Ensidighet i Johan Kants bloggserie


Nu har jag läst och även kommenterat i flertalet av Johan Kants tio inlägg om En skola åt helvete! Jag vill här sammanfatta min högst personliga syn.

Det som slår mig när jag sammanfattar är den ensidighet som råder rakt igenom alla inlägg. Det verkar som om Johan Kant och en del av kommentatörerna bara kan se på saken från ett enda perspektiv, det som de själva har och av erfarenhet fått genom att verka inom skolans värld under ett antal år. Inläggen innehåller provokationer, vilket inte är så mycket att orda om, men även direkta personangrepp och till gränsen ärekränkande uttalande om forskare, som t.ex. Christian Lundahl, men även andra som Ingrid Carlgren och Tomas Kroksmark, som om de ensamma kan bestämma hur något skall vara. Gränsen är som jag ser det överskriden Uppdat. i hur debatten förs*. Den måste kunna föras på ett mer konstruktivt sätt. Johan Kant är förbannad och det måste tas i beaktande då man läser hans inlägg.

Vad som vissa verkar så totalt bortse från är att det är andra som väljer företrädarnas forskningsresultat, som låter dem synas och höras, och som bjuder dem för att föreläsa. Inte någon forskare har, såvitt jag känner till, kunna bjuda in sig själv med gott resultat. Vad säger då detta om den kritiska granskning som sker av dessa andra som bjuder in forskarna. Säger det inte mer om den brist på kritiskt granskning av vetenskaplighet som förekommer. Och att det saknas kunskap om hur vetenskap är. Den är inte så statisk och enkelspårig som en del tycks tro. Det är inte så enkelt! Kanske är det forskar- och vetenskapssamhället i stort som skall kritiskt granskas. Då de flesta av oss som forskare lyder under dess lagar och vetenskapliga kriterier som är uppställda. Vetenskaplighet som förändras med tiden och inte för alltid är densamma.

Vi har forskarna, professorerna och docenterna, som blir namngivna. Men så har vi den grupp jag själv tillhör – lärarutbildarna som buntas ihop till en anonym massa. Allt som vissa ser som problem i skolan läggs på den gruppen. Det är helt enkelt vi som skapar problemen. De som kritiserar oss för att inte ha erfarenhet av att vara lärare i ungdomsskolan inser inte själva att de saknar erfarenhet av hur det är att arbeta som lärarutbildare. Vad vet de om vår verklighet som de vill kritisera och förändra. De har sett oss från den andra sidan, men inte gått i våra skor under några år. Jag kan se att de inte vet. Men de själva gör det inte. Kant lyssnar på ett fåtal kritiska lärarutbildare, som var aktiva för flera år sen, som jag förstått det hela. Lärarutbildare som stred om sitt område och gjorde livet surt för nya lärarutbildare då de inför studenterna berättade att vi ingenting visste. Hur många grupper mötte jag inte i under åren 98-01, som blivit intalade att tro att jag som lärare inte var värd att lyssna på. Hur vet jag det? Studenterna berättade detta själva efter några seminarier – Vår huvudlärare sa att vi inte skulle bry oss om vad vi skulle lära oss här, därför att det var meningslöst! Jag nämner inga namn. Inte heller är jag säker på att huvudläraren verkligen sa så ordagrant. Jag förmedlar endast studenternas egna ord. Det var inte mig personligen utan för att jag undervisade i ett ämne de var kritiska emot.

Källorna Johan Kant baserar sin serie på är kritiska lärarutbildare som jag har förstått genom att läsa Kants andra inlägg, försökt att positionera sig och misslyckats (helt oförtjänt), samt studenter som varit kritiska. Källorna är inte nöjda studenter eller lärarutbildare som uttrycker sig positivt och faktiskt både har arbetat i skolan och som har en lärarutbildning i botten. Källorna är inte de som känner till verkligheten ute på skolorna och gör sitt bästa för att inom uppdragets ram, få in denna verklighet. De positiva anses vara så involverade att de blivit blinda. Det är just denna källförteckning, som skapar ett ensidigt förmedlande av en verklighet som måste ses utifrån flera perspektiv.

De som klarar sig undan är utbildningspolitikerna. De som genomför läroplaner och vilken typ av lärarutbildning vi skall ha. Allt i enlighet med deras egen ideologi. Vem kan tro något annat i ett samhälle där lärarutbildningen följer en läroplan som genomförs av den rådande regeringen, än att vi alla blir bärare av en ideologi? Även Johan Kant är det! Genom sin position som rektor är han bärare av en ideologi som ser progressivism som ett hot och traditionalism som räddningen av skolan. Vi på lärarutbildningen är också bärare – av en ideologi som rådande utbildningspolitiken utgår från, som i sin tur bygger på historien, samhällets värderingar och normer. För att inte tala om vilka bärare vi är av den akademiska traditionen. Om vi skulle följa skolans traditioner, skulle vi bli en bärare av den, samt underordnade den ideologi som den bygger på. Hur kommer vi ifrån att vara bärare? Skaffa oss ett jobb som är fri från ideologi och traditioner? Finns det något sådant?

Johan Kants serie om En skola åt helvete är baserad som jag ser det, på hans eget perspektiv och åsikter (det är hans sanning). Om den betraktas utifrån det perspektivet är det en tänkvärd serie, värd att diskutera, men om den betraktas som om det är ett vittnesmål om allas vår sanning (men inte alla kan se), ja då behöver den kritiskt granskas efter hårda beviskrav. Inget kan ses som en sanning inte ens om en majoritet ser det som en sådan (det finns många exempel på det genom historien). För om man upprepar någonting tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning. Men, inte en sanning som motsvarar hur något verkligen är eller har varit. Man bara tror att det är. Och det här som faran ligger – tron på en konstruerad sanning som baserar sig på en eller fleras ideologiska uppfattning om verkligheten som de ser den.

Jag försvarar inte lärarutbildningen! Det finns en hel del som jag personligen vill förändra, men om jag verkar inom den måste jag följa uppdraget. Kan helt enkelt inte köra mitt eget race. Däremot gillar jag att arbeta med studenter som skall bli lärare. Jag försvarar därmed min rätt att bli respekterad för att jag inte erkänner en inkompetens som andra vill tillskriva mig på basis av en allmän uppfattning om lärarutbildningens uselhet.

* Uppdaterad då det var oklart med vad jag menade med …. till gränsen och att gränsen är överskriden.



Kategorier:Vardagen

73 svar

  1. Hej Monika,

    Kan du vara hygglig och förklara något, som verkligen förbryllar mig.

    Du skrev (på Johan Kants blog), att ”Lpo 94 är den bästa av alla läroplaner”. (Vilket också Johan Kant och ett par andra, som kommenterar på hans blog, instämmer i).

    Samtidigt kallar Göran Hägg denna läroplan för en ”slutlig kunskapsslakt”. Hägg skriver:

    ”LGr 80 antogs alltså under en borgerlig regering, precis som 1994 års slutliga kunskapsslakt i de då införda läro- och kursplaner, där allt konkret innehåll avskaffades.”

    http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=43

    Jag betraktar Göran Hägg som omdömesgill. Jag delar ganska ofta hans bedömningar (i olika frågor). Jag har också last andra, som delar Häggs uppfattning, att Lpo94 var en triumf för dem, som ville omintetgöra, att barnen kunskapsmässigt förkovrar sig I skolan.

    Dessa diametralt motsatta ståndpunkter förbryllar mig. Förstår du Häggs kritik … och varför intar du motsatt ståndpunkt?

    Varför anser du, att Lpo 94 är ”den bästa av alla läroplaner”?

    Gilla

  2. Du menar att Johan Kant är ”bärare av en ideologi som ser progressivism som ett hot och traditionalism som räddningen av skolan”. A. Vad bygger du det på? Såvida inte bedömning och kunskapskrav med tillhörande kontroller i olika form (LGr-11) är vad du avser med traditionalism. B. Vad är ”progressivism”? Utveckla. MVH Sören Holdar

    Gilla

    • Ja, det är precis min tolkning av att ha följt hans blogg i flera år – även om han själv inte håller med att han är någon bärare öht av en ideologi. Är man rektor eller lärarutbildare är det en profession vi ingår i, som inte utgår från hur vi är som individer?

      Gilla

      • Monika,
        Du har påstått flera gånger att jag är ideologisk. Jag har bett dig att ge ett enda exempel från det jag skrivit. Och nu ber jag igen. Du får ta vilken text du vill av alla blogginlägg och kommentarer jag har lämna – ett enda exempel på att jag är ideologisk.

        Gilla

      • Välkommen för första gången med en kommentar på någon av mina bloggar …

        Därför att det du företräder bygger på ideologi. Ingenting kan egentligen friskriva sig från att bygga på det. Speciellt inte inom skolans värld. Jag företräder också en ideologi. Många av mina åsikter är ideologiska.

        Gilla

      • Jag förstår inte alls vad du menar Monika. Hur definierar du ideologi? Jag är tjänsteman som genomför mitt uppdrag, oavsett om jag gillar det eller inte. Förklara för mig hur mina åsikter är ideologi. Jag har tidigare definierat ideologi och jag bloggar inte utifrån ideologi utan utifrån ett uppdrag att genomföra en läroplan och att ge alla elever kunskap. Alltså bevaka elevernas kunskapsrätt. Jag värderar inte heller metodik om det inte innebär att eleverna inte lär sig. När jag vänder mig mot IKT eller Entreprenöriellt lärande handlar det om att grundläggande kunskaper, det vill säga läsa, räkna och skriva ska vara uppfyllda. Är den det – inga problem. Detta är väl inte ideologiskt.

        Gilla

      • Jag pratar inte om dig som individ utan i din roll som lärare, bitr.studierektor och nu rektor. För att förenkla klipper jag in vad som står om politisk ideologi, eftersom skolan styrs av politiken.

        Politiska ideologier är idéer om hur samhället skall organiseras och styras (eller inte styras), hur dess institutioner skall vara utformade, och hur människor skall samarbeta med varandra i vardagen. Nästan alla ideologier har en människosyn, det vill säga en uppfattning om människans natur och därmed en uppfattning om vilka institutioner människan behöver samt en om hur ”det goda samhället” bör se ut, något som ibland kallas ”utopi”. Ideologi betecknar i allmänna ordalag en åskådning, alltså en samling idéer, ofta om samhället.

        Även om vi inte håller med om allt som individer, är vi ju ändå bärare av detta … Vi är anställda för att genomföra en skola eller utbildning efter den ideologi som utbildningspolitikerna står för och den människo- och samhällssyn de har. Jag har svårt att förstå hur man inom vårt område kan undvika att vara bärare av politiska ideér mm. som läroplaner och lärarutbildning styrs efter. Det underlättar dock om vi som individer har samma ideologi som den vi är bärare av. När du talar om vikten att alla skall få godkänt när de går ur nian är detta ideologiskt. Du utgår i din tjänstemannaroll från en viss människosyn mm. Men du behöver ju inte alls hålla med.

        Gilla

  3. Förtydligande: hur definierar du alltså progressivism i denna diskurs?

    Gilla

  4. Av flera skäl anser jag att Lpo 94 är ”den bästa av alla läroplaner”. Här kommer en översiktlig redogörelse. Är heller inte säker på att Johan och jag tolkar det på samma sätt.

    1. För första gången gavs autonomi åt lärarkåren, som nu hade möjlighet att lägga upp undervisningen på det sätt som var relevant. Man visade en stor tilltro!

    Tyvärr, förutsatte de dåvarande politikerna att detta skulle kunna ske utan att lärarna fick hjälp med att förstå vad det här betydde. Då menar jag inte att lärarna inte är tillräckligt kloka för att kunna göra detta, utan snarare att lärare som är utbildade i enlighet med en läroplan oftast är ”fast i den”. Vad innebär det t.ex. att lägga upp undervisning efter mål? Och hur skall de tolkas? Vissa lärare tycktes ha tolkat det som fullständig frihet från kunskapstillägnande, medan andra tolkade det annorlunda.

    2. Nu fokuserade man på ”elevens bakgrund och förutsättningar”.

    Skillnaden är mot tidigare läroplaner, att man skulle lägga upp undervisningen efter vilka eleverna var. T.ex. var det många som hade utländsk bakgrund, eller svårigheter, eller var exceptionellt begåvade på olika områden, skulle man utgå från det. Och inte efter ett på förhand givet kunskapsstoff och -nivå som alla skulle klara.

    Tyvärr, verkade det som om lärarna tolkade att det först var uppnåendemålen som skulle klaras av och sen strävansmålen. När det egentligen skulle gå in i varandra. De fyra F:n illustrerades på ett olyckligt sätt – Fakta, Förståelse, Färdighet och Förtrogenhet – dvs. linjärt. Vilket fick en del att tolka som att fakta fortfarande skulle komma först. Vilket fick konsekvensen att vissa elever inte hann längre än till fakta utan förståelse osv.

    I Lgr 11 har man bytt fokus – men på ett ganska otydligt sätt … nu skall man utgå från elevernas kunskapsinhämtande och utveckla det i relation till elevernas förutsättningar, bakgrund mm. Då är vi inne på en mer traditionell kunskapsskola – där specifika kunskaper skall läras in. I Lpo 94 var det mer fritt om vad eleverna skulle lära sig – vilket inte betyder att de inte skulle lära sig någonting, utan snarare att det inte fanns något krav på att alla skulle lära sig samma sak under samma tid.
    För man kan fråga sig varför alla skall lära sig samma sak – och diskutera saken!

    Det viktigaste är, som jag ser det, att alla lär sig att läsa och skriva, samt räkna. Grunderna för all fortsatt undervisning.

    3. Alla skulle få möjlighet att utvecklas i sin egen takt

    Det betyder att kunskapsinhämtandet och lärandet inte behöver vara årskursbundet. Om en elev har hunnit med stoffet skall få uppgifter som får dem att utvecklas vidare. Det finns i detta en gränslöshet.

    Tyvärr, på grund av tidigare nämnda tolkningar, hann inte lärarna med. Därför lämnades många som låg före i sticket. Även de som behövde stöd och hjälp lämnades i sticket, eftersom de ändå skulle nå upp till en miniminivå – dvs. uppnåendemålen.

    Problemet, som jag ser det, är inte Lpo 94, utan att den är före sin tid. Skolan och utbildningspolitiken i praktiken hänger helt enkelt inte med. Traditionen i skolan är starkare än påverkan från nya läroplaner. Därför borde den ha fått några decennier till på sig. Istället får vi en läroplan som går tillbaka till hur det fungerade förr … Och troligen blir resultatet än värre än vad de i nuläget är, eftersom samhället inte är detsamma. Eleverna är inte desamma, som vi var under min skoltid.

    Om vi skulle ha fått en ny läroplan skulle den ha varit mer framåtriktad. Om nu Lpo 94 var så fel egentligen. Tyvärr, ser jag det mer som en viss okunnighet hos nuvarande utbildningsminister m.fl. hur den kunde tolkas. Om man tolkar Lpo 94 efter tidigare läroplaner och skolans organisation, kan det ju bara bli fel. Man måste tänka på ett nytt sätt. Precis som man inte kan utgå från U, G, VG och MVG, och hitta motsvarande bland A-F. Man måste tänka på ett nytt sätt.

    Gilla

    • Tack för svar Monika!

      Om jag förstår dig rätt, så är du negativ till en ”traditionell kunskapsskola – där specifika kunskaper skall läras in” eftersom ”eleverna är inte desamma”.

      Varför tror du, att dagens svenska elever skulle klara sig utmärkt utan några specifika kunskaper? Hur tänker du?

      Gilla

      • Jag är inte alls negativ till att eleverna får specifika kunskaper. Tror bara att det är ett slöseri med tid och kraft för alla parter att tvinga eleverna att lära sig ett kunskapsstoff någon annan har bestämt med motiveringen att de kommer ha nytta av det i framtiden. Troligen lär de sig det inte alls, eller också kommer de avsky just det kunskapsområdet. Jag är nästintill övertygad om att de flesta lär sig det dom behöver, när de upptäcker att de gör det, för att de skall kunna göra det dom är intresserade av.

        Och nej, eleverna är inte stöpta i samma form, så varför skall undervisningen vara det och varför skall alla ha samma kunskaper? Det sista är värt att diskutera vidare! Varför skall vi bestämma vad andra skall kunna? Varför skall alla formas på samma sätt? Vem har bestämt det? Finns det öht någon lag som visar på att det så skall vara?

        Vad har det för betydelse att jag inte kan mer än att sy i en knapp? Visst, det är trist om jag vill sy mina egna kläder. Men då kan jag ju gå en kurs!? Om jag inte är intresserad av något område, t.ex. varför skall jag tvingas bli det. Hittar inget speciellt för egen del, men kan säga – kemiska formler! Har det någon betydelse för min och andras framtid?

        Om det tar två år för en elev och tre för en annan att lära sig något. Vad har det för betydelse, om lärdomarna och kunskaperna sen verkligen sitter. Hur många har inte intensivpluggat inför ett prov, ett test eller en tenta och sen glömt allt. Slöseri! Därför borde det vara okey inom skolans ram att bli klar när man är mogen för det. Bort med årskurserna alltså! Det är skandal att vi tillåts slösa med andras tid att lära sig och engagera sig i det som inte intresserar dem. Bättre att fokusera på deras begåvning och intresse.

        Därmed inte sagt att vi inte skall försöka få dem intresserade … 🙂

        Men, grunderna – läsning, skrivning och matematik … är en självklarhet.

        PS! Det här är mina personliga åsikter!

        Gilla

  5. Det du skriver om Johan Kant och hans blogg är grovt förenklat. Johan är en av få som kritiserar den rådande oordningen i skolan och han gör det efter många års arbete som både lärare och rektor, om jag tolkat honom rätt.
    När mina äldre släktingar gick i skolan var det mycket ovanligt att elever inte kunde läsa en text. Efter 6 år i folkskolan började mina föräldrar att arbeta och de fortsatte studera via kurser i folkrörelsernas regi. Min far var metallarbetare men kunde både läsa och han skrev ibland insändare.

    Jag hade välutbildade lågstadielärare som hade metoder för hur eleverna skulle lära sig läsa och de flesta barnen gjorde det första terminen, när de var 7 år. När jag gick i skolan fanns det klassklyftor och vi bedömdes olika, men betygen gjorde att många av oss kunde göra klassresor. Systemet var inte rättvist, men bättre än det nuvarande.

    2013 hade jag förväntat mig att lärarutbildningen kommit längre. Jag tycker uppriktigt sagt synd om de som utbildar sig till lärare, och som får med sig gammal skåpmat. Hur ska de klara sig när det efter fem års studier inte fått med sig en karta som överensstämmer med verkligheten?
    Lärarutbildarna måste inse att de idéer som många tongivande svenska skolforskare torgfört i mer än 20 år för inte har fungerat. Lärarhögskolans problem är dess utbildare och oförmågan att ta till sig internationell forskning, och det misstänkte jag redan för 10 år sedan.

    Gilla

    • Vad vi inser är en sak. En annan sak är vilken makt vi har. Förväxla inte oss som arbetar kontinuerligt med lärarutbildning med skolforskare.

      Ja, jag hade också förväntat mig att lärarutbildningen skulle ha kommit längre, men iom den nya så har vi gått tillbaka betänkligt!

      Lärarutbildningens problem handlar om något helt annat än lärarutbildarna. Kurslitteratur t.ex. bestäms av Institutionsstyrelsen. Likaså kursplanerna. Enskilda lärarutbildare bestämmer inte själva. Vi sitter med i lärarlag och det vi kommer fram till måste godkännas högre upp. Och vi kan inte gå emot uppdraget, lika lite som de däruppe kan göra det. Det är VÅR verklighet.

      Jag skulle gärna ta upp internationell forskning, men om vi inte har kurslitteratur som stödjer den blir det svårt att hinna med den delen. Vi har knappt tid att gå igenom den kurslitteratur vi har … ! Vi är inte problemet!

      Gilla

  6. Tack för svar, Monika.

    ”Att alla lär sig att läsa och skriva, samt räkna” bör rimligen inte ta mer än tre år. Så… om du inte tycker, att skolan nödvändigtvis ska lära ut mer, så bör väl skolplikten kunna begränsas till tre år? Skulle det vara något som du (personligen) stöder?

    Gilla

      • Tack för svar, Monika, men jag förstår inte…

        Om du inte tycker, att skolan nödvändigtvis ska lära ut något annat kunskapsstoff utöver att läsa, skriva och räkna… vad ska då de övriga sex skolåren användas till?

        Varför ska barnen vistas längre i skolan än den tid, som krävs för ”att alla lär sig att läsa och skriva, samt räkna”? Den övriga tiden blir ju bara förvaring…?

        Gilla

      • Arvid

        Jag som lärarutbildare vill att mina studenter skall lära sig långt utöver kraven som ställs. Därför försöker jag få dem intresserade och förmedlar det jag kan. Men tvinga dem att lära sig går inte. Men de är ändå vuxna, så när de får göra en omtenta eller en komplettering, så brukar de flesta nå insikter. De har ju möjlighet att tenta om flertalet gånger. Och om de får underkänt två gånger av samma examinator får de byta.

        Därför vore det absurt om jag inte ansåg att detta skall gälla även för våra barn och ungdomar. Självklart! Men, elever är inte stöpta i samma form och att då tvinga dem in i ett system som inte passar mer än ett fåtal, är ett slöseri med allas tid. Därför vill jag ha en skola som är organiserad på ett helt annat sätt. Men, som får eleverna att växa utifrån sina egna förutsättningar, som det så vackert står formulerat i värdegrunden både i Lpo 94 och även lite i bakgrunden i Lgr 11.

        Men, om de inte kan grunderna, läsa, skriva och räkna, så kommer de ingenstans öht.

        Jag tror på våra barn och unga – att de vill lära sig! Men att tvånget när de inte är mogna för att lära sig får dem att tappa lusten att lära.

        Gilla

      • Tack för svar, Monika

        Varför är du så övertygad, att en ”traditionell kunskapsskola – där specifika kunskaper skall läras in” ”inte passar mer än ett fåtal”? Mitt intryck är – precis som Ulfs – det motsatta, dvs att en traditionell kunskapsskola funkar för de flesta barn.

        Gilla

      • Javisst, men de måste skolas in i systemet … så frågan är om det passar de flesta barn eller om de har setts till att passa …

        Gilla

    • Grunderna borde många, många fler klara av efter 9 år i skolan. Om de inte gör det kanske det beror på att lärarna lär sig att det inte är så viktigt att få med sig verktyg för ett livslångt lärande.

      Gilla

  7. Om kunskaper ”hela tiden revideras och förändras” borde lärare vid lärarhögskolorna varit de första som gjort det. Där är det inte ovanligt att studenterna får lära sig att betyg är av ondo. Ett påstående som idag är omdiskuterat och Mona Ringborg inte kan bevisa vetenskapliga belägg för http://lektorio.wordpress.com/2010/09/30/betygens-betydelse-ar-overskattad/

    Gilla

  8. Jag håller med dig om att man har rätt att ha en åsikt och att de som vågar säga att ”kejsaren är naken” behöver bli hörda, inte bespottade. Tyvärr är det inte så i verkligenheten. Lärarnas individuella löner är ett medel som bidragit till att få lärare skriver i eget namn eller vill merverka i massmedia emot ”etablissemanget”.
    Vi kanske inte står så långt från varandra i åsikt. Det jag gillar hos Johan är hans bevis för att det finns en åsiktsmaffia bestående av en pensionerad generaldirektör och en antal ”forskare”, som berikat sig själva genom att lura lärare. Deras ansvar för skolutvecklingen är hugget i sten. Den siste gode skolministern var för övrigt Bengt Göransson.

    Fortsätt ha åsikter! 🙂

    Gilla

  9. ”Tyvärr, verkade det som om lärarna tolkade att det först var uppnåendemålen som skulle klaras av och sen strävansmålen. När det egentligen skulle gå in i varandra.” Men Monica, jag som var med kan meddela att det snarare var tvärtom! Vi lärare fick uppifrån veta att minsann var det strävansmålen som var det viktiga, precis som nu de sk förmågorna jiddras in i kunskapskraven. Så tycker jag att du missar något mycket grundläggande, dels skolans indirekta roll som social arbets och mötesplats dels lärarens (lärarutbildarens…) möjlighet att väcka intresse och nyfikenhet. Jag kan både sy i knappar och vända kragar – det kanske är onödig kunskap min syfröken gjordemignyfiken på men den tynger inte.

    Gilla

    • Ja, det är inte alls omöjligt att ni fick dessa direktiv. Men ni var ju tvungna att sätta betyg efter uppnåendemålen … eller? Så vad skulle ni göra för att kunna sätta ett betyg på uppnåendet? Eller gick ni efter strävansmålen och satte betyg efter dom. Men hur fungerade det då?

      Vi kan jämföra det med OM (vilket faktiskt har hänt) studenter får veta att diskussionerna under seminarierna är viktiga, men tentorna inte innehåller något utrymme för dessa. Ja, då tolkar studenterna att det är fakta som gäller.

      Gilla

      • Monika:
        Som jag förstått det finns det tre sätt att göra en bedömning och därmed också tre olika sätt att grunda betygsättning på och det är a) i relation till en grupp, b) i relation till individen själv samt c) i relation till en angiven standard.
        När jag nu läste det du skrev om betyg konstaterar jag att du då ansåg att beygen borde vara individrelaterade i alla ämnen utom i ämnena Svenska och Matematik.
        För mig är det att undanta dessa ämnen som varje elevs kunskapsrätt.
        Mycket hinner hända på tre år varför jag vill fråga dig om det alltjämt är din åsikt?
        Mvh Peter

        Gilla

      • Jag vet inte var jag skrivit att betygen skall vara individrelaterade utom i Svenska och Matematik. Om du refererar till inlägget från år 2010, talar jag om att betygen är ett överskattat instrument om man vill ta reda på vad någon har lärt sig. Det anser jag fortfarande av samma skäl som jag skriver där. Om vi skall ha betyg, vilket jag ändå tycker (lite motvilligt) att vi skall ha, är det betygskriterierna vi behöver att fokusera på. Fråga oss om dessa verkligen motsvarar vad eleverna/studenter har lärt sig eller om de motsvarar vad vi vill att de skall uppnå gällande kunskapstillägnandet.

        Jag anser däremot att när det gäller svenska och matematik, måste vi arbeta för att alla uppnår en viss nivå, för att de skall kunna klara av resterande tid i skolan. Det jag talar om är när vi detaljreglerar vad andra skall kunna. Vilka böcker de skall läsa – t.ex. en kanon.

        Däremot menar jag inte att vi INTE skall göra allt för att få dem intresserade. Ett betyg säger egentligen bara då att eleven inte uppnått målen vi har, inte vad de verkligen har lärt sig.

        Gilla

  10. ”När du talar om vikten att alla skall få godkänt när de går ur nian är detta ideologiskt. Du utgår i din tjänstemannaroll från en viss människosyn mm.” Uppriktigt sagt Monika uttrycker du i denna kommentar implicit dina tankar om skola inlärning och lärdom. Ett ideologiskt uttalande så gott som något – och det förfärar.

    Gilla

    • Nej, jag uttrycker inte implicit mina egna tankar om skola, inlärning och lärdom. Jag håller ju med Johan Kant om vikten … men jag inser att detta utgår från en ideologi som jag också ställer upp på. Skillnaden mellan mig och t.ex. Johan är att jag är medveten om den ideologiska påverkan, medan han förnekar den gällande sig själv i den roll han har som rektor. Men, det är inte alla som tycker att det är viktigt att alla får godkänt. Och de utgår från en annan typ av ideologi, som vi inte ställer oss bakom.

      Gilla

  11. Jag menar att du använder ordet ideologi på ett sätt som ordet politik iblands uttrycks som att allt är politik. Allt är ideologi, men med en så bred penselföring blir förstås begreppet helt urvattnat och därmed utan mening.

    ”det är inte alla som tycker att det är viktigt att alla får godkänt. Och de utgår från en annan typ av ideologi, som vi inte ställer oss bakom.” är ju en fras som säger absolut ingenting. Vadå ”godkänt”? Vadå ”en annan typ av ideologi”? Och vilka är det ”vi” som inte ställer sig bakom?

    Ps. Är det så att du INTE hyser en låt mig uttrycka det reserverad inställning till tex gemensamma kunskapskrav, bedömning och betyg(-smallar) är det viktig att bland annat det får man faktiskt intryck av här och annorstädes där du uttalar dig

    Gilla

    • Jag problematiserar det självklara … !!! Sen kan du fortsätta med att försöka sätta in mig i ett fack. Det gör inte mig någonting. Vet ju själv vad jag står någonstans personligen visavi min profession. Jag skiljer på dem!

      Vad gäller skolan, så styrs den av utbildningspolitiken så i den meningen är det väl helt i sin ordning att tala om politiskt ideologi, inte bara den som är idag utan även föregående. Skolan blir politiskt färgad. Hur den skall kunna hålla sig från att vara det, är för mig en gåta. Men du kanske har svaret? I så fall kan du i din tur svara på varför du ser din och Johans syn som icke-ideologisk.

      Gilla

  12. Jag försöker inte sätta dig i något fack. Jag förstår helt enkelt inte vad du menar, varför jag frågar. I dina inlägg ger du bla uttryck för detta:
    ”Tror bara att det är ett slöseri med tid och kraft för alla parter att tvinga eleverna att lära sig ett kunskapsstoff någon annan har bestämt med motiveringen att de kommer ha nytta av det i framtiden. Troligen lär de sig det inte alls, eller också kommer de avsky just det kunskapsområdet. Jag är nästintill övertygad om att de flesta lär sig det dom behöver, när de upptäcker att de gör det, för att de skall kunna göra det dom är intresserade av.”

    Vad många lärarstudenter (jo jag har träffat några under åren, och läser tex senaste numret av LFs Lärarnas tidning) ger uttryck för är klyftan mellan lärautbildningen och verkligheten. Ger man som lärarutbildare ensidigt uttryck (jag säger inte att du gör det) för detdu säger ovan kan jag försäkra att en kandidat på vfu som tagit det ad notam får bekymmer. Det där du är ”nästintill övertygad” stämmer förstås; som att när jag som vuxen flyttade till Italien inom några månader talade hyfsad italienska – jag lärde mig det jag behövde. Men där du ”Tror” är det ett uttryck för utbildningsideologi om vi kallar det så (se vidare nedan) . Dels finns det (här kommer den krassa verkligheten) kunskapsstoff som vi, åter med dina ord, måste ”tvinga eleverna att lära sig” eftersom vi är ålagda det eller för att vår erfarenhet säger att kunskapen behövs. Dels och framför allt: om vi lämnar allt stoff därhän som eleverna inte uttryckligen genast tar till sig positivt – som de med dina ordval då inte alls lär sig eller ”kommer att avsky” – bryter vi inom kort mot vårt tjänstemannaansvar och dessutom och framförallt frånhänder vi då våra ungdomar möjligheterna att upptäcka sådant som de aldrig trodde sig vare sig kunna bli intresserade av eller ha förmåga att fördjupa sig i. Något jag med emfas menar, med allt stöd i styrdokumenten, hör till skolans mest grundläggande uppgifter.

    Hävdar man (citatet ovan) att vad en elev inte visar intresse för är det ingen ide att försöka göra henne intresserad av får man nog finna sig i att bli placerad någon form av utbildningideologisk fålla. Och att våra privata tankar och ideal färgar av sig på vår profession hos mig som dig som hos andra är en självklarhet, intill en viss gräns inget problem men att vara medveten om. Det är precis som Johan Kant vid något tillfälle skriver att han som tjänsteman har att förverkliga LGr-11. Problem blir det först då rollerna blir för skiljaktiga, som när en no-lärare och anhängare av intelligent design ska undervisa om evolutionen – eller en lärarutbildare, rektor, lärare åsidosätter styrdokumenten så till den grad att han bryter mot dem.

    Jag har för övrigt inte med en stavelse uttryckt att jag skulle vara ”icke-ideologisk”! – jag vill försöka förstå vad du menar. Huruvida jag anses kontaminerad av att jag i stort (men inte allt) både sympatiserar med och instämmer i Johan Kants åsikter och kritik må det vara hänt. Dessutom finns det visst icke-ideologiskt färgade yrken. När jag kör buss håller jag mig till regler och tradition. Vill jag istället köra vänstertrafik ser jag till att få köra en resa till Storbrittanien. Det är inget ideologiskt val utan ett praktiskt, sådana val finns i skolan också.

    Gilla

    • Jag TROR står för min personliga tro, ställningstagande mm. Det har ingenting med mitt uppdrag som lärarutbildare att göra. Jag kan tro, tycka och göra ställningstaganden, utan att detta påverkar mitt jobb som lärarutbildare.

      Jag ÄR inte mitt jobb och kan skilja på den jag är och min yrkesutövning.

      Nu var det ju inte köra buss jag tänkte på utan skola och utbildning.

      Om jag får frågor om hur jag ser på något, hur jag definierar mm. så svarar jag utifrån den individ jag är. Om jag får frågor om hur jag lägger upp undervisningen mm, svarar jag utifrån min roll som lärarutbildare.

      Gilla

  13. Hoppsan. Styckeindelning funkar uppenbarligen inte med indra utan endast med radbrytning. Ber om överseende

    Gilla

  14. A. Tack, nu gick det att läsa. B. Du kan slå dig i backen på att i så fall är du unik i att personliga ställningstaganden ALDRIG har inflytande över din yrkesutövning. (det är förresten inget att vara rädd för, se ovan). C. Du ger faktiskt uttryck för inställningen: vi ger bara våra barn korv för det är vad de tycker om, vi själva äter grönsaker.

    Gilla

    • A) Bra
      B) Aldrig kan jag väl inte säga och har heller aldrig varit så kategorisk.. Men jag håller dessa under kontroll genom att veta vad som är mitt personliga och vad min roll är som lärarutbildare. Jag är inte ett dugg rädd. Det verkar som om du är mer bekymrad över hur jag förhåller mig och ser på saken.
      C) Jaha ja … inställning är en sak, en vision är en annan och en tredje är att det inte handlar om vare sig min inställning eller min vision, utan om barnens väl och ve (studenternas i mitt fall).

      Det är intressant hur du fick allt att handla om mig och ingenting om Johan Kants blogginlägg, som inlägget handlar om.

      Gilla

  15. Nå, man läser som man vill emellanåt. Vill du ha det till att det jag skrivit handlar blott och bart om dig må det vara hänt. Att jag i din blogg skriver om de åsikter du framför är inte konstigt. Jag noterar att du flyhänt svischar förbi konkret ställda frågor, eller om du hellre ser det så: kritik.

    Gilla

    • Jo det är sant …

      Att du uppfattar att jag flyhänt svischar förbi konkret ställda frågor är väl för att du inte uppfattar att jag tycker din kritik är rimlig om det nu är kritiserat du har gjort. Du stöter på motstånd, vilket innebär att du till slut börjar kritisera hur jag svarar eller borde svara…. klassiskt att gå på person när argumenten tryter eller frustrationen stiger. Du försöker ta reda på något om mig som inte existerar mer än som din egen uppfattning??.

      Jag har svarat. Om du inte är nöjd eller får fram det du vill, det är ditt problem!

      Ensidigheten och brist på bevis i Johan Kants bloggserie är påfallande! Att du inte med ett ögonblick ifrågasätter den serien, beror möjligen på att du håller med JK. Men räcker det? Man behöver kritiskt granska även dem man sympatiserar med.

      Gilla

  16. Said and done. I det är vi ense . . . 😉

    Gilla

  17. Såtillvida att du (exempelvis) påstår att jag ”inte ett ögonblick ifrågasätter den serien”. Lika tokot som att jag skulle ha påstått mig vara fri från (utbildnings)ideologier. Som sagt: ”Man behöver kritiskt granska även dem man sympatiserar med”, såväl som det riktigt svåra – sig själv.

    Gilla

    • Håller helt med. Jag kritiskt granskar mig själv och det jag gör, kontinuerligt. Om man är lärarutbildare hör det till jobbet.

      Det kanske är tokigt, men då jag försöker framföra att inte heller Johan Kant är fri från utbildningsideologier, besvaras detta med tystnad eller från JK själv att jag skall tala om i vad han är ideologi.

      Jag har inte sett någon kritik av JKs serie från din sida!

      Gilla

      • Johan brinner för, att man inte ska fortsätta med något som inte fungerar. Eftersom den svenska skolans resultat blir allt sämre i internationella jämförelser, så är det (hög) tid att byta spår (anser Johan).

        Einstein tillskrivs observationen:

        Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results.

        Om man kallar detta för ett ideologiskt (!) ställninngstagande, så ger man ”ideologi” ett så brett, allomfattande innehåll, att begreppet ”ideologi” blir totalt urvattnat.

        Bör verkligen ett beslut att överge sådant, som tyvärr inte fungerar, betraktas som (utbildnings)ideologiskt?!

        Att däremot envist förespråka ”doing the same thing over and over again and expecting different results”, det vilar (tyvärr) inte sällan på ett ideologiskt fundament.

        Gilla

      • Nej Arvid och det är inte det jag menar heller när jag påvisar att även JK är bärare av en ideologi. Och jag skulle inte påtala det om han inte själv är så emot att ideologi styr. Dem han kallar för PIE befinner i själva verket inom en verksamhet som styrs av regler, värderingar och normer. JK i sin egenskap av lärare, f.d. bitr. rektor och nu rektor är bärare av en utbildningsideologi, liksom jag är det när jag arbetar som lärarutbildare. Det betyder inte att jag har samma ideologi, men att den ändå är kompatibel med mitt tjänsteutövande. Det är inte alla utbildningspolitiker som har samma ideologi om vad skolan skall vara till för, hur den skall organiseras, vad som är kunskap och vad eleverna skall lära sig. JK har en klar uppfattning om allt detta, som bygger på en utbildningsideologi. Likaså har PIE som han beskriver de som ingår i den ”sammanslutningen”. Men, när det gäller dem, kanske det helt enkelt handlar om att de är bärare av det som råder inom forskarsamhället. I vilket det ingår att ta fram både för och motargument till t.ex. betyg. Kanske de inte alls förmedlar betygsmotståndare, men att de som läser förhåller sig lika onyanserat som JK – de tar till sig det som de själva står för. Och även om man är betygsmotståndare, måste man sätta betyg. Och då faller ens eget motstånd undan, för hur skall man annars kunna sköta sitt uppdrag.

        Även om JK skulle ha rätt, har han inte lagt fram bevis (vilket han menar sig ha gjort, då han relaterar till sin erfarenhet) i vetenskaplig mening. Erfarenhet säger en del, men godtas inte som bevis för något. Ja, det är hans åsikter han för fram, vilket gör att innehållet i hans blogginlägg är onyanserade. Och som jag skriver i huvudinlägget, så är hans serie tänkvärd om man inte betraktar den som en sanning utan hans sätt att se på saken.

        Gilla

      • Stort tack för svar, Monika!

        Du skriver, att Johan har ”inte lagt fram bevis i vetenskaplig mening”.

        Vad är det,, som du anser, att Johan bör bevisa? Efterlyser du bevis för, att man bör inte fortsätta med något som inte fungerar?

        Gilla

      • Han behöver inte bevisa någonting vad mig anbelangar. Men om han kritiserar andra för att vara ovetenskapliga kanske man väntar sig att han skall ha mer på fötterna än vad han har visat och att hans kritiska granskning är vetenskaplig, inte bygger på egna åsikter rakt igenom.

        Gilla

      • Tack för svar, Monika!

        VAD bör Johan bevisa (enl. dig)? Bör Johan (enl. dig) bevisa, att man bör inte fortsätta med något, som inte fungerar?

        Gilla

    • Vet inte vad jag svara på det mer än jag har gjort. Om man skriver en bloggserie som den han har gjort i vilken han är kritiskt mot vissa företrädare mm. behövs väl mer på fötterna än egen erfarenhet, hur värdefull den än är för en lärare. Han har t.ex. inte övertygat mig om att Christian Lundahl är betygsmotståndare och att han medvetet försöker påverka studenterna att också bli det. Det är JKs uppfattning!

      Gilla

      • Menar du, att Johan har inte troligtgjort, genom det han citerar – eller när Kroksmark själv lägger ut texten i programmet Skolministeriet – att de aktuella personerna är negativa till betyg?

        Gilla

      • Han tar upp citat som stödjer den uppfattning han vill driva. Inga citat som motsäger hans uppfattning.
        Och nej, jag uppfattar inte Kroksmark som betygsmotståndare i radioprogrammet. Han tar väl snarare upp att det är okey att dra ut svängarna i boken Från motstånd till framgång, men bara till en viss gräns :-). Vilket jag iofs inte riktigt håller med om.

        Gilla

      • Du uppfattar inte Kroksmark som betygsmotståndare i programmet? Hörde vi samma program…?

        Fråga: …att det finns något slags kunskapsuppföljnings- och betygsmotstånd i väggarna här…?

        Thomas Kroksmark: ”Eh… jaa, det vet jag inte, eh.. om det skulle vara väldigt… om det skulle vara särskilt för Jönköping…Alltså mycket av den internationella forskningen i Storbritannien, USA och andra… sådana viktiga … eh länder, när det gäller skola och kunskapsutveckling, talar ju för att… alltså betyg stöder inte barns eller ungdomars kunskapsutveckling.

        Vi vet idag, att dom eleverna som är duktiga i skolan, dom tycker betygen är jättebra och det gynnar dom, det triggar igång dom ännu mera … medans dom eleverna och dom barnen som alltid får de svaga betygen, där har det precis motsatt effekt. Dom tappar sugen, för dom får hela tiden kvitton på, att dom inte duger, att dom inte klarar sig och så vidare… så frågan kanske är lite mer komplicerad å säga .. att man är man är för eller mot betyg.

        Men att tro att de svagaste eleverna skulle bli mer motiverade, genom att dom får dåliga betyg i skolan, det tror jag inte någon här i huset tror på Och det är nog bara på Utbildningsdepartementet i så fall , som man tror på det … och ALL, skulle jag vilja säga, i princip internationell forskning talar för detta, som jag säger just nu.”

        Gilla

      • Nej, jag ser det inte som betygsmotstånd hos Kroksmark utan om en annan uppfattning om hur betygen uppfattas och upplevs hos eleverna, vilket han stödjer med internationell forskning. Jag kan se rimligheten i att svaga elever tappar sugen om de ständigt får låga betyg även om jag inte här och nu kan belägga det vetenskapligt. Men det gör inte mig till betygsmotståndare. Snarare att betyg inte så ensidigt kan uppfattas som motiverande för alla och att det finns problem med betyg. Att se problem med betyg betyder inte att någon ÄR betygsmotståndare, utan att man inte blundar för att betyg används som kontroll och urvalsinstrument för t.ex. högre studier. Jag säger ingenting emot att betyg kan vara motiverande, men även jag har erfarenhet av när betygen blir så utslagsgivande att lärandet sätts åt sidan. Om JKs erfarenheter har betydelse har även andras samma betydelse. Eller hur?

        Motivationen bör väl inte vara betyget, utan vilja att lära sig för att få kunskaper som räcker länge. Tyvärr har betygen, eftersom dessa är så viktiga för de flesta, om de vill gå vidare, en tendens att bli dominerande och skjuta undan lärandet i bakgrunden.

        Om man inte ser detta som ett problem, ja då blir jag mörkrädd.

        Gilla

      • Det förbluffar, att du inte ser (eller hör!) betygsmotståndet hos Kroksmark. Kroksmarks (emotionella) fokus är hos de elever, som han hävdar att betygen är till nackdel för.

        Gilla

      • Arvid
        Kroksmarks (emotionella) fokus är hos de elever, som han hävdar att betygen är till nackdel för. Det betyder bara det! Och att han ser detta som ett problem med betyg. Det håller jag med honom om är ett problem! Något som skulle behöva lösas på något sätt.

        Menar du att man blir en betygsmotståndare om man inte ser att betyg är till fördel för alla, utan att det kan finnas vissa grupper som det är problem för?

        Jag kan som lärare se vissa fördelar med betyg, på så sätt att jag kan hålla bättre koll på om studenterna nått upp till målen och på vilken nivå de har gjort det. För vissa studenter är betyg motiverande, för andra enbart stressfyllt och för vissa har de ingen betydelse alls, därför de upplever sig ha lärt något nytt.

        Allt är inte svart och vitt!

        Gilla

      • Monika, det är uppenbart, hur Kroksmark skulle vilja lösa det.

        —–

        Martin Hugo skriver: ”Kontrollskolan försämrar motivationen för de mest utsatta elevgrupperna”. Har du lika svårt, att varsebli något betygsmotstånd hos Martin Hugo?

        Gilla

      • Om jag skall utgå från JKs analys av Martin Hugos bok, kan jag väl säga att om ingenting i boken i sin helhet säger något annat som gör det mer nyanserat, så är det naturligtvis på sättet att han benämner skolan som Kontrollskola, samt att han gör en generalisering, ett ideologiskt ställningstagande mot betyg som är en sorts kontroll.

        Men jag har inte läst boken!

        Gilla

      • Jag varseblir en hel del, men jag läser inte in ett betygsmotstånd i det han säger. Och det är egentligen bara det han uttrycker jag kan utgå från. Behöver veta mer om Kroksmark, t.ex. intervjua och analysera och tolka det han säger. för att kunna hävda att han är betygsmotståndare.

        Jag ser det inte alls vara uppenbart hur Kroksmark vill lösa det!

        Gilla

  18. Jag har skrivit att jag sympatiserar i stort men inte håller med om allt, jag har även kommneterat hans val av språklig form i serien. Det Johan Kant de facto lyfter fram är emellertid nästan alltid intressant, som tex i det senaste inlägget diskrepansen mellan slutsatserna i en doktorsavhandling å ena sidan och av samme författare torgförda åsikter i en lärobok.

    Jag har ingen anledning att försvara Johan Kant – det gör han bättre själv – men eftersom du i denna tråd drar upp det (igen) är de nu så att han mycket tydligt har motiverat både varför han väljer den debatteknik han gör och varför han sammanfattar från de åsikter han anser sig kunna sammanfatta ett antal personers skiljaktiga åsikter med det sammanfattande begreppet PIE.

    Personligen har jag i min yrkesutövning, långt innan jag blev bekant med Johan Kants tankar i ämnet, gång efter annan fått bekräftat att det för flertalet elever och särskilt de av olika anledningar utsatta är en befrielse att få tydliga krav, mål och avstämningar uppsatta för att nå såväl de av skolan uppsatta målen som att nå en större säkerhet i sig själv. ”Men E, det är Bra!” som en högstadieelev kommenterade min bedömning av en häromdagen framförd redovisning – en elev som under sex år i skolan sjunkit allmer i sitt eget anseende efter att i varenda utvecklingssamtal fått höra hur han forsatt ska utveckla sig för att nå sina mål etc.

    Gilla

    • Jag tycker också att det han för fram i blogginlägg 11 är intressant och att han här visar mer belägg för det han tar upp. Personligen är jag kritisk mot kurslitteratur (och kategoriska uttalanden) som är onyanserade, som inte redovisar källor och som drar slutsatser som är svepande, t.ex. att arbetarbarn eller svenska barn med utländsk bakgrund (speciellt om de bor i de s.k. utsatta områdena) klarar sig bättre om de får hårdare krav på sig mm. och att det är vad de önskar. Kanske var det JKs engagemang som fick hans elever att prestera mer än någonting annat.

      Detta gäller även i debattartiklar. När det egentligen kan handla om att skolan av tradition är präglad av en medelklasskultur som är helt insnöad på att det är svenska språket som gäller. Det kan ju hända i en del fall att det är språkkunskaper som det sätts betyg på mer än kunskaper i olika ämnen. Förstå mig rätt – svenska språket är viktigt för oss alla, men skall det vara utslagsgivande i alla ämnen.

      Därför borde vi diskutera om inte skolan stänger ute de som inte lever upp till kraven som ställs vad gäller språk och kulturell tillhörighet mm. oavsett om det handlar om arbetarklass eller etnisk tillhörighet, istället för att polemisera om två motsatta uppfattningar, som man kan benämna med vulgäruttryck som flum- respektive pluggskola. Antingen eller, är vad som råder. Är det så enkelt!? Visst, kan man få elever att nå höga betyg, men vet vi om de har lärt sig något som håller med tiden eller kanske viktigare – vad har de lärt sig? Det vi vuxna tycker att de skall lära sig eller det de själva känner att de kan växa utifrån?

      Skall vi inte sluta att förklara elevers svårigheter utifrån vilken bakgrund de har och därför behöver en hårdare eller mer friare undervisningsform och istället titta på vilken individ vi har framför oss.

      Gilla

  19. Vem i denna tråd eller i Johan Kants nöjer sig med att förklara elevers svårigheter utifrån bakgrund? Min läsart av Kants arkitelserie säger verkligen att han söker former för utvärdering (mm) anpassat efter individen. Din passus att skolan (jag antar att du menar de som arbetar i skolan) skulle vara helt insnöad på att det är svenska språket som gäller beroende på dess dominerande medelklasskultur förflyttar mig plötsligt tillbaka till min egen utbildningstid. Jag föreslår att du söker på tex arbetarförfattares skildringar av hur språket och skolan väckte deras litteraturhunger och gav dem verktyg. En kulturellt inriktad medelklasskultur är inte fy skam. Jag ber dig avslutningsvis notera att uttrycken flum respektive pluggskola är ytterst sällsynt förekommande i Kants bloggserie, vare sig i hans texter eller i kommentarerna – hos mig inte alls. Nu kör vi vidare öppna för intryck som kanske tillochmed ger avtryck 😉

    Gilla

    • Jag tog upp exempel på vad jag reagerar på i kurslitteratur. Men visst kan jag se hos JK att han skiljer ut vissa grupper från andra, som behöver en mer kontrollerad undervisningsform.

      Nej, det är inte fy skam med en medelklasskultur, så länge den inte stänger andra klasser utanför den. Men skolan skall, som jag ser det, få alla att känna sig hemma. Nej, jag menar inte de som arbetar i skolan, utan utbildningspolitikernas värderingar.

      Jag kommer själv från arbetarklassen. Biblioteket var mitt andra hem. Har läst otaliga arbetarförfattares skildringar, så jag behöver inte läsa om dom!

      Gilla

  20. Att skolan förestår en medelklasskultur är på många sätt sin riktighet, att den därmed stänger andra klasser ute stämde lika lite för fyrtio år sedan som det gör nu, samt föreslog jag inte läsning av arbetarföfattares verk utan av deras skildringar hur de väcktes och gavs förmåga för och till skriftlig (liierär) framställning.

    Gilla

    • Jag förstod det Sören. Men har även läst dessa …för länge sen!
      Det finns undersökningar både förr och nu på vilken betydelse bakgrund har, t.ex. för framgångsrika studier som genomförts med hjälp av Bourdieus verktyg m.fl. Det är alltså inte något jag har tagit helt ur luften. Sen kan man naturligtvis kritiskt granska dessa!

      Läs ex. Mikael Palmes avhandling, samt böcker av Bunar …. !

      Gilla

  21. Jag förstod nog det också 😉 och är mycket väl medveten om vad Skå-Gustav benämnde Det sociala arvet. Jag menar att det försvårar, tynger, besvärar etc men inte att en medelklasskultur i Sig ”stänger ute”. Jag menar dessutom att mycket av vad vi lärare ägnar oss åt är att göra allt vi bara kan för att stötta, peppa och lyfta dessa elever till vår förkättrade medelklass. Ingen gång (i yrket9 blir jag så glad som när jag ser en elev som ”maskrosar”, som slår rot till en del beroende på mina och mina kollegors stöd och insatser.

    Gilla

Trackbacks

  1. 2013 in review | MMR

Lämna en respons