Dag: 19 november, 2011

I går spelade tekniken mig ett spratt. Jag har en ppt-presentation med områdesbilder som studenterna skall gissa var det är någonstans. Jag klickar först fram bilden, sen texten. Och det har fungerat varje gång utom igår, då texten var synlig som vit text innan jag klickade fram texten. Studenterna kunde läsa i förväg … Så kan det gå! Och ett exempel på hur en planering kan spricka.

I morgon måste jag jobba … !

…. men det blir enligt planerna!

Har alltid en planering och den utgår på att seminariet aldrig blir som jag tänkt att det skall bli. Jag kan ha samma powerpoint-presentationer och samma upplägg, men beroende av gruppens sammansättning och dess gestalt blir det aldrig detsamma. I början av min lärarkarriär upptäckte jag ganska snart att mina planeringar alltid sprack och att det inte var någon större mening med att försöka få dem att hålla. Därför började jag att gå in i det relativt förutsättningslöst. Det går aldrig att veta exakt vilka frågor man får eller vad man behöver kunna. Därför behöver man som lärarutbildare, iaf inom mitt område veta mycket om mycket. En del går inte att redogöra för på plats, då det är alltför komplicerat och kräver förberedelser. Men det handlar om att hålla sig ajour om vad som händer inom utbildningsområdet, skola och vilken debatt som förs i media, på bloggare och i insändare.

Det finns olika skolor – en del menar att den planering man har skall man inte vika undan från vad som än händer. En del menar att man måste kunna släppa den planering man har om den inte fungerar i en grupp. Jag löser det genom att ha en planering som förutses spricka. Det är också en planering! Men det kanske inte riktigt är det man menar då man måste följa planeringen till punkt och pricka. Men hur kan en planering som utgår från att planeringen skall spricka, kunna hålla. Är det en av dessa oändliga paradoxer?

Nja, riktigt så skumt är det inte. Jag har helt enkelt plan A, plan B och plan C. Det är min planering. Därför att jag räknar med att plan A alltid spricker. Det är den idealiska planen, den som förutsätter att alla i praktiken gör som jag tänkt. Men ibland blir det långa diskussioner i en grupp och i en annan ingen diskussion alls om exakt samma ämne. Detta går inte att förutse, bara räkna med att det kan vara så.

Slutorden i min avhandling Platon och hans pedagogik är dessa:

Det starkaste intrycket Platons skrifter har gjort på mig är nog att förståelsen, inlärningen, reflektionen, och uppkomsten av frågorna faktiskt sker och uppkommer under den tid man sitter och läser, inte före och inte efteråt, utan just i det ögonblicket man har boken framför sig och blicken riktad mot det som står i den, då man har kontakt med sin existentiella tillvaro och kognitiva existens samtidigt. (Ringborg 2001, s. 264.)

Men vad betyder det?

Jag förstår vad det betyder, men hur förmedlar jag denna förståelse till andra. Det kan vara enkelt att säga – Läs min avhandling så kommer du också förstå. Eller kanske hellre – Läs Platon, så kommer du förstå än mer? Därför säger jag det!

Det är bara i mötet med Platons skrifter som man förstår det man själv är redo och kan förstå.