800:100= ? (världens bästa skitskola)

Ett exempel som TV-programmet vill illustrera om våra sjunkande matematikkunskaper var just frågan om vad 800:100 är? Min fråga är om det här visar dåliga matematik-kunskaper ELLER om det visar att något som ställs upp på ett speciellt sätt inte sätts i relation till praktisk handling.

I programmet skrevs 800 delat med 100 att 800 och 100 stod mellan ett streck – jag hittar inte detta sätt på datorn. Däremot så här 800÷100. Man kan också skriva 800 dividerat med 100 eller 800 genom 100 eller 800:100.

Det finns alltså en, två, tre, fyra, fem och sex olika sätt att med tecken eller bokstäver presentera talet. För att vara riktigt säker på att någon har kunskap om att detta är division, bör de lära sig alla sex sätten. Teorier om inlärning menar att examinationen måste följa hur eleverna har undervisats. Om det blir för stor skillnad, blir det svårare för dem att klara av att svara på frågor. Vi vet också att många elever har datorer och kanske de har samma problem som jag – att hitta presentationen med 800 över strecket och 100 under strecket. Och då inte känner igen själva uppställningen.

Men säger detta att på grund av att 20% av skolans elever i femte klass inte kan svara på detta, att de inte heller kan – om de har 800 kronor och 8 personer och att alla skall få 100 kronor inte kan ge alla rätt summa pengar? Eller säga att om ett visst  antal skall få 100 kronor var, hur många får då pengar?

Nej, kanske inte. Men, måste man kunna den abstrakta kunskapen för att kunna det i praktiken? Om man bara mäter den abstrakta, så kanske man missar den praktiska kunskapen och eleverna uppfattas som mer okunniga än vad de verkligen är. Mina föräldrar kunde inte hjälpa mig i skolan med matematiken, därför att de använde när de gick i skolan en helt annan uppställning än vad vi gjorde. Och jag kunde inte lära mig deras utan att det skulle bli förvirrande.

Kanske är det valfriheten som är skulden till de sjunkande resultaten. Lärare får välja vilken presentation de vill? Medan man i de nationella proven bara har ett enda sätt.

Så, vad är det egentligen att kunna matematik? Och behöver man inte mäta något på olika sätt, för att verkligen bli klar över detta. T.ex. alla sex olika sätten att presentera det på, samt lästalsuppgifter. Det är väl då man verkligen vet om någon har kunskapen om vad 800 dividerat med 100 blir.

Tänker högt om banal mobbning!

Nu har jag snart läst ut antologin Utstött och en artikel Banal mobbning – en vardagsföreteelse i förskola och skola, av Solveig Hägglund, som jag verkligen fastnade för är – banal mobbning. Varför då? Jo, för den verkar när uteslutningen sker s a s i linje med den sociala kulturen och de regler som gäller i en viss kultur. Det här kan man förklara med Foucault och Bourdieu. Men det är inget som jag har sett tillhöra mobbning. Kanske för att även jag, som ändå kan se och varit berörd av dessa utestängningsmekanismer, ser dem som en del i det sociala samspelet och kulturtillhörigheten mm. Och även om jag kan reagera över det, och faktiskt strävar efter att inte följa det, faktiskt till viss del inte är medveten om att man kan se det som mobbning.

Banal mobbning är något som sker överallt, inte bara på förskola, skola, gymnasium utan också i vuxenvärlden på arbetsplatser och inom universitets- och högskoleutbildningar. Här finns enligt författaren till artikeln, också en omedvetenhet hos de flesta av oss om att det är mobbning, när man inte uppfattar att någon finns i närheten, försvinner utan att någon ser det – dvs. osynliggörandet av en annan person.

Samtidigt som det är intressant och att det är viktigt att uppmärksamma sina egna utestängningar man gör mot andra och dem man själv råkar ut för, kanske det kan gå inflation i företeelsen mobbning om man ser varje sådant tillfälle som mobbning. För i så fall kanske vi kan konstatera att vi alla blir utsatta för mobbning utan att vi vet att det är detta vi blir. Som jag förstår artikelförfattaren handlar det mer om att vara vaksam över att dessa utestängningsmekanismer kan bli systematiska och kanske att en del individer drabbas mer än andra. När jag i min undervisningssal är noga med att ingen hamnar utanför bänkringen eller bakom alla andra, kanske jag på så sätt motverkar denna banala mobbning, utan att jag är medveten om det. Däremot är jag medveten om hur det kan kännas att inte få rum. Det som kan ses som mobbning är alltså när man inte ens tänker tanken att någon i ens närhet kan vara med eller kan bidra till något för det gemensamma.

Banal mobbning är alltså det som sker i vardagen och som har blivit en självklar del att mycket få utom dem som råkar ut för det under en längre tid börjar reagera på. Jag har tidigare förklarat det utifrån den strukturella ordningen, dvs utifrån ett sociologiskt perspektiv. Därför har jag inte förklarat då jag själv känt mig utestängd, som om jag har blivit mobbad. Och jag tror det finns faror i att se allt som händer en i sådana sammanhang där man inte passar in, att det är mobbning. Men nog behöver vi alla tänka till och försöka släppa in andra i gemenskaper som strukturellt inte uppmuntrar individerna att göra det.

I det här inlägget tänker jag högt. För det här tål verkligen att tänka lite mer grundligt på! Och se och försöka förstå i vilka situationer mobbning kan uppstå i syfte att motverka det.

Det jag har kvar att läsa är om lärare som mobbar och lärare som provoceras av sina elever, samt boken som jag nämnde i förra inlägget.

Lördagsjobb

Har nu två tentor kvar att bedöma. Det blev ingen tid under konferensdagarna. Och sitter nu och läser Christina Thors bok Utstött som är en antologi. Ja, vad skall man säga. Destruktiva maktspel har jag kommit till nu. Tre fall skildras och analyseras och ett av dem är så starkt att jag kippar efter andan. Och det mest skrämmande, som jag hoppas kan få en teoretisk förklaring på, är hur man kan se att orsaken till mobbningen ligger hos offret, dvs. att det är en så stark övertygelse om att så är fallet. Det är inte okänt för mig, men det är svårt att förstå. I kapitlet gör man en jämförelse med någon som blir rånad. Det är den som utför rånet som får skulden och straffet. När det gäller mobbningen är det offret som får skulden. Märkligt, men kan troligen förklaras. Kanske!

Nästa vecka behandlar vi mobbningen under ett helt seminarium. Det skall bli intressant att se vad studenterna kommit fram till.

Skall också läsa På tal om mobbning – och det som görs, utgiven av Skolverket. Den finns att beställa, men också en pdf-fil som går att ladda ner. Den innehåller en kunskapsöversikt som beskriver hur mobbning kan förstås ur olika perspektiv och hur synen på mobbning förändrats historiskt. Intressant, eller hur?

Konferens på Lidingö

Var på konferens på Lidingö igår och dag – Lovik – från lunch till lunch. Ämnet var forskningsområden mm. Vi satt i grupper och diskuterade fram nya förslag om forskningsseminarier och grupper. I den grupp jag var med, kom vi fram till ett förslag som kan bli fruktbart. Dock, hann vi inte tala om problemen med en sådan ny struktur. Givande konferens med tanke på att troligen fler än jag upptäckte vad en del andra sysslar med och att man kanske inte är så ensam som man trott.

Från konferensanläggningen hade vi en fantastisk utsikt. Jag fick ett rum med utsikt över vattnet och mycket nära det också. Här kommer en bild, tagen i gryningen (ja, klockan var väl åtta, men det är ju december :))

Igår kväll under middagen såg vi ut över vattnet mot andra sidan en rad av upplysta hus. Och jag fick veta att det är Gåshaga. Det fantastiska är att jag har Gåshaga som ett exempel i min undervisning. Bilden av Lidingö som ett område där det inte finns några höghus, eller hyreshus och att det präglas av naturskönhet. Detta ställer jag mot de mångkulturella områdena, där bilden är att det endast är höghus och ingen natur. Jag ställer också frågan om det kanske är så att man kan se Lidingö som ett segregerat område om man ser t.ex. Norsborg som ett eller om det finns skillnader. Vad som uppkommer i diskussioner är att bilderna inte stämmer på vare sig Lidingö eller Norsborg.

Jag har talat om Gåshaga, tagit upp det som exempel och nu har jag sett det i verkligheten också; på håll, men ändå. Om ni klickar på bilden ser ni husen mellan träden. Fotot är taget från mitt hotellrumsfönster.Sen glömde jag naturligtvis varför jag hade kameran med mig. Skulle ta en del kort av själva konferenshotellet. Nåväl. Jag kan rekommendera det, trevligt bemötande och god mat – igår åt jag ångkokt forell och potatis. Till det drack jag ett gott italienskt vin. Rummet var trevligt och duschrummet verkligt fräscht. Det enda negativa var att sängen var för hård. Lite knölig och självklart var den knölig där den inte skulle vara det. Men jag somnade till slut, men vaknade flera gånger och när klockan ringde hade jag lakanet tvärsom, och i en hög mitt i sängen. Jag drömde en del också, men det har jag glömt. Det var nog knölarna i sängen som gav den oroliga sömnen.

Körde hem utan problem, inga köer. Värre var det igår då det blev stopp överallt och jag dessutom körde fel och kom in på någon idrottsförläggning och snurrade innan jag insåg att jag borde ha gått efter ”känslan av att det var fel att svänga in till vänster mot Bosön” istället för att köra efter satellitkartan som jag hade en minnesbild av. Men fram kom jag!

Två intensiva dagar

Nu har jag haft två intensiva dagar! Och det är något med vädret som gör att jag känner mig mer trött än vanligt. Och NU blåser det hårt.

Igår körde jag hemifrån i ganska god tid till universitetet. Kom dit sju minuter i tio och gick upp till huset jag trodde hörsalen föreläsningen skulle vara i. Men det stod en helt främmande man där. Jag hade helt enkelt gått fel. Och hade heller inte schemat med mig. Men jag lyckades hitta rätt hörsal på informationstavlan. Därför fick jag traska från E-huset till A-huset. Och kom 10 minuter försent. Men då hade föreläsaren gett publiken en liten uppgift. Föreläsningen handlade om ungdomskultur, vilket alltid är intressant. Men mer, när det är en föreläsare som engagerar, vilket denna gjorde. När föreläsningen var slut, var det att ge sig ner till bilen och köra till institutionen och träffa en student som jag handleder. Efter det tjugo minuters paus tills nästa handledningsgrupp fanns på plats. Och så en del efterarbeten. Det blev ungefär sju timmar utan någon egentlig paus. Tack och lov var det inga köer hem.

Somnade tidigt, inget kvällsarbete igår. 🙂

Idag läste jag uppsatsmanus och svarade på en del mail, innan jag körde in för nästa handledning som pågick en och en halv timme. Även här blev det tjugo minuters paus innan lärarlagsmötet började – planering inför vårterminen. Intensivt och med mig hem har jag fem artiklar att läsa under juluppehållet. Klar klockan fyra. Precis när jag skulle gå upptäckte jag att jag glömt att skriva ut en del saker. Inga längre köer idag heller. Men ganska sent blev det ändå.

Och nu sitter jag här tjugotvå över åtta på kvällen och vet att jag borde börja bedöma tentor, men känner att jag inte orkar ikväll. Jag har även två böcker som jag skall hinna läsa till på måndag. Och en hel del uppsatsmanus.

Jag har inga fritidsbekymmer… 🙂

VIKTIGT

Jag har en mapp på mitt skrivbord där det står VIKTIGT! I den finns examinationsuppgifter från dem som av olika skäl inte hunnit bli klar i en kurs. Jag har den på skrivbordet och ordet med versaler för att inte missa det. Men, även om det är viktigt hinner jag inte alltid med att göra det som finns i den. Det är oftast det mest aktuella som måste gå först. Den här mappen blir aldrig tom, dvs. när jag betat av en del, ja då kommer nytt hela tiden. Det här tar tid och finns oftast inte med i tjänstefördelningen (utom en kurs i vilken jag är examinator nu på uppgifter som studenter gjort hos andra lärare). Men mina egna får jag inget extra för. Likadant gäller handledningsuppdragen. Om någon inte blir klar, får man inte någon extra tid nästa termin. På ett sätt är det val vi handledare gör, avslutar handledningen när timmarna är slut eller fortsätter handledningen. Jag gör alltid det andra valet. Av olika skäl – för det första för att studenten inte skall lämnas i sticket och för det andra för att jag vill vara med och se hur något utvecklas.

Idag tänkte jag sätta mig ner och arbeta med de tre dokument som ligger i mappen VIKTIGT! De är inte försenade, men är på gränsen att bli det.

Just nu har jag så många olika uppdrag att jag ibland tror att det ligger mer kvar än vad det gör. Eller att det finns mail som jag inte har sett och besvarat. Då går jag igenom mailen och hittar då och då mail någon vecka tillbaka som inte har blivit besvarad. Ett tag skrev jag ner vilka jag sänt till eller inte. Men av någon anledning sprack det. Det blev ännu rörigare. Vi har fått en ny mailversion där konversationen i ett ämne samlas. Därför kan man missa en del. Men, jag  lär mig väl hur det fungerar till slut. Vet inte om de bytte version för att få oss att bli mer skärpta eller om det är av andra skäl.

Det här jobbet blir aldrig tråkigt, eftersom vi hela tiden ställs inför nytt lärande.

Men, nu tillbaka till mappen VIKTIGT! Jag väntar på manus från handledningsgruppen som jag skall träffa i morgon, och måste gå igenom dem under dagen. Och då måste jag ha bedömt det som ligger i VIKTIGT-mappen.

Finns det bättre jobb än det här?!

Omväxling

Tiden går fort. Sen senaste blogginlägget har jag haft introduktion och seminarium för två grupper den 1 och 2 december och under veckan som gått har jag varit på en föreläsning, haft handlednings, samt examinatorsträffar med studenter, en telefonhandledning, samt haft två långa pass igår i kursen på BUV. För första gången undervisar jag i SUs lokaler, dvs. i södra husen där allt händer. I början var det lite jobbigt att inte ha tjänsterummet i närheten, men man vänjer sig. Det är lite si och så med lokaler. Den första var på tredje våningen och jag hade utsikt över skogspartiet längst bort. Den andra var längst ner och det fanns två små fönster högst upp längst ner i salen. För övrigt kändes det som om vi satt i en källare, vilket vi iofs gjorde. Men en vägg var helt vit. Kanske det hade lättat upp lite om det varit någon färg. Den tredje på fjärde våningen med utsikt över nästa hus och parkeringsplatsen. När jag kom in i den salen fick jag ställa i ordning och det saknades 6-7 stolar; inte ovanligt att man får ställa i ordning, men här var det exceptionellt stökigt. Och det låg massor av papper och tavlan var inte rengjord. Salarna behöver inte vara perfekta, men inte röriga. Jag försöker iaf se till att nästa grupp som kommer inte möter totalt kaos.

Var ganska trött igår. Hade haft svårt att sova på grund av stormbyarna som väckte mig hela tiden. Men eftersom det var fredag, var det inga köer. Kom som vanligt alldeles för tidigt och höll nästan på att blåsa bort innan jag kom från bilen och in i huset. Klockan halv tre köpte jag en kopp kaffe i caféet och det var nog en av de godaste koppar kaffe jag druckit. Jag svävade på moln. Första kaffet sen halv sju på morgonen.

Har en del att göra nu under helgen. Som vanligt är tiden för kort, men det fungerar på något sätt ändå. Kanske för att det måste göra det. Trots få seminarier känns tiden med de här grupperna vara mycket längre. Det är som om det inte har behövts någon tid för ”att lära känna varandra” först.

Barns perspektiv

Idag har jag läst om Barns perspektiv och mänskliga rättigheter. Det som speciellt tas upp är att vi är inne mycket på att se barnet, men inte lika mycket om att höra barnet. Artikel 12 i Barnkonventionen betonar barnets rätt att bli hörd, bilda egna åsikter och att fritt uttrycka dessa, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Artikel 13 handlar om yttrandefriheten.

Viktiga artiklar som kanske inte följs i den mån som önskas.

Vad som kan hända

Jag skulle träffa studenter för första gången igår. Två dagar tidigare skrev jag till lokalbokningen om lokal, men tjugo i ett hade jag ännu inte fått svar. Fick därför en sal bokad på annat sätt. Allt var frid och fröjd. Men klockan 13.00 hade inte någon student dykt upp. Jag gick fram och tillbaka från mitt tjänsterum till salen några gånger under tio minuter, för att sen sätta mig och vänta i tjänsterummet. Efter någon minut kommer en student och säger att de alla väntar på mig. Men det var inte i den salen som jag bokat eller som stod på tavlan då jag tittade efter. Nu hade det dock ändras på tavlan till en annan sal och där satt de mycket riktigt och väntade på mig. Troligen hade lokalbokningen under tiden bokat en ny sal.

Jag förstod ju att något var fel, för det brukar alltid dyka upp några i förväg och på exakt tid. Men att det var bokningen, nej det föll mig aldrig in. Jag tillochmed kollade mina mail, för att försäkra mig om att jag skrivit rätt datum. Det har hänt någon gång tidigare att jag tappat bort studenter, men det var länge sen. 🙂

Mer om mina förberedelser

Igår läste jag om Bronfenbrenner och av något skäl stod det fullständigare klart för mig än tidigare då jag undervisade på hans utvecklingsekologi,  att hans teori lutar sig på sociologiska teorier, fenomenologi samt ramfaktorer i enlighet med Dahllöf. Och Bronfenbrenner utgår från mikronivån och går mot sociologin, medan sociologin börjar från makronivån och går nedåt. Det innebär en viss skillnad. Jag brukar alltid betona när studenter kopplar ihop teorier som Bourdieu och ramfaktorteorin med Bronfenbrenner att denne utgår från ett individperspektiv medan Bourdieu från ett grupperspektiv. Det jag associerar hans ekologiska system till är totalisering. Och frågan är om vi verkligen är så fullständigt fångade eller om det nu är så, om vi har möjlighet att inte vara det. Dahllöfs ramfaktorteori, liksom Bourdieus visar i vilket fall att mycket styr, men att om vi är medvetna om det, också har möjlighet att förhålla oss till det och får därmed en viss kontroll. Medan utvecklingsekologin inte ger samma möjlighet. Men, jag skall tänka vidare!

Sen började jag läsa Homburger Eriksson och fastnade på första sidan, då han utgår från psykoanalytisk teori och om kriser i människans åtta åldrar, och att det handlade om hälsa visavi ohälsa. Det är viktigt att känna till detta, men denna teori känns märkligt ålderdomlig. Och även om den kanske inte är det, har jag svårt att ta till mig det tänkandet. Jag har svårt att se utveckling innehålla kriser. Att det alltid finns något negativt som hör ihop med något positivt.  Men jag har några veckor på mig att gå igenom texten.

Min tolkning är att teorier som utvecklingsekologi och psykoanalytisk/psykologisk teori kan skapa ett fyrkantigt tänkande kring utveckling mm. Och att det inte finns utrymme för tänkande kring variationer.

Det är mycket litteratur som ingår i kursen, men det handlar om att ställa perspektiv mot perspektiv, samt se förändringen från hur man såg på barnets utveckling tidigare och hur man ser på det idag.

På kvällen läste och bedömde jag en del enskilda uppgifter, som har till syfte att förbereda till själva examinationen, men också till en utveckling av det akademiska språket, samt kunskap om tolkning.