En artikel med den rubriken finns på Lärarnas Nyheter (HÄR) som jag delade ut till mina studenter i fredags. Fler studenter kommer få den artikeln, för diskussionen om lärarutbildningen skall inte endast föras i media eller på bloggar, utan också utanför den världen.

När jag läser artikeln finner jag inga Nyheter. Det är en grupp företrädare för som det uttrycks, en ”gammaldags” syn på vad akademi med allt vad det innebär är. Det är anmärkningsvärt många som talar om en proletarisering och feminisering, samt att lärarstudenter har låga förkunskaper och kommer från sämre bemedlade hem.

Rekryteringen till lärarutbildningarna har förändrats så mycket att vissa forskare talar om en proletarisering lika mycket som en feminisering. Att Sveriges största utbildning har tagits över av arbetarklassens döttrar.

Viktigare, som jag ser det, är det som skrivs i artikeln om seminarietiden, vilket jag talat om i 10-års-tid är ett av skälen till att utbildningen blivit alltmer teoretiserad och kräver självgående studenter nästintill redan färdiga lärare.

Med en gedigen lärarutbildning skulle eventuella brister och kunskapsluckor kunna täppas till. Men samtidigt som de blivande lärarnas betygspoäng sjunkit har antalet lektioner på utbildningen minskat rejält. Någon officiell statistik finns dock inte att tillgå. Lärarnas tidning har därför tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

Sammantaget innebär det att undervisningstiden för en stor grupp lärarstudenter har minskat med minst 60 procent på 30 år.

Jag slutade debattera just på grund av att det inte är längre är en konstruktiv debatt. Det har nu blivit en kampanj mot studenter som inte har den ”rätta” bakgrunden, inte tillhör akademikerklassen från början och mot kvinnor som grupp. Men det här är inget nytt.

Själv ser jag det vara en tillgång att ”arbetarklassens döttrar” blir lärare. Med tanke på att de får erfarenhet av två världar – arbetar- och akademikervärlden, skapar det, som jag ser det, en mer flexibel lärarroll. Eleverna är olika, kommer från annan bakgrund, vilket då gagnar dem.

Men för mig är det inte bakgrunden man skall fokusera på, utan på lärandet som sker under lärarutbildningen. Oavsett bakgrund hos studenterna är de lärarledda seminarierna viktiga. Egentligen borde det inte vara så svårt att förändra förutsättningarna och villkoren både för studenter och lärarutbildare vid lärarutbildningen. Satsa resurser på fler lärarledda seminarier, istället för att söka orsakerna ”hos” aktörerna och ta beslut om efter dessa. Men istället handlar debatten om kvinnor och arbetardöttrar påstådda tillkortakommanden och utbildningspolitiken om en stark tillbakagång till 50-talets skola. (Sättet att tala om kvinnor som har arbetarklassbakgrund säger en hel del)

Lärarstudenterna behöver träffas mer under organiserade former, ha mer kontakt med sina lärare osv. Men det finns en tro på att teoretiska kunskaper är det viktigaste och att dessa kan kompensera bristen på förekomsten av situationer som behöver lösas. Det finns även en överdriven tro på att betygen från ungdomsskolan är viktiga för att kunna avgöra hur och om någon blir en bra lärare. Anmärkningsvärt med tanke på talet om ”glädjebetyg”.

Vi behöver ha mångfald, och vi behöver fokusera både på teori och praktik; gedigna ämneskunskaper men också gedigna erfarenheter av undervisning, olika möten, konfrontationer (allt annat man inte kan lära in genom teori). Vi behöver ha handledare ute på skolorna som har minst licenciatexamen i ämnesdidaktik. Det är mycket mer konstruktivt att börja diskutera hur vi når detta, än att diskutera hur vi skall gallra bort de grupper och den teoretiska utbildningens företrädare och lärare som nu ses som syndabockar för de sjunkande resultaten, den dåliga statusen och de dåliga lönerna.

Om vi skall tala om förfall, vill jag hellre säga att vi fått en debatt och utbildningspolitik i förfall, även om det är tillspetsat.

Kategorier:Vardagen