Mångfald och individualitet

I dag har jag suttit en del på balkongen när jag inte har skrivit i min bok. Det är svalt och friskt efter regnet i går sent på eftermiddagen. Det är bara 24 grader, nästan tio grader svalare. Det gör mycket.

När jag ser upp mot staden, slår det mig varför jag gillar grekiska städer och speciellt Kavala. Det finns knappt något hus som är likadant som det andra och så är det överlag. De kan ha något gemensamt, t.ex. röda tak som i gamla stan, eller balkonger som är i samma stil. Men för övrigt är det mångfald och individualitet som råder. Det är ändå något som visar att i oss människor finns något unikt. Något speciellt vi vill sätta prägel på och ge uttryck för utåt. Även om nybyggnation kanske får en mer enhetlighet, avslöjar de äldre vilken fantastisk rikedom som finns i varje människa. Tyvärr, som jag talat om går vi i Sverige i motsats riktning inte bara gällande arkitekturen utan också i tänkandet, beteendet mm. Det är inte enbart inom den akademiska världen som jag talat om i tidigare inlägg, som går efter en mall. Vi strävar efter individualitet i Sverige, men det är mer individualistiskt att vara kollektivist. För alla skall ju vara individuella på samma sätt, alltså det finns en inofficiell mall. Jag har oerhört svårt och har alltid haft för den mentaliteten och nu när mitt yrke går i samma riktning, känns det ganska hopplöst. Det är som att kämpa mot en jätte, som inte ens ser en, eller knäpper bort en med tummen och pekfingret.

När man tittar på bilden nedan, kan man uppfatta att staden är rörig, men man kan se det som jag gör. Bilden av mångfald och individualitet. Grekerna själva rent generellt, behandlar varje människa på det sätt de uppfattar henne, inte efter en mall. Det känns, för det har ingen betydelse hur tokig man kan uppfattas, så utgår de från hur man är, inte hur man borde vara. Detta gäller (rent generellt) 1) Är man öppen och trevlig får man samma bemötande, 2) Är man taskig får man samma bemötande. 3) Behöver man något speciellt, får man det. osv.  Nu talar jag inte om traditionen inom hem och familj mm. Det vet jag för lite om i nutid, men det jag nu talar om har jag fått bekräftat av en del greker. I vilket fall gäller inte enhetlighet arkitekturen 🙂 . Detta gör att jag litar på greker. Är de vänliga är det ingen fasad. Är någon taskig, ja då håller man sig undan. Försöker inte hitta några ursäkter att den har haft en dålig dag mm. Rent generellt! 🙂 I Sverige skall vi vara artiga och visa oss välvilligt inställda mot andra, vilket innebär en risk för falskhet. Går det att lita på en svensk som är vänlig, enligt min erfarenhet? Ett inlägg om detta senare.

Läkarbesök och Den perfekta bilden

I tisdagskväll var ögonlocket på min vänstra sida rött. På morgonen vaknade jag och det var blodrött och hårt och tjockt. Gick ner till apoteket och fick Vidisan, som jag droppade i ögonen under dagen. I går morse var ögat nästan igensvullet, men det lättade en aning under dagen. Idag när jag gick till den läkare som svenska huset anlitar – Argidis var det på bättringsvägen. Fick hydrokortison, ett märke som finns i Sverige men inte i Grekland (så han letade i sina gömmor och hittade en tub, som jag fick ta med mig, samt allergitabletter som jag köpte på apoteket,  vid behov. När jag kom dit, frågade kvinnan som jag talade med i förrgår hur det var med ögat.

Men gissa om den infernaliska klådan. Det gick inte att röra vid ögonfransarna eller för all del även själva ögonlocket. Utmaningen var att inte klia, vilket jag lyckades med. Baddade ögat med flaskvatten, för jag var rädd att få in bakterier. För det troliga är, som Argidis bekräftade var en kombination av kosmetika och stark sol. Så nu får jag hoppas det går över helt. Risken är att man kan få in bakterier efteråt.

Nu till något helt annat – Den perfekta bilden! Innan det händer att jag lyckas få det, får jag ta massor av bilder. Och idag fick jag speciellt en bild som jag utifrån ett amatörperspektiv kan se inte kan bli perfektare. Men en hel del av de övriga bilderna blev också fina. Mer tack vare kameran än min eventuella skicklighet.

Ni som följer och känner mig, vet att jag vurmar speciellt för Kavalas måsar och trutar. De är trevliga och vackra! Det har ett sätt att kommunicera som är underbart.

Den perfekta bilden då! Den kommer i slutet av bloggen, efter galleriet. Försök först gissa vilken det är och se om ni fick det rätt. 🙂 Svara här eller på FB.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej är inte tyska!

Börjar bli allvarligt trött på att många jag träffar, undrar om jag är från Tyskland. Snart ordnar jag ett skärp eller liknande där det står Είναι από τη Σουηδία (Jag är från Sverige) eller Δεν είναι Γερμανός.

Men idag fick jag sällskap av en äldre herre i hissen som frågade detsamma. ”Tysk” sa han på tyska, och jag svarade ”från Sverige” och när jag gick ur hissen, sa jag OCHI Deutsch, (som väl har betydelsen NEJ (till))  för att verkligen betona att jag inte alls vill bli förknippad med Tyskland när jag är i Grekland. Han skrattade uppskattande och förstod precis meningen i det jag sa. Inget ont i tyska folket, men på grund av krisen är det många som inte gillar Tyskland. Det är flera som blivit illa behandlade just för att vissa har trott att de är tyskar. Inte speciellt hedervärt av greker, men … när det nu är som det är. Jag märker själv att en del är reserverade mot mig, tills de frågar varifrån jag kommer. Då tinar de upp betydligt. Nåja!

Idag har jag börjat med att ladda upp filmer på youtube då kvaliteten på facebook är så dålig. Det är inte lika bra kvalitet som i min dator, men den är bättre. Och dessutom kan jag lägga upp den i bloggen. Men det tar en evig tid att ladda upp 2.30 minuter, men det kan bero på nätuppkopplingen. Först skulle det ta 1 timme och 45 minuter. Efter en timme, stod det 2 timmar och 45 minuter. 😦

 

 

Börjat få rutin

Nu börjar jag få in en viss rutin. Arbete på förmiddagen, och mer balkongliv på eftermiddagen.  Förmiddagssol och eftermiddagsskugga! Perfekt! När jag inte är ute och vandrar eller besöker svenska huset som jag planerar att göra i morgon. När det gäller arbetet i tjänsten är jag dock inte klar än. Har till på måndag på mig och så har jag semester och då bestämmer jag min egen tid på ett helt annat sätt. Ingen kan ställa några krav utom jag själv. Några deadline har jag, men på vägen dit är det ingen som bestämmer. Vilket de inte gör annars heller. Men är man på semester, telefon avstängd, frånvaromeddelande på mailen, ja då vet alla som ringer varför de inte får något svar eller kan få tag i mig. Då är det administrationen de vänder sig till.

Tyvärr startade inte min semester helt utan problem, då jag försökte få en dialog med en examinator, som hela tiden slog ifrån sig det jag ville få klarhet i. När vi handleder skall vi ha en dialog med examinatorn. I den gäller att kunna förmedla hur vi båda två ser på en uppsats, som jag ser det. Om den inte blir godkänd, får handledaren hjälpa studenterna att förstå vad de behöver göra. Men om det skall bli möjligt behöver dom och jag som handledare, få exempel på vilka bristerna är, inte en kortfattad beskrivning. Den tidigare forskningen är bristfällig och behöver utvecklas. En sådan öppnar upp för många tolkningsmöjligheter, efter hur varje person tolkar vad som är brister. Jag fick dock inget svar på detta, så jag får försöka lösa det ändå.

Tyvärr har det blivit så instrumentalistiskt att varje avsteg från mallar och bedömningsgrunder riskerar att förstöra uppsatser, som kanske behöver lite mer för att den skall hålla ihop. Ibland behövs det inte mer än några meningar, om de måste följa mallen. Risken är om man följer den som examinator är att man inte ser det kvalitativa. Ett exempel är att om studenterna använder en specifik lärteori, skall den kompletteras med teorier om lärande. Varför? Jo för att det står i bedömningskriterierna, som jag förstår det. Men som examinator, måste man ju också göra en egen bedömning utifrån den professionalism som man förväntas ha förvärvat. Detta innebär att kunna se utöver mallen och bedömningsgrunder som inte passar på exempelvis hermeneutiska eller fenomenografiska uppsatser. En teoretisk uppsats kan inte gå igenom, om den inte kompletteras med en observation eller intervju därför att det står i bedömningsgrunderna att det skall finnas med. Alltså finns det inte längre någon möjlighet att skriva en teoretisk uppsats.

Det här har spridit sig inom universitetsvärlden, vilket innebär att uppsatser och avhandlingar endast verkar ses vara examinationer och inte något mer utöver det. Mallifieringen har kommit för att stanna, som det verkar. Det finns i realiteten inget utrymme för avsteg, även om det sägs att mallen är en rekommendation. Det är svårt att finna något unikt. Trist utveckling, samt mer än så – vart tar det mästerliga, nytänkandet, det kreativa, vägen? Hur kan detta pressas in i en mall, och lyckas överleva? Min egen avhandling skulle slaktas totalt idag, då jag gick mina egna vägar med stöd hos Per-Johan Ödman. Men då fanns inga mallar eller bedömningsgrunder som skulle följas till punkt och pricka på samma sätt som det finns idag. Jag följde exempelvis inte att starta i den tidigare forskningen, utan jag startade i min läsning och tolkning av Platons dialoger. Sen förde jag in den tidigare forskningen, när det var relevant. Vad som gällde var de vetenskapliga kriterierna? Några bedömningsgrunder behövdes egentligen inte. Det gäller även idag att de egentligen inte behövs.

Men nu skall jag inte tänka mer på detta, utan fokusera på att bli klar med jobbet, och mjukstarta med mitt manus om Xenokrates. Jag har sju veckor framför mig, minus några dygn.

Nionde dagen i Grekland

Igår var det en lång dag. Idag har den gått fort. Gick till Zara och köpte några skjortklänningar i tunt tyg. Något som behövs nu. Även om det har blivit lite svalare framåt kvällen. En skön havsvind på balkongen. Efter Zara blev det kaffe, sen handlade jag på Supermarket. Satt sen och arbetade en del. På eftermiddagen bestämde jag mig för att leta upp en affär som säljer datorer. Och efter några förfrågningar gick jag till Public som även finns i Kavala. Det ligger norr om det stora torget som heter Plateia Eleftherias. Där finns även turistinformation.

Jag fann vad jag sökte, mus, musplatta, batterier, utökade USB-portar – fyra på rad. Fick nu veta att musen jag köpte i Saloniki har sin USB-sak inbyggd. – Det är bara att sätta i batterier, sa försäljaren. Vilket jag helt missat. Då kanske jag kommit på det hela. – Det är för att slippa hålla reda på den. Det är ju bra. På vägen tillbaka hittade jag till bankautomaten utanför Alpha Bank, som jag använt flera gånger.

I dag är det den nionde dagen i Grekland en timme före midnatt. Det känns som jag varit borta dubbelt så länge. För exakt en vecka sen satt jag på terrassen på Athena hotel i Nauplio. Fortfarande har jag sju veckor kvar.  Irländarna och jag talade om varför man alltid upplever resor och utlandsvistelse dubbelt så lång tid än hemma i vardagslunken. Vi kom fram till att på resor lever man i nuet. Vi talade även om varför man aldrig glömmer resorna (inte ens dem man vill glömma) och vi kom fram till att alla intryck är så starka att de fäst fast i minnet.

Igår kväll fotograferade jag ett stort fartyg (om man jämför med färjan till Thasos)

En halvtimme senare kom en riktig bjässe in i hamnen!

 

 

 

 

Kavala

Ligger lite efter i bloggskrivandet, så det blir en blogg till som publiceras idag.

Sov gott hela natten och vaknade till en ny dag. Sista frukosten på Anatolia hotels i Saloniki för den här gången. Tyvärr var det en annan gäst som satt i bordet bredvid som stirrade på mig när jag åt. Jag lät mig inte störas av det, men det är oförskämt. Han tröttnade till slut, då jag vägrade se på honom. Sen slog jag ihjäl några timmar på rummet, med att packa och att spela lite på datorn. Åkte till KTEL med den fjärde trevliga och pratsamma chauffören sen jag anlände i torsdagsnatt. En kvart kvar när jag kom dit, och sen två timmar med en expresstur. Det gick fort. Snart var vi i Kavala. Elisabeth som hyr ut lägenheten mötte mig. Varken utsikten eller lägenheten går att klaga på. Dessutom hade hon försett mig med vatten, en flaska vin, marmelad, juice, bröd, kaffe och te, rulltårta och en stor välfylld skål med frukt.

Supermarket ligger precis bakom KTEL Makedonia – högst 50 meter från lägenheten. De hade dock inte små förpackningar av vissa saker, så jag får gå till affären bakom hotellet som ligger vid marknadsplatsen på måndag. För i morgon är det söndag och då är allt stängt.

Nu börjar jag boa in mig då det inte endast är några dagar som jag skall bo här. Känner att här är rätta platsen för att skriva. Redan efter några timmar känner jag inspirationen komma. Har rest från sydligaste grekiska fastlandet till Makedonia närmare gränsen till Turkiet på ett dygn, och det står fullständigt klart för mig att det är i Saloniki, men främst i Kavala som jag trivs bäst. Chauffören sa att jag valt den bästa staden att vistas i. Håller helt med!

En hel dag i Saloniki

Åkte ner till Public, ligger vid Plateia Aristotelous, för att köpa en ny dator, på grund av omständigheter som bidrog till att jag förlorade min. Har bestämt mig för att detta inte skall hänga som ett moln över mitt huvud resterande sju veckor. Därför skriver jag inte om det.

Blev rekommenderad att åka till Public. De var mycket hjälpsamma och jag fastnade för en dator som inte var alltför dyr, men som än så länge visar sig vara både snabb och säker. Har tre års garanti och eftersom jag åker ner så ofta, var det värt att skaffa en sådan för 52 euro. Nu har dock den här datorn en liten egenhet, iaf i svenska mått. Det finns inte å, ä, ö på tangentbordet. Men jag behöver inte titta när jag skriver, och dessa finns på samma platser. Det står exempelvis semikolon istället för Ö. Vilken tangent semikolon finns bakom har jag inte listat ut än. Frågetecken är på helt fel ställe, men på samma svenska plats.

Kom tillbaka till hotellet vid ettiden, och hade en hel del att göra. Det var busenkelt när jag hade bytt språk. Då var det bara att följa instruktionerna. Och så vips, var allting klart. Jag åker ner för att skriva och bo i lägenhet i tolv dagar och utan dator blir detta omöjligt. Svenska huset har en dator, men jag skriver bäst på mitt rum och inte i arbetsrummet. Andra kan behöva den, även om de flesta har med sig egna datorer.

Tog det lugnt på kvällen!

Katt i solen vid Rotundan i Saloniki i mellandagarna julen och nyåret 2018.

Resdag

I natt vaknade jag klockan två och kände mig stressad över att ha denna långa resdag framför mig. Till slut. efter en kopp kaffe och marmeladsmörgås bestämde jag mig för att vänta och se. Efter lite mat och internet, somnade jag från datorn. Vaknade kl. 8. Åt en ordentlig frukost och gick sen till KTEL tillsammans med en som arbetar på hotellet för att köpa en biljett. Eftersom det är sommar, kan bussarna bli fulla rätt snabbt. När vi kom tillbaka tog jag ett glas vatten och en sockerkaksskiva. Samtidigt kom irländarna och vi slog ihjäl ett par timmar under träden i oasen, diskuterande det mesta, men mest om livet som var värt att leva, dvs. arbeta för att leva och inte leva för att arbeta.

Till slut var det dags att ge sig av och åkte taxi den korta vägen till KTEL. Ingången och sittplatserna utanför låg i brännande sol. Det var inte så lång tid när vi äntligen fick börja få in våra väskor i bussen, men det kändes som evigheter. Jag fick hjälp, då de som åkte till Aten skulle gå runt bussen och vid det laget var jag svimfärdig. Vi avgick i tid. Sätet var obekvämt, hela vägen, men slappnade av efter Korinth. I Aten höll bussen och en van att krocka ordentligt. Det var i sista minuten. På terminalen var det stökigt och eftersom man måste ta ut bagaget där alla stora bussar går, var det flera som tutade på mig. Jag skällde över dom! Satt en stund på en bänk, där det luktade riktigt illa. Till slut tog jag en taxi med en taxichauffören och en vän till honom som var rätt otrevlig. När vi kom fram till centralstationen ville han släppa av mig bakvägen, vilket jag inte accepterade. Har varit där förut och det är trappor ner och sen skall man upp. Rulltrapporna står ofta stilla på stationerna i Grekland. Han blev f-b och körde i rivfart runt hela området och släppte av mig på framsidan, där man checkar in bagaget, inte underjord.

Tågresan var behaglig. Vi var tre stycken av sex i tågkupeen. Tåget var fantastiskt fint, det var blått och utan graffitti och klotter, samt att toaletterna var skinande rena, det fanns både papper, tvål och hör och häpna varmvatten. Inte bara i första klass som jag åkte, utan även i övriga tåget fram till kaffevagnen.

När jag klev av var det som att komma till en annan värld. Salonikis centralstation är trevlig, de som arbetar där likaså. Överhuvudtaget är de flesta man träffar, affärsinnehavare, bagageutlämning, resenärer och taxichaufförer, samt vissa andra som sitter vid restauranten utanför. Kom till hotellet efter 10 minuter på mörka gator utan någon trafik. Fick, trots att serveringen var stängd där, två toast som jag åt senare på rummet. Då var det nästan midnatt.

Rummet då! Ja, det fanns bara ledigt. Juniorsvit, men vilken svit är det inte. Jag sa WOW när jag kom in. För detta betalar jag ungefär lika mycket på Mjölby statshotell som är tre-stjärnigt. Alla rum på Anatolia Hotels är superfina. Man får mycket för pengarna!

Det finns en del gäster som klagar på träden utanför vissa rum. Jag bor i ett sådant ”rum”. Men jag tycker det är fridfullt – en oas. Och nu när det är så varmt att det knappt går att vistas i solen en längre stund är det en lisa att ha skuggor på balkongerna (det finns två stycken) när solen kommer in på den.

 

Sista dagen i Nauplio

Vaknade vid sju-tiden av ett larm som tjöt. Gick ut på terrassen och det stod en lastbil nedanför. Folk kom ut på balkongerna och en kvinna sa till chauffören som satt i bilen att stänga av det. Senare när jag satt och rökte efter kaffet hördes något mycket välbekant ljud hemifrån och kanske det är en nitiskt svensk som flyttat ner till Nauplio och tagit trimmern med sig. 🙂

Åt frukost, och gick sen till arkeologiska museet. Det var mycket att se och fotografera. Kommer lägga ut några bilder i ett annat inlägg, men jag brukar vara sparsam med att göra det.  Jag köpte några böcker och gick för att sätta mig i oasen under trädet och den höga palmen. Funderade på att fråga om det gick att få en kopp kaffe, men tänkte höra lite senare. Fem minuter senare stack ägaren ut huvudet från det öppna fönstret och frågade om jag vill ha en kopp kaffe. 🙂 Sen pratade vi en lång stund om allt, tror jag, men mest om Grekland förstås. Vid tvåtiden gick jag upp till mitt rum och jobbade en del, slumrade till, men så knorrade magen, så det blev middag. Molnen hopade sig på himlen och det hördes ett dovt muller då och då. Askkoppen ställde jag in under bordet och gick in. Några timmar senare kom jag ut och då regnade det. Härligt, stilla regn!

Så, vad gäller min avsikt med att åka till Nauplio! För er som inte läst mina bloggar tidigare och för er som glömt det, var den främst för att se om den fysiska känslan av att ha varit här tidigare stämde fortfarande. NEJ, jag kände inget av den känslan. Nu behöver jag inte fundera mer på det. Har ju funderat över det i femton år, med jämna mellanrum. Spännande kanske om den hade uppstått igen, men samtidigt bra att den inte gjorde det, då jag hade börjat fundera i tankebanor som är lätta att förirra sig i.

Nu har jag packat klart för avfärd i morgon och suttit en stund ute på terrassen och lyssnat på grekisk musik utanför en av restaurangerna på gatan nedanför. Har en lång resdag framför mig, två timmar med buss till Aten, och 5 timmar med tåg till Saloniki och flera timmars väntetid mellan dessa turer. Framme i Saloniki kl. 23.00. Om tåget håller?! 🙂

MiniOas och Fenomen

Gick ut en stund och slog mig ner utanför hotellet. Senare fick jag en pratstund med mannen i frukt och grönt om Nauplio, Istanbul, Kavala, Samothraki och innan det samtalet, var det om procenten på yoghurt. Gick tillbaka till oasen och satt där en lång stund, innan jag gick upp till mitt rum. Nu är det riktigt molnigt. Luften är tung, och blåsig, men mer än så händer inte. Om ni högerklickar på bilderna och sen öppnar den i ny flik, kanske ni ser att den närmaste restaurangen har ställt ut fläktar, vilket de övriga också har gjort, men dessa syns inte på bilden.

När jag tog en paus vid 17-tiden grekisk tid, uppträdde ett härligt och häftigt fenomen på himlen.

 

Andra dagen i Nauplio

Har inte vant mig värmen än. Överhuvudtaget är jag inte helt avstressad. Kanske för att jag är i tjänst och har en hel del examinationer och fältstudier som skall läsas och bedömas. Men, det tar alltid någon vecka innan den grekiska lunken sätter in. Frukosten var otroligt god, välfylld och servicen perfekt. Träffade ett irländskt par som varit där i tre veckor, så de var riktigt avslappnade. De satt bredvid mig på den lilla uteplatsen som ligger i skuggan av flera trädgrenar. Vi hade en trevlig pratstund. De har samma planer som jag att flytta ner, men känner liksom jag att det är ett stort steg. Sen talade vi om vädret. De om det irländska som de inte gillade alls, fuktigt, regnigt, molnigt. Värre än i Sverige alltså, om man inte bor i Borås.

Nu klockan två går det inte att vara ute på terassen. Två minuter och sen är det lika bra att gå in igen. Temperaturen stiger sakta uppåt. Nu är det 33 grader, real feel 38 grader. Vindarna är inte heta, men tillräckligt för att det inte blir någon lindring. Hade planer på att gå och handla lite idag. Saknade bröd och marmelad och en del annat. Men jag köpte vatten och gick tillbaka den korta biten till hotellet. Där fick jag vad jag behövde. Det var mycket snällt.

Det som slår mig är att jag under resorna i Grekland aldrig träffar några svenskar, utom när jag är i svenska huset förstås. Men för övrigt. Det verkar som svenskar tågluffar, reser till öarna eller till stränderna. Eller också har jag missat dem som ändå varit på samma plats. På bussar och tåg träffar jag greker och på hotellen greker och andra från olika andra länder, men aldrig någon svensk. Inte mig emot. Svenskar träffar jag ju den största delen av året.

Nu tillbaka till examinationerna!