Vad hände på Atens tågcentral?

Har i några bloggar antytt att något hände innan jag kom till Saloniki.

När jag åkte från Nauplio och skulle åka tåg till Saloniki, blev jag ”rånad” på min dator (fast försäkringsbolaget menar att det är stöld). Så här gick det till!

När jag hade checkat in bagaget gick jag till en bänk för att sätta mig. Jag ställde ner mina väskor och när jag sen skulle ställa ner datorn bredvid mig lossade jag på remmen, var det någon höger om mig som frågade mig om något. Jag vände mig automatiskt åt det hållet och remmen måste ha halkat ur. Han frågade en gång till och fick sen bråttom, vilket jag trodde handlade om att han skulle hinna köpa sin biljett. Jag satt mig tillrätta och då flög en duva upp och satte sig ovanför mig. Nej du, sa jag till duvan. Jag vill inte få något i huvudet från dig. Jag reste mig upp och såg att datorn var borta. Kunde först inte tro mina ögon – tittade till och med under bänken som om den lagt sig där själv. Jag gick in i väntsalen men jag såg inte skymten av någon bärande på min datorväska. Hur jag nu kunde tro det? Efteråt fick jag klart för mig vad som hänt. De hade redan sett ut mig, och väntade på det där ögonblicket där de kunde slå till. Distraktionsmetoden. En tar kontakt och den andra tar saker bakom ryggen på en. Går inte att skydda sig emot om man inte skall stänga ute allt som händer.

Jag pratade med informationen och det fanns inte mycket de kunde göra. De har ingen polis och till Omonia skulle jag ändå inte hinna. It is lost, sa jag. och han nickade och drog upp axlarna och sa Yes, it is lost.

Vad gör man? Jag ringde till banken (hade inget bankID i datorn). De sa att de inte har någon möjlighet att komma in. Ringde till jobbet för att höra hur det var med mailen. Samma där. Sen frågade hon om jag hade lösenord. Ja, och det är inte enkelt. Förresten sa jag, stänger den av snabbt. Det har irriterat mig länge och har tänkt ändra på det, men det blev aldrig av. Tur det. Datorn är värdelös. En tröst mitt upp i alltihop? Men har jag fått veta kan de använda en dator till och radera innehållet.

Jag tänkte efter en stund att det kunde ha varit värre. Jag hade allt övrigt kvar. Men allt som hörde till datorn. Borta! Tågresan var lugn, då jag åkte första klass och det var endast två unga personer som hade fullt upp med mobil och dator. Kunde slappna av. Dagen därpå fick jag ett tips om Public där jag köpte en ny grekisk dator utan å, ä och ö på tangentbordet. Men det fungerar. Ibland är det svårt att hitta specialtecknen eller , . : osv.

Jag blev inte arg och inte ledsen, utan mest förvånad. Någon tog min dator. Redan efter några timmar bestämde jag mig för att inte låta det som hänt hänga som ett moln över vistelsen, vilket det heller inte har gjort. Tänkt på det någon gång, Ja, men det har inte påverkat vistelsen på något sätt. Det värsta är inte pengarna eller  att jag måste producera nya PPT-presentationer mm.  De kan ju faktiskt bli bättre. Det värsta är att det skapar misstänksamhet. Det har jag faktiskt upptäckt under vistelsen. Jag har ett antal gånger kommit på mig själv att misstänka någon som är vänlig eller frågar om något, att de har dolda motiv.  Det är däremot inte någon rolig känsla.

Avskedsmingel och byte av ort

I gårkväll på ett initiativ av mig, men efter att Eva frågade om vi skulle ha en avskedsfest då vi på nedervåning åker hem idag (jag ) och de andra två i morgon, fixade jag snacks, vin och de övriga gästerna tog med sig vin och chips. Jag bjöd in alla gäster plus intendentparet som vikarierar för Elisabeth som gått på semester och alla kom. Vi stod och satt runt bordet och minglade. Det var mycket trevlig och stämningen var lättsam. Tänkte gå i säng tidigt, men somnade klockan 2 med datorn i sängen. Det har blivit rutin numera.

Det var svårt att lämna Kavala den här gången. Mycket svårt. ”Separationsångesten” var stor. Men jag kom iväg med bussen kl. 1 och kom till KTEL Makedonia två timmar senare. De var sega, speciellt för att sätet inte var speciellt bekvämt. Det var segt när jag satt i bussen, men efteråt – det tog inte så lång tid.

Jag tog det lugnt på KTEL och tog sen en taxi till Anatolia. Chauffören var avig när jag talade om att säkerhetsbältet saknade. – Den katalaveno sa han flera gånger. Till slut sa jag på grekiska att jag försöker tala grekiska men det är inte så lätt att veta vad säkerhetsbälte heter. Då sa han ingenting och när vi kom fram var han urtrevlig. Kanske han som alla tror, trodde jag är tysk. Vissa säger tyska ord till mig till och med. Sååå irriterande! Men jag hade min axelväska där det står SWEDEN på. Har inget emot tyskar, men det säger en hel del att de flesta som tror jag är tysk, vänder när de får veta att jag är svenska, inte verkar gillar tyskarnas närvaro. Men vanliga tyskar har ju inget med det att göra. Men tyskar som har möjlighet köper upp och leasar mer och mer. Men som sagt, det är inte bara irriterande utan också jobbigt att allt som ofta vara tvungen att säga Nej, jag är svenska! Nej, nu skall jag inte älta det där mer.

Omorphi sa att hon blev arg, då hon fick veta att det skulle ta 15 månader till jag kommer tillbaka och stannar i drygt ett halvår. Hon trodde som många andra att det var i oktober i år. Gärna det. Men, men… Jag skall åka till Drama i maj, så då kanske jag kan stanna en vecka i Kavala utöver konferensdagarna (om tjänstefördelningen tillåter).

Och nu sitter jag på Anatolia och vistelsen här är en övergång från Kavala till Sverige. Trivs allt bättre i Saloniki, men jag föredrar tågstationen framför KTEL – folk är överallt, tränger sig förbi mig i kön, när jag alla väskor bredvid mig, trots att de kan gå runt en av hyllorna i en butik där. Rörigt minst sagt. Det får nog bli tåg i fortsättningen, inte bara för att det är så obekvämt att sitta på bussen. Idag tog jag den för att inte samma sak skulle hända som det gjorde i Aten. Det kändes säkrare att gå på bussen i Kavala och sen gå av den i Saloniki och en liten bit till taxibilarna.

I morgon skall jag försöka komma till Vita tornet, vilket inte blev av då jag den 29 december fick tillbringa 12 timmar på Ippokratia sjukhuset, då jag föll utanför Vita tornet. Men jag får akta mig så inget händer i morgon. 🙂

Någon bild av minglet igår blev det inte. Tro det eller ej, men jag glömde bort att fotografera. Men ni får nöja er med min profilbild!

Möten…

Två sköna dagar i svenska huset. Det känns fritt och tillåtande. Idag gick jag ner i trädgården för att ta lite kort på växtligheten. Och helt plötsligt kom denna unga dam (för det tror jag det är). Klicka på bilderna för att läsa kattens tankar 🙂 .

Svenska husets trädgård 1

När man som rökare måste hitta egna ställen för att inte störa någon ser man saker och ting utifrån annat perspektiv. Det var några år sen jag fotograferade trädgården från markperspektiv. Nu har jag chansen att visa hur den har vuxit. Det växer så det knakar. I den här bloggen visar jag bilder i lunden där jag numera sitter när behovet är som störst 🙂 .

 

Söndag

Under några dygn har det varit en jobbig värme, då varje ansträngning bidragit till att det klibbat och kläderna nästan suttit fast på kroppen. Jag brukar inte svettas så mycket. Det var inte så varmt, men hög fuktighet. Och det kändes lite bättre. Men igår skulle jag ner till stan. Var i valet och kvalet om jag skulle gå ner eller inte. Tur att jag bestämde mig för taxi. Det var som en bastu därnere. Senare på kvällen blev det åska och ösregn. Åskan gick mest runt och det lät som om det var krig. Somnade tidigt och nu är jag uppe sen klockan sex.

När jag kom ut i köket igår var det en talgoxe som tagit fel och flugit in. Den slog i det andra fönstret och blev sittande på bänken intill spisen. Då jag försökte få den att flyga ut genom att öppna fönstret misslyckades den och hamnade på golvet och skrek. Tog en sked och fick upp den på bänken till fönstret den kom in i, och sen ut på fönsterblecket och där blev den sittande alldeles orörlig. Jag försökte få den att röra på sig. Det gick inte alls. Den satt där och tittade på mig med öppen näbb. Jag gav den vatten och lite bröd. Ingen reaktion. Tog några kort från den ena till den andra sidan för att se om det blev någon. Inte till en början men efter en stund. Gick därifrån ett tag och kom tillbaka, då jag tänkte att den kanske var bedövad eller chockad och behövde tid på sig att återhämta sig. För det var riktiga smällar den fick. Då, var den mer rörlig och näbben stängd. Jag viftade lite med en svamp och den flög upp i ett träd och kvittrade. Tackade den för hjälpen eller blev den lika lycklig som jag? Troligen det sista 🙂

Igår efter ett besök i närbutiken gick jag in i kyrkan. Den ser inte ut så mycket ut utifrån, men interiören är fantastisk. Hade tyvärr inte kameran med mig. Men det får bli en annan gång.

Vaknade tidigt nu på morgonen efter att ha sovit fler timmar än jag brukar göra. Gick ut på terrassen. Det blåste friskt efter ovädret. Det här var precis vad vi levande varelser behövde, djur, fåglar, insekter och människor. En ordentlig urladdning. Åskan var över oss en stund. Sen försvann den bort. Borden ställde vi intill väggen ifall det skulle bli storm.

Har nu sex dagar kvar i Grekland för den här gången. Det är lite dubbla känslor. Vill inte åka hem än, men i och med att jag vet att det är ett måste kan jag känna – Låt det bli gjort, så behöver jag inte tänka mer på det. Det är alltså lite svårt att koppla av som man kan om det är åtta veckor kvar 🙂 . Har en del att fixa hemma och det börjar jag se fram emot. Det är väl ett sätt att klara av övergången till det vardagliga svenska livet. För övrigt händer inte så mycket här. Vi är några stycken som vistas en del i huset. Vi träffas ibland i köket och då och då ute på terrassen. För min del är det en jakt på ställen jag röka på utan att störa någon. Två gäster från tidigare år Kerstin och Hans som är aktiva i Kavallahusets vänner är här. Alltid roligt att träffa dem. De bor på övervåningen, men kommer ofta ner. Trevligt.

 

 

Kulturkväll

Igår var det kulturkväll och fotoutställning av fotografen Eva-Teréz Gölin. Många utanför svenska huset var inbjudna, precis som till filmundervisning. Det är roligt och givande att få träffa Kavalabor. Det var många som kom och såg på bilderna och hörde Eva-Teréz berättade om sin utställning och tidigare arbete.

Senare på kvällen då jag var med och gjorde i ordning träffade jag intendenten Elisabeths väninna som är gymnasielärare. Då jag vill påbörja ett projekt om att jämföra två olika skolsystem hörde jag mig för med Elisabeth om möjligheten att besöka skolor. Då fick jag veta att det inte är så enkelt att bara gå till en skola med sin forskningsplan och få tillstånd av rektorn. Man behöver även få tillstånd av det grekiska utbildningsdepartementet. När jag berättade detta för min kollega Petros sa han att det nu pågår en modernisering av de statliga institutionerna. Det kan dock ta tid. Det hinner med all sannolikhet inte ändras till nästa år. Bra att få veta detta i tid, så jag kan ordna med tillstånden.

När en gäst som jag träffade för några år sen ville teckna på arkeologiska museet var det flera tillstånd som behövdes. Det borde ha varit en vink om svårigheterna. Men att det behövs tillstånd från det grekiska utbildningsdepartementet hade jag aldrig kunnat ana. Vi får se hur det blir med det projekt som jag planerar. I maj är det konferens i Drama igen, som jag vill delta på och även presentera någonting.

Min ambition är om allt går i lås nästa år att skapa kontakter här i Kavala. På konferensen träffade och pratade jag med fler deltagare som bor i Kavala, Drama och Xanti. Tror även att någon bor i Kommotini. Det viktigaste fram till nästa år är ett fokus på att kunna kommunicera på det grekiska språket. Det öppnar många dörrar.

Magin är borta …

Dags att lämna svenska huset och gå vidare. Ju mer jag vistats i övriga Kavala desto säkrare har jag blivit att efter sju vistelser under sex år finns inte magin kvar. Huset är fint, trädgården likaså. De som sköter om huset är fina och det är alltid lika roligt att träffa dem. Området är också trevligt.  Idag blev det helt säkert att det är så det måste bli. Idag gick jag ner till stan, tog ut pengar, handlade och drack sen kaffe och åt ett muffins, samt rökte en cigarett på kafeet på Odos Dagkli. När jag satt där kände jag att den jag är kom tillbaka. Den som känner sig hemma och älskar Kavala. Jag kände mig inte fel, som jag speciellt känner i huset, utan helt rätt. Det kändes tryggt, lugnt och fint och känslan av – här skall jag vara. Den känslan försvann halvvägs upp till svenska huset och ersattes av hur något drogs åt i hela kroppen. Trots det hade jag trevligt sällskap med några av gästerna.

Det har varit fantastiska vistelser, förutom de två sista. Då något förändrades märkbart. De flesta jag har träffat även under dessa år har varit trevliga, men jag känner mig inte hemma helt enkelt och tyvärr helt fel. För övrigt har jag träffat massor av människor, och det har varit roligt och givande. Vissa kommer jag ihåg då de har gett bestående intryck. Jag har lärt mig massor, inte minst om hur man skriver skönlitteratur. Kan minnas alla diskussioner som vi har haft, men också samtal på tu man hand på den nedre terrassen. Andra har stannat en kort tid och en del har jag inte haft så mycket umgänge med. Med några få har inte personkemin stämt. Och så är livet.

Nästa vecka åker jag till Saloniki och stannar där i två dagar för att sen flyga till Sverige. Mina planer till nästa år gäller Kavala och inget annat. Jag vill leva ett grekiskt liv, inte både-och i en och samma stad – grekiskt ute på stan, och svenskt i huset.

Det är dags att gå vidare. Magin är borta ..

Tiden börjar rinna ut ….

Gäster kommer och reser igen. Dagarna går en efter en. Snart är vistelsen i Kavala slut. Om exakt tio dagar åker jag till Saloniki och om tolv dagar till Sverige. Det finns tid kvar, men jag vill vara här längre. Och som vanligt försöker jag hitta en möjlighet och lika vanligt är att jag kommer på att det icke finns någon. Semestern är slut den nionde och jag är i tjänst igen från den 12 augusti.

Vad har hänt sen jag publicerade bilder från min forskarkollegas bravader. Inte så mycket. Har varit nere på stan, handlat en del men främst har jag befunnit mig i närområdet, på terrassen och på mitt rum. Har kommit igång efter ett litet stopp i mitt skrivande.

När jag kommer ner till stan, känner jag någon slags lättnad. Det är här nere som jag trivs bäst. Trivs även uppe på Odos Aimelianou, men det blir lite för lugnt här ibland. Gillar att komma ut på morgonen på gatorna där nere. Trots trafiken och folklivet, eller skall jag säga tack vare? Det är dessutom nära till allt och INGA BACKAR! 🙂 att tala om!

Nu några bilder från Kapellet av Rauni Karlsson. Jag är inte speciellt kyrklig av mig, men jag gillar interiörerna i kyrkor. Notera på bilden, plaststolarna. För att inte tala om solstolen som man placerat en tavla. Man tager vad man haver! Kreativt tänkande!

 

 

Kavalas högre höjder :-)

Min forskarkollega Rauni var uppe på höjderna i Kavala häromdagen och tog en hel del bilder som är mycket fina. Här kommer tre av dem! Här skulle det inte vara så dumt att bo i Kavala. Vad gäller vegetationen eller snarare en brist på den under trädet och på uteplatsen måste man göra något åt innan man flyttar in. 🙂


IMG_0816 (2)
IMG_0815 (2)

30 grader i Kavala

Ja, på terrassen är det just nu kl. 12 på natten trettio grader. För någon timme sen lystes himlen upp av blixtar, men vissa syntes bakom molnen. Det såg ut som det kan göra i filmer när det kommer besökare från yttre rymden. Kanske det var någon farkost som gjorde ett besök, men försvann då det inte fanns så mycket att hämta :-).

Vi ställde undan borden ifall att det skulle bli åska och oväder.  Nu är det inga blixtar och inget dunder.

Dagarna går här i Kavala. Det händer inte så mycket, men jag känner mig stolt över mig själv då jag i lördagsförmiddag gick två kilometer för att köpa fisk . Men vad gör man inte för att få fisk.  γλώσσα på grekiska (som också betyder språk). Enligt ordboken är det sjötunga på svenska. Tio fileér kostar drygt 9 euro. Lagade i ordning fyra fileér i ugnen. Två sparade jag och gjorde soppa på dem dagen därpå. Kanske inte är så den skall tillagas enligt en kock, men det blev gott.  Det är en så god fisk.

Kommer inte ihåg om jag nämnt i en tidigare blogg, att jag börjat på en ny bok, som har koppling till den som så gott som är klar. Upptäcker att den nya kan tillföra en hel del till den tidigare. Kul är det i vilket fall. Skriva skönlitteratur och undervisning är då jag trivs bäst. Det är NU-moment. Då ingenting annat existerar, varken framtid eller dåtid. Det är att leva helt i nuet.

En gäst i huset som har ett författarstipendium, sa när vi talades vid att det är så roligt med skönlitteratur, för man kan ljuga hur mycket som helst. Jo, bara det är trovärdigt. Kanske därför jag gillar att skriva – jag kan ljuga ihop en riktig rövarhistoria. Fast jag måste faktagranska också. Men det är mest ljug eller som jag brukar uttrycka det – Hitte på!

Har inte tagit så många bilder under den sista veckan, men några kan jag dela med mig av.

 

 

Lägesrapport nr 2

Nu är det väl ändå dags med ett nytt blogginlägg. Vi har haft Sverigeväder i tre dagar och då stannar man mest inomhus och jobbar eller muttrar över att det är för kallt att vara ute. Men igår gjorde inte några moln något besök. Inget regn. Däremot vind, som på morgonen varit lite kylig, men som värms upp av solen. Nu har alltså vädret vänt tillbaka till Sverige igen (hoppas jag). Inte för att jag är glad över att ni får kallt och ruggigt, utan för att vi slipper det :-). För övrigt har det varit några tunga gråa moln ovanför mitt huvud, men de har lösts upp. Allt känns helt okey igen. Speciellt när det är möjligt att sitta ute till midnatt och se på den fina fullmånen. I vilket fall kan man inte förstöra denna fantastiska möjlighet att vistas i den här miljön i Svenska huset, samt i den underbara staden Kavala.

Ser fram emot nästa år, då mina planer under flera år på att vistas minst ett halvår i Kavala börjar gå i lås. Sju månader i hamnen, från oktober 2020 till och med april 2021. Det är ett första steg, för att se om det är här jag skall bo eller i Sverige. För att vistelsen skall bli så bra som möjligt, kommer jag gå in på ett helt annat sätt att lära mig förstå när grekerna talar. Det är det svåraste i nuläget. Jag kan lära mig fraser, utöka mitt ordförråd och tala grekiska, men om jag inte kan tillräckligt för att urskilja dessa ord när de pratar, ja, då blir det problematiskt. Omorphi i närbutiken talar engelska och jag talar grekiska ganska ofta. Hon förbättrar engelskan och jag grekiskan. Och det är värdefullt. En verklig förbättring är att jag hade en dialog med Vladimir, då jag förstod vad han sa, samt med en granne om väder och vind. Problemet är dock att de som kan engelska tyvärr svarar mig ofta på engelska. Nu har jag börjat med att svara på grekiska (när jag kan). Tänker börja med att alltid prata grekiska i större utsträckning. Men då måste jag utöka ordförrådet. Ett sätt är att ha en bok på engelska och samma bok på grekiska. Därför köpte jag boken på fotot från filmuppvisning på båda språken.

Nu sitter jag och jobbar med analysen i Raunis och mitt forskningsprojekt. Tiden går fort, men jag har tre veckor kvar i Grekland, för den här gången.

Ett regnigt och färglöst Kavala

Gråa tunga moln

Vaknade av att något droppade och kunde först inte tyda vad det var för ljud tills jag hörde ett brusande i bakgrunden. Det regnade och det var ihållande regn. Åt frukost under arbetsrummets terass och såg ut över ett Kavala som helt förlorat sina färger. Det visar vad grått väder verkligen är – GRÅTT och FÄRGLÖST! Det var svalt och ganska skönt, men det blev kallare lite senare. Väktarna på taken rapporterade regelbundet till varandra. En satt längst ut på kanten. Hur vågar dom? 🙂

Väktaren

Det är skrivarväder idag och sådant behövs också. Jag räknade ut att sen den 16 januari har det varit regn två gånger. Nu behöver både naturen och vi människor lite svalare väder. Hetta är dock mer känslomässigt givande, men kroppen tar stryk i längden. I alla fall som jag ser det. Känslomässigt mår jag mycket bättre av att vistas i ett varmt klimat trots värmeböljerna (om det inte är extrem hetta, uppåt 44 grader) Gränsen för mig ligger vid 38 grader i sub-tropiskt som det är här uppe, och lite över 40 i torrare områden, som i Aten. Fyrtiofyra grader är max! Även då går jag inte gärna över torg, då det känns som hjärnan kokar. Värmen sen jag kom ner har dock varit lite påfrestande och jag vet inte varför. Mentalt har jag mått bra hela tiden. Vistelsen här är i total kontrast till hur den var förra året, med vissa små undantag.