Att se vinnaren i förorten!

Återpublicerar ett inlägg som jag skrev på bloggen Lektorio – tycker till, år 2011. 

Tendensen att eFoto0624ndast se problem i förorterna, speciellt dem som har ett stort inslag av mångkulturalism är seglivad. Förorterna ses som platser som inte är sunda att bo i, som de beskrivs, istället för att se möjligheterna som finns i dem.

Runt om i Västeuropa pågår en utveckling som avskiljer de stora städernas invandrartäta bostadsområden från det övriga samhället. Dessa förorter är på olika sätt socialt utsatta, det vill säga de präglas av hög arbetslöshet, stort bidragsberoende, låga inkomstnivåer och höga ohälsotal. De är också inbegripna i en process där områdena och de som bor där nedvärderas och utpekas som avvikande. De här omständig­heterna har en direkt inverkan på ungas gemenskaper såväl som på skolans verksamhet. (Sernhede)

Ove Sernhede skriver om detta i artikeln Förortens unga och skolan på Skola och Samhälle. Och det säger en hel del om hur det faktiskt ser ut, men det skrivs som påstående som om det inte finns något positivt alls att bo i förorten. Som om bara det faktum att man bor i den gör individen till en förlorare. Det är allas skyldighet att faktisk se de problem som finns. Att blunda inför det faktum att bilden av förorten är på det sättet är att sticka huvudet i sanden och låtsats som om allt är bra. Men att se det som ett problem handlar också om hur vi ser på skolan, på förorten och utifrån vilket perspektiv. Om man ser att alla måste vara med på ett speciellt sätt för att inte ses som förlorare, ja då är det också problemen man ser. Och blir oförmögen att se det positiva i att växa upp, leva och bo i en förort. Enda sättet för dem blir då att flytta därifrån eller välja en innerstadsskola – Bunar i sin bok När marknaden kom till förorten har gjort undersökningar som visar att många som bor i förorterna väljer att byta skola, för att få en bättre framtid – för att få ett högre symboliskt kapital. Men Bunar beskriver dock att många väljer att stanna kvar, därför att de tycker att skolan är bra och för att de trivs. Bunar ger alltså en mer nyanserad bild av människorna som bor i förorterna och speciellt av de unga. De är inte alls alla som är missnöjda med sin situation.

Barn och unga från storstädernas kommunala förortsskolor framstår allt mer som det nuvarande skolsystemets förlorare. Antalet skolor där mellan fyrtio och sextio procent av eleverna lämnar nionde klass utan behörighet till gymnasieskolan ökar. (Sernhede)

Frågan här handlar om att de jämförs med betygskriterier mm som ser på kunskap på ett speciellt sätt och förutsätter en inlärning på samma sätt. Det finns inget utrymme för mångfald i detta. Alla skall bedömas efter något på förhand givet. Kanske skulle resultatet bli annorlunda om man bedömde och betygsatte mångfald istället för enhetlighet. Kanske vi då skulle se vilka kunskaper barn och ungdomar egentligen har. Och det gäller överallt, i förort, eller i innerstad eller i en etnisk svensk förort. Det handlar väl i stort sätt om att vi förnekar viss typ av kunskaper och erkänner andra. Det är ju det som bidrar till om ett symboliskt kapital blir högt eller lågt, eller om det överhuvudtaget uppstår ett.

Det är ju inte självklart så att de som bor i förorten saknar symboliskt kapital eller att deras föräldrar är outbildade eller är arbetslösa. Och om de inte är det har den typ av arbeten som inte ger hög inkomst eller som får något högt erkännande.

Varför uppfattar då så många unga i de stora städernas förorter inte skolan som en länk till eller en väg in i samhället? Skolan utgör inte den självklara arena där de unga utvecklar självrespekt, kunskap och förståelse för sin egen samtid. I dessa förorts­områden utvecklar de unga egna kulturer och multietniska gemenskaper som handlar om sökande efter tillhörighet, trygghet, närhet, mening och identitet. Men de uttrycker också behovet av en annan omvärlds­förståelse än den skolan tillhandahåller. (Sernhede)

Jag vill vända på det och ställa frågan varför de inte ses tillhöra samhället? Och fortsätta med att ställa frågor som – av vilket skäl ses inte deras kultur och multietniska gemenskaper som en del i samhället. Om nu Sverige vill kalla sig för att vara ett mångkulturellt land bör det inte vara några problem med detta. Men att det blir ett problem kan ju visa att det är svensk kultur som gäller och det innebär att Sverige i grunden är ett monokulturellt land, som ser antalet invandrare som ett kriterium på mångkulturalism.

Det som även visar att det är den svenska kulturen som gäller, är att ju fler svenskar med svensk bakgrund som flyttar till förorten desto högre symboliskt kapital får förorten. Men om samma svenskar flyttar dit, får de lägre symboliskt kapital oavsett deras ställning för övrigt i samhället.

Jag har stor erfarenhet av att bo i en förort och på grund av att jag inte enbart ser det utifrån eller bildat mig en uppfattning av förortslivet genom mediabilder och av dem som bara ser problem, tar jag upp även det positiva i att bo i förorter. Min uppfattning är att i den bor vanliga människor, som arbetar, värnar om sina barn och är engagerade i frågor som gäller dem själva oavsett bakgrund. Jag ser ingen större skillnad på människor som bor i förorten, i innerstaden eller i de rika norra förorterna. Nej, skillnaden är väl att bilden av dem är olika och att man ser vissa grupper som problem för att de bor i förorter eller har utländsk bakgrund. Även om de lever på samma sätt, är arbetslösa och lever på socialbidrag efter samma krav eller arbetar med samma saker.

Det ÄR verkligen viktigt att beskriva hur det ser ut, men frågan är om det är bilden vi skall förändra eller om det är människorna i förorterna. För om vi förändrar bilden, accepterar vi mångfalden och inte endast ser Svensk kultur som den enda rätta utan kan se att Mångkultur är precis lika mycket värt. För då kanske resurserna skulle läggas på de skolor som finns i områdena efter dem som bor där istället för att ge vissa möjlighet att flytta därifrån, därför att de fått en uppfattning om att det är det enda sättet att nå framgång och komma in i samhället.

Det största problemet är Bilden av förorten och mångkulturalism, inte företeelserna i sig själv. Och i mina ögon är de som bor i invandrartäta områden i och inte utanför samhället. De behöver alltså inte komma in, därför att de redan är inne i det. Det gäller bara att andra kan se och erkänna det.

Jag tror vi alla behöver att verka för att inte konservera bilden av förloraren i förorten och istället försöka göra allt för att skapa en ny bild av vinnaren i förorten. För att växa upp i en förort ger kunskaper som andra saknar och i vår värld behöver vi människor som kan bidra med olika perspektiv. Inte verka för att skapa en likformig folkmassa som bara kan se på världen utifrån ett enda perspektiv. För det är då man utser förlorare!

Rekommenderad läsning är alltså Bunars undersökningar!

Vill även rekommendera Mångfaldens gränser av Hans-Ingvar Roth!

Recension av boken finns här i DN!

Disharmoni?

DSCN5680Att vara lärare innebär att inom en begränsad krets ha en osynlig kamera nära dig som spelar in allt. Det kräver att lärare hela tiden måste ha en balans mellan det privata och det offentliga. Detta gäller både i kontakt med elever, studenter, och kollegor, såväl som kontakter på nätet. Det här är inget som jag efter 17 år som universitetslärare ser som något problem. Utom när jag är privatpersonen och allt jag säger, gör och tycker relateras till mitt yrke. Efter alla år med undervisning som den huvudsakliga sysselsättningen, känner jag ett starkt behov av att befinna mig i sammanhang i vilka de närvarande inte bryr sig om vad jag gör utan snarare vem eller kanske att jag är en människa, med rätten att få definiera mig själv.

När jag började studera på Södertörns högskola år 2011 berättade jag inte för någon att jag var universitetslärare på SU, om inte någon frågade vad jag gjorde. Jag tillade vid sådana tillfällen – Men här är jag student. För det är som student jag vill bli bemött. Upptäckte att det var en befriande känsla. Jag kunde kritisera lärare och metoder mm. tillsammans med övriga studenter. Det var dock först i Kavalla förra året som det stod klart för mig att så enkelt är det inte i alla sammanhang utanför de institutionella. En upprörande händelse fick mig att uttala orden – Jag vill någonstans få vara Monika! Vistelsen i år kändes helt okey att vara mig själv och varför. Kanske för att händelsen året innan gett mig insikter att inte låta andra lägga på mig min yrkesidentitet när jag är privat.

När jag kom hem från Kavala var insikten större än någonsin tidigare. För det jag inte förlorar i Kavala, riskerar jag helt förlora här. Mig själv! Här, men inte i Kavala. Varför inte? Det är en sak att andra inte bryr sig om vem man är i ett sammanhang där man förväntas vara något, än i ett i vilket man inte behöver det. Det här kan tyckas vara självklart, men i ett sammanhang där varje ord du uttalar och varje handling bedöms eller snarare det du INTE gör (fast du inte vet vad du bör göra), begränsas friheten. I ett sammanhang där det inte räcker att du gör det du är anställd för, och gör ordentligt, utan det krävs något annat som aldrig uttalas, innebär att du aldrig kan bli fri. När du efter många år får insikten om att ingen lyssnar (bara artigt hör vad du säger) tystnar du och slutar bry dig om att ”vara med” med hjärtat. Men när känslan av att en liten bit inom dig dör för varje år som går, blir alltför påtaglig, känns det alltmer ohållbart. När diskursen gör motstånd till dina ideér eller möjligheter och du upptäcker att allt som är du och vill göra är något som inte tas på allvar eller passar in. Då frågar du inte längre om det är något du kan göra, utan snarare att du befriar dig från kravet att göra något. Och fokuserar på det som verkligen betyder något. Det är inte så enkelt som att se det som en befrielse från krav. Även som privatperson har du krav. Du ställer även krav på dig själv och att arbetet blir utfört.

Det är i Kavala jag hittade tillbaka till mig själv och mitt forskningsintresse,och oavsett om detta inte är av intresse där jag har min akademiska hemvist fokuserar jag på det. Studierna i idéhistoria och filosofi vid SH har dessutom givit mig möjligheten att utveckla min undervisning och som kursansvarig. Det är för mig allt utanför institutionen som har utvecklat arbetet inom den. Har hittat tillbaka till mig själv (som skrivande och forskande person om Platon, antiken och Grekland), och till platsen där jag kan leva i harmoni med det jag vill göra, vilket inte är den plats på vilken jag lever.

John Loughrans föreläsning på SU

Det är inte alltid som jag kan delta på föreläsningar. Därför är det bra att SU lägger ut inspelningar.

Webbfilm med John Loughran

Professor John Loughran, dekan vid Monash University i Melbourne inspirerar medarbetarna vid Stockholms universitet som arbetar med lärarutbildning.

Se John Loughrans föreläsning: Challenging the myths of Teacher Education, som han höll den 13 oktober 2015.

Bra dag igår …

Foto0629Vaknade alldeles för tidigt, men allt kändes bra när jag väl var på väg in till institutionen. PPT-presentationen var klar och jag var nöjd med den. Det finns en röd tråd och jag hade full koll. Väl framme gick jag runt och talade med en del om än det ena, än det andra. Skrev in betygen på fältstudieuppgifterna och lämnade den till administrationen. Gick ner till naturhistoriska museét kvart i tio. Studenterna började komma in i salen och föreläsningen startade. Efter tio minuter hördes höggjudda röster från nödutgången. Jag bultade på dörren och de bultade tillbaka, men tyst blev det inte. Och till slut pratade jag genom dörren, och det blev något tystare. Troligen några som jobbade med något men var ”omedvetna” om att de störde oss som var i föreläsningssalen.

Det blev en bra föreläsning. Min röst höll och stickandet i halsen uppstod inte som i början av terminen, då varje seminarium och föreläsning var jobbigt. Det kändes otroligt bra. Studenterna var aktiva och en del mer än andra tog upp trådar. De fick diskutera i grupper under 30 minuter. Rolig när allt fungerar och studenterna är aktiva. På eftermiddagen var det två timmars seminarium.

Körde hem kl. 17.00 och det var köer. De flyttar på sig. Nu är köerna på Essingeleden och från Skärholmen. Förhoppningsvis blir de klara. Jag försöker tänka positivt – jag kommer fortare hem med bil än med buss och t-bana.

Gjorde i ordning middag, såg på TV och började titta fem minuter på Idol. Vaknade klockan fem i morse!

Service och en utflykt till kommunen där eliten bor :-)

007Sitter just nu och arbetar med en ppt-presentation till på fredag. Är klar med fältstudieuppgifterna och har vare sig undervisning eller egen kurs. Har gott om tid. Men jag är trött. Beror inte på för mycket jobb, utan på för få timmars sömn. Vaknade klockan fem, fast ringningen stod på klockan sex. Vågade inte somna om. Idag skulle jag åka och serva bilen i Nacka, kl. 09.30. Men då åker jag klockan åtta, så slipper jag vänta så länge som jag brukar göra. Körde iväg i lugn takt, klockan gick långsamt och färden snabbt. När jag åkte ner i tunnlarna var hon kvart över åtta. Nej, nej, nej. Nu får jag vänta ännu längre, för avfarten till Nacka forum är ju inte långt från tunnelöppningen. Så, jag var där 8.25. Men jag fick faktiskt tiden att gå, genom att fixa lite mer i bilen (nytvättade och rengjord inne i bilen gjorde jag igår – nu kom metallicen fram) och gå omkring i bilhallen och titta och sukta efter en ny bil. Provsatt i en del av dem, men man ser inte fronten (inte ens i I20 som jag vill ha). Hua! Det enda man ser är en stor och bred vindruta. I20 är i för sig den näst minsta bilen, men de är alla alldeles för stora för mig. Jag försvinner i dom!

Sen lämnade jag in nyckeln och satt sen och drack tea i restaurangen en trappa upp i en timme och läste ut både Metro och DN och tiden gick och satt drygt en halvtimme nere i entren, innan den var klar. Bilen var som förra året vid samma tid. Inga större fel och brister. Det var en bromsskiva i höger fram som hamnat snett och låg och skavde, men det fixade teknikern till. Datorn var okey och för övrigt en spricka i glaset i höger strålkastare och en trasig klocka.

Och när jag återigen var nära min bil igen, tänkte jag – Nej, du får hänga med ett tag till. Det är imponerande sa teknikern över att den gått igenom besiktningen varje gång och har varit i tjänst i snart elva år, utan några större reparationer (kamrem och främre avgasrör och en lampa då och då). Jo, jag blir lika imponerad varje gång jag ser bilen, sa jag. Innan vi skildes åt fick jag beröm för att handbromsen var så bra och frågade om jag lade i den på semestern. Nej, sa jag! Det är därför den är så bra och det är ovanligt, sa han.

Är så stolt över min lilla bil. Men, peppar, peppar!

Svängde av i Skhlm och köpte en tröja och två toppar, samt strumpor. Det börjar bli kallt, fast det inte var så kallt idag som det var förra veckan. Körde hem, åt och nu sitter jag alltså här framför datorn och funderar och funderar, samtidigt som jag skriver inlägget. Vet att jag får till det till slut, men nya ppt-presentationer kräver en del, men samtidigt är det kul. Vi får se!

Arbete och egna studier

Två dagar med läsning och bedömning av fältstudier, egna studier och planering av föreläsningen nästa vecka (dock finns det mesta i huvudet än så länge). Fältstudierna är inget att säga så mycket om, välskrivna och detaljerade. De egna studierna handlar om filosofi och litteratur. Till i går, skulle vi ha läst Lispector och Blanchot. Intressant kurs, men tyvärr var det ett oljud som bidrog till svårigheten att höra vad läraren föreläste om utan stor ansträngning hela tiden. Hoppas nästa sal är fri från oljud. Södertörns högskola har sina brister vad gäller fysisk studiemiljö.

Idag var det Platon-seminarium och den enda studenten som var med, var jag. De övriga var sex av lärarna i filosofi. Jag lär mig en hel del av lärarna som är kunniga i Platon på ett helt annat sätt än vad jag är.

Det är spännande att tillämpa Bourdieus teori på den situationen. Upptäcka hur vi på ett naturligt sätt förhåller oss till varandra och hur jag med samma självklarhet är studenten, dvs. låter mitt studenthabitus komma i förgrunden och mitt lärarhabitus vila i bakgrunden. Får vara med under seminariet, men tillhör inte gruppen. Känslan av att inte vara hemma är inte obekväm, utan intressant. Jag antar en observerande position. Sitter en bit ifrån, för att inte hamna mitt i, då jag inte har tillhörighet. De talar till varandra och samtidigt som jag inte finns där, är de medvetna om min existens. Och det ger en känsla av frihet! Det ställs inga krav vare sig från gruppen eller på mig själv. Är välkommen på seminariet, men inte i gruppen. Att stå utanför men ändå vara med som fysisk person har sina fördelar. Vi talar i dag om vikten av delaktighet. Håller med om att det är viktigt, men om någon vill stå utanför, varför då tvinga personen att vara med (med viss reservation för när det gäller barn och ungdomar) eller än värre mobba eller frysa ut personen. Hur man nu kan frysa ut någon som redan har valt att stå utanför? Är medveten om att det jag ser som frihet, kan för många upplevas som utanförskap. Med Bourdieu och även med Foucault, kan det förklaras med att makten inte erkänns och kan därför inte utövas. Om någon inte positionerar sig, sker heller inga strider, ingen avundsjuka osv. från andra. Om den makt som diskurser skapar inte heller erkänns, får den inte någon verkan. Spännande eller hur? Och kanske är denna kunskap en väg till insikten om att vi faktiskt kan välja själva bort makten över oss (inte helt och hållet, men i hög grad).

Nu har jag sparat 45 kr x 3 på att köra till Södertörns högskola kl. 8 och sitta på biblioteket till kl. 10, istället för att åka kollektivt. Inte för att jag är snål, utan för att det är inte rätt att vissa skall betala 25 kronor mer för en bussresa tur och retur när de reser från en och samma kommun.

I grupprummet i biblioteket var det tyvärr inte tyst, då det lät som om det var råttor i väggarna :-). Tystnad är en bristvara!

I morse var det en fantastiskt vacker soluppgång.

Foto0624

Splittrad idag!

DSCN5721Det har varit ovanligt tyst idag, som om jag är ensam i hela huset. Har inte sett eller hört en enda människa. Lite toalett och kranljud, men för övrigt – tystnad. Skönt!

Är splittrad idag – läser fältstudier, planerar föreläsningen om drygt en vecka och läser inför seminariet i morgon om vartannat. Rätt som det är när jag sitter med fältstudierna kommer jag på något som skall med i föreläsningen. Det är som i skolan – snuttifiering. 40 minuter fältstudier, 40 minuter planering, 40 minuter läsning :-). Men trots splittringen så får jag ändå något gjort – ideérna flödar. Pop, pop, pop. Det ena leder till det andra som leder till det tredje. Och snart är allt klart.

I natt hade jag svårt att sova för ideérna ploppade upp hela tiden. Tända lampan, skriva ner på första tillgängliga papperslapp. Släcka igen. Försöka fokusera på TV-programmet, men komma underfund med att en kvart gått utan att jag följt med alls. Till slut släckte jag ner allt och började tänka på Kavala istället.

Har varit sugen på något hela dagen, äter, dricker kaffe och röker en cigarett. Men suget består. Äter, dricker kaffe och röker. Efter en stund samma sug efter något. Vad?!

En bra dag, trots ett irritationsmoment …

Här kan man tala om en skrotbil ;-)
Här kan man tala om en skrotbil 😉

Det har varit en bra dag. Körde in till institutionen klockan halv elva. Skrev ut en del material som vi skulle gå igenom på lärarlagsmötet för bästa-kursen. Vi är tre i lärarlaget. Studierektorn och administratören var med, vilket alltid är en fördel. Vi var överens och har bytt ut en del kurslitteratur, gått igenom kursupplägg och examinations- och fältstudieuppgiften. Nöjd och belåten satt jag kvar en stund efteråt och körde inte till Ica Kvantum förrän vid femtiden. Kom hem halv sju.

Det är bara en sak som irriterar mig så mycket att jag är arg. Det som skall gälla vid betyget Fx. Det som bestämts är rena snurren (vilket jag står för) och min enda fråga är – Hur har man tänkt här?! Om studenten får ett Fx och kompletterar kan h*n inte få mer än betyg E. En omöjlig situation för alla parter, som jag ser det. Jag var så övertygad om att alternativet som det enda rättssäkra är att hela betygsskalan skall gälla, var rätt att jag med emfas framförde det. MEN, jag hade fel. Om studenten får Fx för att exempelvis ha missat att bifoga litteraturlistan eller behöver komplettera med något annat som är av mindre omfattning och väljer att komplettera istället för att göra en omtentamen, blir betyget E, oavsett om innehållet når upp till A. Betyget går automatiskt över till betyg F, om kompletteringen inte lämnas in inom två veckor.

Rent etiskt, kan vi som examinatorer verkligen sätta Fx, om det får sådana konsekvenser? Men vi kan ju heller inte sätta betyg F. Det här är verkligen ett etiskt dilemma. Det enda jag kan hoppas på är att man kommer fram till att det i längden blir omöjligt. Tyvärr kan det här leda till att värdefull seminarietid går åt till att försöka förklara något som jag själv har svårt att förstå tanken bakom. Då vi måste informera studenterna muntligen om det här.
😦

En geografisk utspridd dag

Förra torsdagen fick jag inte någon parkeringsplats på Södertörns högskoleområde. Igår bestämde jag mig för att åka dit redan kl. 8, då jag bokat ett grupprum på biblioteket. Innan jag åkte såg jag för min inre syn långa köer på vägen dit. Sen jag började där år 2011 har det aldrig hänt. Inte har jag tänkt det heller. När jag väl satt i bilen var detta glömt. Men, men ….

Foto0618 Foto0620

Skulle jag nu få sitta bort den tiden som fanns tillgodo i långa, nästan stillastående köer. Nej, så farligt blev det inte, men det tog en halvtimme. Väl framme fann jag en parkeringsplats nära högskolan (sen såg jag att där de stängt av förra veckan stod nu bilar, så det var väl något tillfälligt jobb) och satt på biblioteket en timme. Skönt att vara där så tidigt, lugnt och tyst.

Seminarium i tre timmar om Kafka och Markis de Sade. Temat var om dessa båda skall brännas. Det var intressant och lärorikt och ser verkligen fram mot fortsättningen. Nu har jag börjat läsa Clarice Lispector Stjärnans ögonblick. Vi skall läsa tre böcker av samma författare under kursens gång. Lärdomar man får är hur underliggande budskap eller sammanhang som finns i en text, dvs. den esoteriska dimensionen i en text. Intressant. Får mig att tänka på att ett enda fel i en text kan ge mycket information. T.ex. om en författare tar från en annan och gör samma fel. Det är en indikation på att en stöld kan ha skett. Det är detektivarbetet som är så spännande när man läser texter, oavsett om det är skön- eller facklitteratur, eller studenttexter.

Viktigt är att bokbål eller för all del revidering av litteratur (vilket inte togs upp igår) måste förstås som att man vill förinta tankar, händelser mm. Är helt emot detta, då det är ett försök att revidera historien. Om t.ex. Markis de Sades verk skulle brännas eller göras mindre tydliga, skulle hans tankar inte förstås på samma sätt. Upproret mot hans verk skulle inte heller förstås, då det riskerar hänga i luften. Ord man använde, rashets som förekommer i olika typer av litteratur måste finnas kvar, men naturligtvis problematiseras. Om det inte är möjligt att möta andra tankar och perspektiv på världen och människan, hur är det då möjligt att förstå sina egna och varför man tänker som man gör? Varför skall någon författare eller tänkare i historien förvanskas och bli någon den inte var? Allt skall finnas kvar, inget skall förvanskas hur illa människor i andra tider tycker illa om det.

Men litteratur och läskunnighet har alltid varit något hotfullt. För att inte tala om eget tänkande. Detta även i nutidens Sverige, trots att alla uppmanas att tänka själva. Men jag fick en insikt under min första doktorandkurs, att tänka själv handlade om att komma fram till på egen hand vad någon annan har tänkt 🙂 .  Platon som forskningsämne passade mig utmärkt då inte någon har tolkningsföreträde (trots att en del hävdar att de har det, t.ex. en del filosofer på Stockholms universitet).

Efter kursen körde jag in till universitetsbiblioteket och sen till institutionen med en specialleverans för att sen köra till Skhlm och handla. Somnade efter Brottsplats Sverige från allt och sov nio timmar i streck.

Idag har jag börjat läsa fältstudierapporterna i en av kurserna. Blir en del helgarbete.

Parkeringskaos och fackligt möte

003Igår körde jag hemifrån till Södertörns högskola. När jag kom fram, upptäckte jag att uppemot 20 parkeringsplatser hade stängts av. Bilar körde fram och tillbaka, och fastnade. Jag hörde med en som jobbade där och fick veta att de skulle gräva sig ner 6 meter och att det skulle ta tid för lång tid framåt. Jag körde ner till högskolans parkering, men där stod bilar i kö utan möjlighet att få vare sig parkering eller vända och köra tillbaka. Stod och väntade på den övre parkeringen men ingen åkte därifrån. Var i valet och kvalet om jag skulle åka hem, ställa bilen, köpa busskort och åka kollektivt. Men det skulle ta tid. Besviken och lite irriterad körde jag därifrån, när jag väl lyckats trassla mig ur röran. Men ville inte få hela dagen förstörd genom att sitta hemma när jag nu gått upp tidigt och räknat med en dag utanför lägenheten.

Efter en kaffe körde jag istället in till institutionen och fick betygen i kursen utbildningshistoria, inrapporterade. Mötte Petros som föreslog att jag skulle vara med på ett fackligt möte i Geovetenskapens hus. Varför inte!? Det var intressant, en avslappnad stämning och det kändes skönt att få tala fritt och upptäcka att andra tycker och tänker likadant.

Nu har jag två val – antingen köra till Södertörn kl. 8 varje torsdag och sitta i biblioteket till kl. 10 eller tanka busskort och åka kollektivt. I vilket fall måste jag nog åka buss när jag har kurs på eftermiddagen. För vem vet om det blir parkeringsplatser när gropen fyllts igen. Det var för få parkeringsplatser redan innan det här jobbet. Förstår inte varför så många måste ta bilen :-). De kan väl åka kollektivt!

En bra (bättre) lärarutbildning eller en felfri (utopi?) ?

DSCN5368En student på Malmö högskola är besviken på den lärarutbildning som ges där – Läs hennes blogginlägg! Läs även superkritikern Johan Kants blogg (sök på kategori Lärarutbildningen). Håller inte med honom om allt, men det finns en del tänkvärt att ta till sig. Läs även en positiv blogg – Newschoolbloggen

På Stockholms universitet skall vi under hösten arbeta institutionsövergripande med att skapa en bra (bättre) lärarutbildning. Det jag personligen ser som bristerna är den snålt tilltagna seminarietiden relaterat till en hög ambitionsnivå, samt att det inte är tillräckligt med VFU-tid under en lång utbildning (VFU-tiden är t.o.m. tre veckor kortare än vad den var på 2001 års lärarutbildning – Hur tänkte man här?). I vissa kurser får man helt enkelt inte till det (som jag skulle vilja), därför att tiden inte räcker till. Jag har tjatat i åratal om fler seminarietimmar. Nu har vi äntligen fått tillbaka två extra timmar i en kurs. Det är mötet mellan studenter och lärarutbildare som är viktigast, som jag ser det iaf.

Nåväl!

Eftersom jag inte kunde närvara på heldagen då arbetet under hösten introducerades, såg jag föreläsningarna i efterhand. En del som togs upp kändes basic efter snart 17 års tjänstgöring som lärarutbildare), och annat som en god tanke (men om tiden inte räcker till? Om målen inte harmonierar med upplägget, ja, då .. hjälper vare sig goda tankar eller en god vilja.). För en del kan det säkerligen ha varit mycket givande. Men, den sista föreläsningen väckte mitt intresse. Varför? Jo, det var studenter som berättade om sin upplevelse och vad de tyckte att lärarna skall och inte skall göra! Utifrån vad de berättade gavs det också en bild av hur en del lärare är (dvs. inte lärarutbildare – då lärarstudenterna oftast inte har dem, när de har ämnesstudierna). Att de ses lite över axeln, har även mina egna studenter vittnat om – Ni som går lärarutbildningen behöver inte läsa det och det. Javisst ja, vi har några lärarstudenter med här. osv. Annat som jag har hört är att de inte får innehållet kopplat till lärararbetet. Så visst behöver det göras och förändras en hel del lite här och var. Vi får se var allt landar.

Sen vad gäller missnöje över sin utbildning. Jag har ända sen jag började på fritidspedagoglinjen 1989 varit delvis missnöjd i varje typ av utbildning som jag genomgått. Grundutbildningen i Pedagogik på Frescati, doktorandutbildningen på Lärarhögskolan (det hände att jag gick ifrån vissa föreläsningar), filosofi på SU och en del även på Södertörns högskola. Men, en fråga som är viktig att fråga sig är om utbildningarna är usla eller dåliga eller brister i sin helhet, för att jag är kritisk och missnöjd. Eller kan det delvis vara att mina krav inte stämmer till 100 procent. Själv kom jag fram till det senare. Studierna i filosofi på SU passade mig inte alls i sin helhet (kanske den är dålig – vet ej) medan den på Södertörn gör det (på grund av ett upplägg som passar mitt sätt att lära mig och studera på).

En utmaning för oss som jobbar inom lärarutbildningarna eller med lärarstudenter är hur vi skall få 100 procent att tycka utbildningen passar dem som hand i handske. Eller att 100 procent av studenterna tycker vi är toppenbra lärare? Kanske är det snarare, som jag ser det, viktigast att fokusera på hur vi organiserar en utbildning och kurser som leder till det mest optimala lärandet (oavsett om en viss procent ändå kommer tycka att utbildningen är usel). Istället för att fokusera på att bli omtyckta och högt uppskattade (även om det är superkul). Kommer vi någonsin komma ifrån missnöjdhet. Men det gäller det att vi lyssnar på studenterna, oavsett.

Om jag går till mig själv kommer det alltid finnas delar i de utbildningar jag går i, som jag är missnöjd över. Är inte unik. Därmed inte sagt att inte missnöje som uttrycks skall tas på allvar. Vi kan lära oss en hel del som förbättrar vår egen undervisning och framför allt ser att hinnan mellan vi som lever i en akademisk bubbla och den verklighet som finns på andra sidan trasar sönder. Det finns bara ett problem – det kan bli svårt att vara kvar och må bra om insikterna blir klara som kristall.

Fick inspiration idag ….

Foto0615I slutet av oktober skall uthyrningsdelen i min lägenhet renoveras (efter 42 år) och trots att det skall bli kul, kändes det idag som något oöverstigligt. Men så fick jag inspiration när jag talade med en vän till mig, som gav mig lite råd om hur jag skulle gå tillväga. Helt plötsligt verkade det så enkelt. Nu har jag flyttat ut både mina böcker och alla Dvd och när det nu blivit gjort känns det inte så svårt att hinna med resten. Har ju tid på mig. Det blir lite rörigt i den övriga delen av lägenheten. Men det är överkomligt. Ett problem är emellertid att under den där veckan har jag inte någon TV. Min gamla tjockTV (som snart är 17 år gammal, flyttar man inte så enkelt på. Så, antingen får jag vara utan TV, eller också bo på hotell eller helt enkelt köpa en TV. Det blir billigare att köpa en TV än att bo på hotell, så det alternativet försvinner. Men utan TV en hel vecka – nja. Det går ju, men det blir trist. I Grekland kan jag vara utan TV i 6-7 veckor, men hemma knappt en dag. Skall åka upp till NetonNet och se om det finns någon mindre TV som inte är lika dyr som en hotellvistelse :-). Vad mer är att jag skall sova i en ihopfällbar säng i stora rummet. Känns faktiskt lite spännande. Annat som är bra under renoveringen är att målarna har en egen ingång. Jag behöver inte gå upp i ottan varje morgon. De kan komma och gå som de vill.

Jag har en tendens när jag startar något att viljan att fortsätta är större än orken. Men jag släppte tankarna på att fortsätta och tittade på Dragons den istället. Skall fortsätta följa mitt motto – Gör inte idag vad du kan göra i morgon! Skall dessutom upp rätt tidigt i morgon. Vill gärna se blodmånen i natt, men det får vara. Fast jag sov länge idag, så jag kanske inte kan somna i alla fall. Men har jag otur så har månen vandrat runt husknuten.

Var och handlade idag och när solen är framme märks det att det är höst. Om inte annat för att den ligger mycket lågt på himlen. Tog en bild, men vindrutan var lite dammig, så den blev inte så bra.

Arbete, studier och vila!

Idag är jag klar med läsningen och bedömning av examinationer som ämneslärarna lämnade in den 18 september i kursen Utbildningens historia och dess plats i samhället. Riktigt bra resultat. Diskussionerna under kursen var också givande och lärorik, inte bara för studenterna själva utan även för mig. Vi har fått två timmar extra i seminarietid (kors i taket).

Foto0612Nu har jag fyra veckor undervisningsfri tid framför mig och har idag tagit fram mitt artikelmanus, som fått vila sen jag kom hem från Kavala för drygt en månad sen. Den håller faktiskt måttet (tror jag), så det är bara att fortsätta. Får se sen när den är klar om den håller i sin helhet. Titeln är Erkänna smärtan inom det goda lärandet, och baserar sig på min upptäckt av hur viktig smärtan är i Platons dialoger. Skall i min magisteruppsats skriva om smärtan. Men huvudsyftet är att kritiskt granska Platons utläggningar om Det goda livet som består av skönhet, proportion och sanning som en form i relation till smärtan som återkommer frekvent i en del av Platons dialoger, speciellt i Filebos, Theaitetos m.fl.  Har lämnat in  ett abstract, men ännu inte fått någon handledare tilldelad. Mitt önskemål är att handledaren skall ha djupa kunskaper i Platon. Nästa vecka börjar en kurs i Filosofi och litteratur, som behandlar fransk litteratur under 1900-talet. Det skall bli spännande att läsa lite klassisk skönlitteratur.

Utöver detta har jag en del läsning av fältstudier, samt examinationsuppgifter och lite annat smått och gott. Före den 23 oktober skall jag planera en storföreläsning som behandlar bl.a. den antika uppfattning om etiken, dvs. Ethos. Och i slutet av november startar den andra av mina favoritkurser – Utbildning, pedagogik och samhälle. I den ingår bl.a. Foucaults Övervakning och straff. Och som på beställning är det ett heldagsseminarium om Foucault den 2 oktober, som jag tänkte gå på. Och den 16 oktober är det Platon-seminariet, som jag denna gång har möjlighet att gå på, då det inte krockar med min undervisning. För övrigt har jag fått ett nytt administrativt uppdrag som är både intressant, men inte odelat så roligt.

Det finns en del att göra och allt har att göra med min verksamhet. Allt det är möjligt då vi har FoU-tid i tjänsten som omfattar forskning, kompetensutveckling och kursutveckling.

Stressar av … med Kafka? Ingen bra kombination!

DSCN5680Nu börjar stressen lägga sig. Börjar se det möjligt att sitta ner och fortsätta på min egen artikel och läsa in lite inför en kurs som startar nästa torsdag. För även om tiden finns, hänger det mest aktuella över mig. Svårt att koncentrera sig. Det finns så mycket jag vill göra!

Har arbetat hemma de två senaste dagarna. Igår gjorde jag klart och sände iväg min pree-view-bedömning och idag har jag suttit och läst och bedömt 12 examinationer – 10 kvar. Får se om jag orkar sitta i kväll också eller spara dem till i morgon. Väntar på uppemot 60 fältstudier på söndag som skall läsas och bedömas under den närmaste tiden. Då är det bra att ha examinationerna klara innan det rasslar till i inlämningsmappen.

Sitter då och då och försöker att läsa klart Kafkas novell I Straffkolonin, men den är så ruggig att det är svårt att fortsätta läsa. Får ta en sida i taget och sen göra något annat.

Det ohyggliga med novellen I straffkolonin är att den handlar om en man som dömts till en mycket fasansfull och utstuderad tortyr med efterföljande avrättning, naturligtvis vare sig utan åtal, rättegång eller försvar. Typiskt Kafka, alltså. Och mannens skuld? Ingen alls med läsarens mått mätt. (Bokmania)

Vi får se om jag kommer igenom den!

%d bloggare gillar detta: