I dag har jag haft handledningsseminarium i en stor föreläsningssal med fasta stolsrader som på en biograf. Det fanns ingen annan ledig, men vi löste det genom att studenterna fick turas om att sitta längst fram, medan vi andra satt som publik. Handledningen är i grupp och studenterna läser varandras manus och har synpunkter. Det fungerar verkligen! Det blir dessutom en övning i opponeringsförfarandet under lugna former och med mig som en ständig avbryterska (vilket inte sker i offentliga opponeringar). Nästa gång vi träffas skall alla ha läst de andras färdiga manus. Men det blir inte förrän nästa år! När grupphandledning fungerar optimalt finns det en dynamik som det bara är att ta tag i och hålla kvar. Från början vet man inte vad som kommer fram och det gör allt så spännande. Helt plötsligt har vi genom att vrida och vända på saker och ting, kommit fram till något nytt och ibland nått en lösning på ett problem, som ger samma känsla som när solen tittar fram bakom ett moln. Mycket sker genom samtal med andra. Visst kan jag handleda enskilt, men det blir inte samma dynamik.
