På Johan Kants blogg pågår nu en debatt med anledning av rapporten om låga antagningspoäng till lärarutbildningen. Men, det är samma gamla debatt, så jag går inte in i den. Intet nytt under solen alltså!. Däremot frågar jag mig när den konstruktiva debatten kommer igång. Den som inte innebär att man står mellan tradition och progressivism, utan gemensamt ser framåt. Jag är varken traditionalist eller progressivist, men en etikett vill man nog gärna sätta på mig. Snarare försöker jag förstå vad skolan skall vara till för, samhället, näringslivet, politikerna i deras strävan efter att den blir i enlighet med deras ideologi eller individen och hennes möjlighet att klara av framtiden på sina egna villkor och i självständighet. Det sista innebär att inte att lämna henne helt åt sitt öde. Det krävs mycket kunskap och självinsikt för att kunna stå för sitt eget liv. Men, det kräver av samhället m.fl. att inte vara kontrollfreaks! Inte vara rädd för att den yngre generationen kommer att förstöra det den äldre byggt upp, utan skapar någonting annat, något nytt ur det gamla.

Samma gamla debatt, utan de visioner som är möjliga att nå upp till.

Det finns inte någon automatik i att låga antagningspoäng skapar en lärarutbildning med låg kvalitet. Vi kan ju arbeta för att studenterna får det dom behöver för att de skall ha möjlighet att arbeta efter läroplanen. Därmed inte sagt, å ena sidan, att jag tycker det är okey att högskoleprovet inte fungerar, så 123 studenter med 0,1 har möjlighet att komma in på en utbildning. Men, å andra sidan är jag inte främmande för fri antagning, men med bibehållen hög kvalitet på utbildningarna. Om man vågar sig på att säga något sådant, är risken stor att man bryter mot den utbildningspolitiska diskurs som numera råder. Det är de gamla värdenas diskurs som har makten över politiken och i förlängningen debatten.

Kategorier:Vardagen