Nu har jag läst och även kommenterat i flertalet av Johan Kants tio inlägg om En skola åt helvete! Jag vill här sammanfatta min högst personliga syn.

Det som slår mig när jag sammanfattar är den ensidighet som råder rakt igenom alla inlägg. Det verkar som om Johan Kant och en del av kommentatörerna bara kan se på saken från ett enda perspektiv, det som de själva har och av erfarenhet fått genom att verka inom skolans värld under ett antal år. Inläggen innehåller provokationer, vilket inte är så mycket att orda om, men även direkta personangrepp och till gränsen ärekränkande uttalande om forskare, som t.ex. Christian Lundahl, men även andra som Ingrid Carlgren och Tomas Kroksmark, som om de ensamma kan bestämma hur något skall vara. Gränsen är som jag ser det överskriden Uppdat. i hur debatten förs*. Den måste kunna föras på ett mer konstruktivt sätt. Johan Kant är förbannad och det måste tas i beaktande då man läser hans inlägg.

Vad som vissa verkar så totalt bortse från är att det är andra som väljer företrädarnas forskningsresultat, som låter dem synas och höras, och som bjuder dem för att föreläsa. Inte någon forskare har, såvitt jag känner till, kunna bjuda in sig själv med gott resultat. Vad säger då detta om den kritiska granskning som sker av dessa andra som bjuder in forskarna. Säger det inte mer om den brist på kritiskt granskning av vetenskaplighet som förekommer. Och att det saknas kunskap om hur vetenskap är. Den är inte så statisk och enkelspårig som en del tycks tro. Det är inte så enkelt! Kanske är det forskar- och vetenskapssamhället i stort som skall kritiskt granskas. Då de flesta av oss som forskare lyder under dess lagar och vetenskapliga kriterier som är uppställda. Vetenskaplighet som förändras med tiden och inte för alltid är densamma.

Vi har forskarna, professorerna och docenterna, som blir namngivna. Men så har vi den grupp jag själv tillhör – lärarutbildarna som buntas ihop till en anonym massa. Allt som vissa ser som problem i skolan läggs på den gruppen. Det är helt enkelt vi som skapar problemen. De som kritiserar oss för att inte ha erfarenhet av att vara lärare i ungdomsskolan inser inte själva att de saknar erfarenhet av hur det är att arbeta som lärarutbildare. Vad vet de om vår verklighet som de vill kritisera och förändra. De har sett oss från den andra sidan, men inte gått i våra skor under några år. Jag kan se att de inte vet. Men de själva gör det inte. Kant lyssnar på ett fåtal kritiska lärarutbildare, som var aktiva för flera år sen, som jag förstått det hela. Lärarutbildare som stred om sitt område och gjorde livet surt för nya lärarutbildare då de inför studenterna berättade att vi ingenting visste. Hur många grupper mötte jag inte i under åren 98-01, som blivit intalade att tro att jag som lärare inte var värd att lyssna på. Hur vet jag det? Studenterna berättade detta själva efter några seminarier – Vår huvudlärare sa att vi inte skulle bry oss om vad vi skulle lära oss här, därför att det var meningslöst! Jag nämner inga namn. Inte heller är jag säker på att huvudläraren verkligen sa så ordagrant. Jag förmedlar endast studenternas egna ord. Det var inte mig personligen utan för att jag undervisade i ett ämne de var kritiska emot.

Källorna Johan Kant baserar sin serie på är kritiska lärarutbildare som jag har förstått genom att läsa Kants andra inlägg, försökt att positionera sig och misslyckats (helt oförtjänt), samt studenter som varit kritiska. Källorna är inte nöjda studenter eller lärarutbildare som uttrycker sig positivt och faktiskt både har arbetat i skolan och som har en lärarutbildning i botten. Källorna är inte de som känner till verkligheten ute på skolorna och gör sitt bästa för att inom uppdragets ram, få in denna verklighet. De positiva anses vara så involverade att de blivit blinda. Det är just denna källförteckning, som skapar ett ensidigt förmedlande av en verklighet som måste ses utifrån flera perspektiv.

De som klarar sig undan är utbildningspolitikerna. De som genomför läroplaner och vilken typ av lärarutbildning vi skall ha. Allt i enlighet med deras egen ideologi. Vem kan tro något annat i ett samhälle där lärarutbildningen följer en läroplan som genomförs av den rådande regeringen, än att vi alla blir bärare av en ideologi? Även Johan Kant är det! Genom sin position som rektor är han bärare av en ideologi som ser progressivism som ett hot och traditionalism som räddningen av skolan. Vi på lärarutbildningen är också bärare – av en ideologi som rådande utbildningspolitiken utgår från, som i sin tur bygger på historien, samhällets värderingar och normer. För att inte tala om vilka bärare vi är av den akademiska traditionen. Om vi skulle följa skolans traditioner, skulle vi bli en bärare av den, samt underordnade den ideologi som den bygger på. Hur kommer vi ifrån att vara bärare? Skaffa oss ett jobb som är fri från ideologi och traditioner? Finns det något sådant?

Johan Kants serie om En skola åt helvete är baserad som jag ser det, på hans eget perspektiv och åsikter (det är hans sanning). Om den betraktas utifrån det perspektivet är det en tänkvärd serie, värd att diskutera, men om den betraktas som om det är ett vittnesmål om allas vår sanning (men inte alla kan se), ja då behöver den kritiskt granskas efter hårda beviskrav. Inget kan ses som en sanning inte ens om en majoritet ser det som en sådan (det finns många exempel på det genom historien). För om man upprepar någonting tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning. Men, inte en sanning som motsvarar hur något verkligen är eller har varit. Man bara tror att det är. Och det här som faran ligger – tron på en konstruerad sanning som baserar sig på en eller fleras ideologiska uppfattning om verkligheten som de ser den.

Jag försvarar inte lärarutbildningen! Det finns en hel del som jag personligen vill förändra, men om jag verkar inom den måste jag följa uppdraget. Kan helt enkelt inte köra mitt eget race. Däremot gillar jag att arbeta med studenter som skall bli lärare. Jag försvarar därmed min rätt att bli respekterad för att jag inte erkänner en inkompetens som andra vill tillskriva mig på basis av en allmän uppfattning om lärarutbildningens uselhet.

* Uppdaterad då det var oklart med vad jag menade med …. till gränsen och att gränsen är överskriden.

Kategorier:Vardagen