släppte iväg studenterna en timme tidigare, för att ge dem lite extra tid för tentan. Och hade räknat med att köra hem tidigare än vanligt, men av någon anledning blev det senare. Jag fastnade i samtal fem gånger 🙂 Men det var inga köer så jag kom hem efter 35 minuter.
Jag ser fram emot hemarbete nu, men nog kommer jag sakna undervisningen. Ett slutseminarium och sen blir det tentaläsning – igen. Känns det igen!?
